Idag skriver vi 24 december och tänder dessutom det fjärde adventsljuset. Jag tycker det är särskilt trevligt när julafton sammanfaller med fjärde advent, det blir lite ”extra allt”. Igår kunde vi berätta om att Malmö stad undviker att önska god jul men det gör inte jag. Traditionerna och kulturarvet är något av det viktigaste vi har – utan dem blir vi rotlösa och lättstyrda. Det gäller att vara vaksam på maktmänniskor som försöker beröva oss vår kultur.
När människor gör saker tillsammans skapar de trygghet genom gemenskap. Svenska bondbyar före storskiftet 1749 och efterföljande skiften hade stora gemensamma allmänningar dit alla kunde skicka sina djur på bete. Individuella odlingstegar fanns men de var så smala och låg så nära varandra att all odlingsverksamhet måste ske unisont. Kravet på trygghet skapade en tendens till kollektivism.
Det är varken islam, kristendom eller någon annan religion som idag är störst. Det är istället klimataktivisternas läror som vunnits starkast gehör. Klimatreligionen leder.
Västvärldens ledare bekänner sig unisont till denna nya religion. Istället för att leva under Herrans tukt och förmaning lever vi nu under de klimattroendes ännu strängare påbud.
Inför julhelgen väljer Malmö stad att önska ”fina helgdagar” istället för en god jul. Julen, som firas av en överväldigande majoritet av landets befolkning, anses nämligen exkluderande. Eid, däremot, är till för alla, enligt kommunledningen i Malmö.
Man brukar – lite skämtsamt – säga att en svensk av mankön minst en gång om dagen tänker på Romarriket.
Men påståendet stämmer på mig. Eftersom jag varje dag läser något på latin kommer jag också att tänka på Rom – även om det, till exempel, skulle vara Linné som jag läser något av.
Det senaste året eller kanske tre-, fyraårsperioden, har jag varit utsatt för tilltagande förvirring. Det kan vara mitt fel, växande senilitet är alltid en möjlighet, men jag tror motvilligt på det minst sannolika alternativet av alla, nämligen att starka krafter försöker driva med mig. Vilka dessa starka krafter är vet jag inte men man känner igen dem på att de försöker omdefiniera tillvaron och på det sättet göra mig obehagligt osäker.
Magdalena Anderssons gullgosse Jamal El-Haj – eller El-Hamas, som Magdalena kallade honom under ett tal i riksdagen – har nu blivit påkommen med att inte bara ha deltagit i en Palestinakonferens med koppling till Hamas – han var inblandad i planeringen tillsammans med Hamasledaren.
När en kommunal näringslivschef är överlycklig vet man att det är fara å färde! Som nu, i Arboga, där man planerar att bygga norra Europas största solcellspark. Kommunens näringslivschef Samuel Strömgren är helt utom sig av lycka.
När jag kom hem till Sherlock Holmes en londondimmig novemberdag satt han i sin favoritfåtölj och myste. Han hade just tänt en four o´clock-pipa och smuttade på sitt té.
Nu är Magdalena Andersson igång med sina lögner igen och denna gång påstår hon att Socialdemokraterna har stått för ”en ordnad migration”. Att deras migrationspolitik likväl var kaotisk och ansvarslös skyller hon på ”samhällsklimatet var ju så”. Ungefär som om hon själv och hennes partikoloss inte alls var med och skapade just det samhällsklimat som förändrade Sverige på ett så katastrofalt sätt.
Sedan 1987 åtnjuter Israel status som ”icke-medlem-men-allierad” i militäralliansen Nato. Den statusen bör uppgraderas menar den judiska tankesmedjan JINSA, som en reaktion på terrorattackerna 7 oktober.
Axel Oxenstierna, bilden, var en av svensk historias största statsmän. Han tog över en aristokratiskt inspirerad, det vill säga ganska känslobesjälad statsapparat och förvandlade den till en strängt regelstyrd förvaltning som styrdes i enlighet med landets första konstitution.
I den kristna tidningen Dagen står att läsa om en svenskkyrklig präst som rappar bibeltexter. Frågan är om den rappande prästen kan locka nya medlemmar till den krisande kyrkan eller om det blir tvärtom.
Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.
Det är synd om Jimmie. De andra barnen låter honom inte vara med och leka. Detta trots att han delar med sig av sina leksaker, och att det överhuvudtaget inte skulle bli någon lek utan dessa.
Många får detta intryck av behandlingen av Sverigedemokraterna. Och visst finns det ett korn av sanning i det. Men vi ska inte anta att Jimmie Åkesson tar illa upp – hans pansar av intorkade spottloskor skyddar honom. Åkesson vet att svenskar inte gillar mobbning. Sverigedemokraterna tjänar på att behandlas illa. Eller åtminstone att det verkar som om de behandlas illa.
Islamisten Yasri Khan var 2016 kommunpolitiker för MP i Upplands Väsby och påtänkt för partistyrelsen. Inte alls förvånande eftersom Khan kan prata hur länge som helst utan att säga något alls.
