KULTUR Jag råkade läsa en artikel i Dagens Industris weekendbilaga den 10 januari. Artikeln handlade om Moderna muséets nya chef Gitte Ørskou. Jag blev misstänksam när Ørskou presenterade sina principer för framtida inköp av konst för mina och andra skattebetalares pengar:

Vi ska köpa konsten när den är ung och se på den blinda fläcken, det vill säga kvinnor och konstnärer från andra länder än de vi traditionellt fokuserat på.

På mig känns det som om multikulturalismen mot min vilja ska erövra ytterligare en av mig som skattebetalare finansierad institution. En del av min värld rycks ur mina händer av en illasinnad främmande makt som använder sitt våldsmonopol – vi vet båda två vad som händer om jag försöker undandra mitt bidrag till Sveriges skattefinansierade kulturliv – för att tvinga mig att betala utan att ha något inflytande på verksamheten.

OPINION Datorer har en bra grej som heter återställningspunkt och representerar systeminställningarna vid något visst ögonblick i det förflutna där allt fungerade. Om det blir något fel på datorn kan man då med lite skicklighet programmera sig tillbaka till den senast sparade fungerande konfigurationen. Tyvärr har samhällen inte denna funktion vilket antagligen beror på att de konstruerades för så länge sedan att människan inte nått den grad av utveckling som krävs för att man ens ska komma på tanken att med ett snabbkommando veva tiden tillbaka och starta på nytt.

OPINION ”Var rädd, det finns ett mönster” skriver Katarina Frostenson som inledande devis i sin bok K om bråket i Svenska Akademien och anklagelserna mot sin man ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault. Jag blir nyfiken på vilket mönster hon menar men min hjärna är för liten för att utröna det av hennes text så jag ska komma med ett förslag med utgångspunkt i det mönster jag själv brukar tjata om.

En lång, lat mellandag råkade jag nämligen läsa inte bara Frostensons skildring av det stora slaget utan även Matilda Gustavssons bok Klubben som handlar om att kulturprofilen Arnault är en usel människa.  

OPINION Även om USA och Iran har olika uppfattningar om vem det var som startade upptrappningen av de ömsesidiga attackerna så är det ingen tvekan om att eskaleringen tagit fart under det senaste året. Den amerikanska strategin har varit att, med president Trumps ord, utöva ”maximalt tryck” på Iran genom att försöka strypa landets ekonomi med hjälp av olika slags sanktioner. Maxtrycksstrategin har fungerat exempelvis på det sättet att landets oljeexport minskat med runt sjuttiofem procent under det senaste året med förödande inverkan på statsintäkterna som tidigare till åttio procent bestod av pengar från oljan. Tänk dig själv om svenska staten plötsligt förlorade mer än hälften av sina inkomster.

OPINION När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Att försöka beskriva och förklara ett folks karaktär är dömt att misslyckas. För det första får olika betraktare för det mesta olika intryck så det finns inte ens någon pålitlig empiri att utgå från. För det andra är människor så varierande att man genast blir medveten om undantag när man – förmätet – tror sig ha identifierat ett dominerande paket av attityder.  

OPINION Om det fortsätter så här kommer jag att bli expert på Mellanöstern vilket inte alls tilltalar mig eftersom jag helst inte vill tänka på dess underutvecklade och ociviliserade kulturer som fortfarande skulle leva som kamelfösande beduiner om det inte varit för oljan. Bara därför kan jag bli klimataktivist.

Enda skälet att jag skulle försöka begripa Mellanöstern är att hotet från islam blir så överhängande att det inte går att undandra sig. Under de senaste dagarna sedan den amerikanska drönarattacken vid Baghdads flygplats som dödade Irans påstått näst viktigaste person, generalen Qassim Suleimani, och hans irakisk-iranske samarbetspartner, terroristen Abu Mahdi al-Muhandis, har två möjliga händelser – som kanske kan ge tips om framtiden – inträffat.

OPINION I fredags dödades två bemärkta personer, en iranier och en irakier (och antagligen några till som är obemärkta och därför inte förekommer i nyheterna) av amerikanska drönare just utanför Baghdads flygplats. Hur ska man förstå detta? Är det viktigt eller inte? Vad kommer att hända? Så här har jag förstått det.

Den dödade iraniern Qassim Suleimani stod nära Irans andlige ledare Khamenei och var ledare för Quds-styrkan som är en avdelning för terror och revolution inom Irans revolutionsgarde som i sin tur är den enda del av den iranska krigsmakten som landets regering vågar lita på.

OPINION David Brooks heter en tyckarjournalist på The New York Times som jag uppskattar. Nyligen gjorde han en observation som möjligen är klargörande. Det handlar om tyckarskribenters och andra journalisters vedermödor i det aktuella samhällsklimatet. 

Med mina ord säger Brooks ungefär att journalistik bygger på Händelser. Journalister Rapporterar om dessa Händelser. Förr i tiden, när det nu var, erbjöd processen inga stora problem ty läsarna hade samma Lins som journalisterna vilket betyder att alla tolkade Händelserna på ungefär samma sätt även om olika läsargrupper värderade Händelserna olika sätt eftersom en del var exempelvis bankdirektörer och andra var miljöaktivister.