Vid en hearing om ”Livsåskådning till gagn eller last?” arrangerat av S:ta Katharinastiftelsen i februari 2016 fick han en enkel fråga:
Under ett besök i min mataffär nyligen fick jag se en ny läskburk på rea-hyllan – en Coca Cola med en tänkt framtidssmak av år 3000, gjord av AI. Att döma av mängden burkar som inte gått åt, det låga priset till trots, var den inget vidare, men det spelar förstås ingen roll – huvudsaken är att man kan använda AI.
När socialdemokraten Zinalda Kajevis fördömde Hamas terrorhandlingar under en demonstration i Malmö buades hon ner från scenen. Med i den Hamasvänliga demonstrationen var Jamal El-Haj.
I femtio år eller mer har västvärlden haft dåligt samvete för dem som lever i vad som tidigare kallades ”tredje världen” men nu oftast heter ”det globala syd” (vilket kan antas vara en något mindre nedsättande benämning). Varifrån det dåliga samvetet kom vet man inte men det konstruerades troligen av psykiatriker från tredje världen som Frantz Fanon (se bilden; han dog vid 36 år ålder efter att i boken Jordens Fördömda – som säger det mesta om innehållet – för sina svarta bröder såväl som för den vite mannen själv ha avslöjat den vite mannens strukturella ondska.)
På sin Youtube-kanal Nu fan räcker det propagerar oberoende dissidenten Pär Ström nu för en nysatsning på en sträng, disciplinerad skola.
Egentligen borde man kanske inte ens skriva om den. Socialdemokraternas självgodhet, menar jag. Den är ju redan så välkänd att den för många är självklar. Men likväl finns det fortfarande många röstberättigade som fortfarande på allvar tror att S är ett statsbärande parti med förmåga att styra skutan Sverige rätt – trots att de i allra högsta grad (med benägen hjälp från folkfientlige Fredrik Reinfeldt) har bidragit till landets förfall. Hur är det möjligt?
Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas.
Fareed Zacharia föddes i Bombay och lyckades göra en lysande karriär som skribent på olika amerikanska tidningar, The Wall Street Journal till exempel, en av det lilla antal amerikanska tidningar som kan bedömas eftersom världspressens skribenter inte ens tagit grundkursen i SFI och därför inte ens gjort det språkliga minimum man hade kunnat begära för att de skulle göra sig hyggligt lättillgängliga även för oss som inte har varit artiga nog att lära oss hindi (med eller utan brytning), gaeliska och några andra outkomliga språk. Därav kan man dra betydelsfulla slutsatser som jag nu ska dela med dig.
Kränkthet är högsta mode i Sverige och det har det varit i åratal. Men det är bara vissa som får bli kränkta, framför allt muslimer och islamister. Vi andra kan knappt yttra oss utan att bli stämplade som nazister och rasister och om vi råkar ha synpunkter på ideologin islam får vi dessutom etiketten ”islamofob”. Men vi blir kränkta, vi också – hela tiden. Och nu ska jag berätta vad jag blir kränkt av.
När jag var muslim upplevde jag hur dadlarna hade en närmst helig status. Under månaden ramadan skulle man bryta fastan med tre dadlar. Dadlar var inte bara nyttiga och hälsosamma, utan kunde också bota sjukdomar och skydda mot svart magi. Dadelpalmen nämns flera gånger i Koranen, som i vers 50:10 där de talas om ”resliga palmer” som ett bevis på hur Gud välsignat människorna.
På sociala medier är de flesta användare, utom islamistiska aktivister, rörande överens om svaret: ”Noll är en rund och fin siffra”.
Okunniga personer som jag tror ej sällan att muslimer är så underutvecklade i sitt tänkande att man inte behöver ta dem på allvar. Till exempel vägrar de att erkänna kvinnors jämställdhet med män vilket strider mot alla våra kristna värderingar och därför är fel.
Tusentals palestinier, Gaza- och Hamasanhängare gav sig som bekant ut på gatorna i Europa och Sverige för att fira Hamas bestialiska och närmast ofattbart grymma terrorangrepp mot civila israeler den 7 oktober.
Kvinnor kan. På riktigt. Och jag talar inte om kvinnor som lägger ner sin energi på att hata vita män och kräkas över ett inbillat vitt patriarkat samtidigt som de gullar med ett högst påtagligt icke-vitt sådant. De kan ju egentligen inte mycket mer än att splittra och polarisera. Jag talar om de kvinnor som en gång fanns och som det blir färre och färre av, i alla fall i offentligheten. Våra mormödrar och farmödrar, deras mödrar – de fantastiska kvinnor som bidragit till de innovationer och framsteg som skapat välstånd.
Lyckliga omständigheter har ombesörjt att jag i min hand nyligen fick en dossier omfattande ett hundrafemtiotal hand- eller maskinskrivna (eller på något vis kopierade) handlingar från 1930-talet där avlägsna släktingar till mig med (de fingerade) namnen Albert med hustru Virginie Leclos samt deras son Marcel ansöker om uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige. Bakgrunden är att franske medborgaren Albert redan befunnit sig – med oklara tillstånd – några årtionden i Sverige och försörjt sig som konsertpianist och restaurangmusiker och nu söker asyl i Sverige eftersom han hållit sig i Sverige i stället för att rycka in när den franska krigsmakten ville mobilisera honom till första världskriget. De franska myndigheterna betraktade honom troligen som desertör även om kriget tagit slut.
DET GODA SAMHÄLLET 