KULTUR Det är plågsamt att behöva erkänna det eftersom det säkert får mig att framstå som en lågpannad ointellektuell typ men jag har upptäckt att jag inte gillar att gå på teatern, framför allt inte på teatrar som kulturintresserade medborgare sätter högt och skattebetalarna subventionerar med tusentals kronor per besökare, till exempel Dramaten i Stockholm. De senaste gångerna frugan och jag varit där har vi av ren leda avvikit i pausen. Hade jag fått bestämma hade vi smitit redan under första halvlek men frugan anser att deserteringar inte ska förvandlas till demonstrationer utan skötas snyggt och väluppfostrat så att inget märks.

OPINION De flesta tycker att bidragsfusk är av ondo. En del av oss skattebetalare tycker till och med att vissa bidrag är av ondo. Där skiljer vi oss från politikerväldet och det välfärdspolitiska komplexet som gillar alla bidrag men liksom skattebetalarna ogillar fusket. Men kan man vara säker på att de verkligen ogillar bidragsfusket?

OPINION I Sveriges kulturskatt ingår berättelserna om dårfinkarna i Södertälje, Tälje tokar kallade, som ett slags inrikes norgehistorier. Så här kunde det låta:

En vacker dag kom stadens invånare att undra varför de var så fattiga. Efter mycket funderande kom de till slutsatsen att det berodde på att de måste betala så dyrt för salt som de köpte av utlänningar.

”Varför skulle inte vi kunna så salt lika väl som de?” frågade någon. ”Då skulle pengarna stanna inom landet och vi skulle bli lika rika som vi nu är fattiga.”

Förslaget vann allmänt bifall. Man köpte en åker och några tunnor salt, som såddes ut. På hösten skördade man allt gräs som vuxit på åkern. Men hur de stackars täljeborna än slet och tröskade, kunde de inte få ett korn salt ur det.

OPINION Den här texten är inte så kul men den är träaktigt nyttig. Om man vill bli bra så måste man träna. I det avseendet är det ingen skillnad mellan golfaren som står i timmar och tränar puttar på en övningsgreen, bridgespelaren som får hjälp med frågebudet fyra sang av den artificiella intelligensen på Bridge Baron och den samhällsanalytiker som vill vässa sina begrepp för att bättre förstå sig på samtiden. Det är bara gnet, gnet, gnet.

OPINION Har du tänkt på skillnaden mellan uppdragsgivare och uppdragstagare? Den förra talar om för den senare vad den förra vill ha gjort och betalar den senare när uppdraget är utfört (eller säger upp den senare om han inte lyckas göra jobbet). Håll med om att sådana kontrakt är bland de vanligaste, mest välkända och hyllade institutioner vi har i länder med fria marknader och fri arbetskraft (till skillnad från slavarbetare).

OPINION Det är nog bara Göran Therborn och några andra fortfarande troende marxister samt en avfälling som jag som ser poängen med att tala om klasser och sociala huvudmotsättningar. (Se exempelvis Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra som nyligen kommit ut i samarbete med tankesmedjan Katalys.) Jag börjar med en kort introduktion för att sedan komma fram till en jättesvår fråga som alla samhällstänkare borde ställa sig.

Karl Marx menade att historien drivs framåt av kampen mellan olika klasser. I nästan alla samhällen finns, menade Marx, en huvudmotsättning mellan två dominerande klasser som stod i harnesk mot varandra. Därav uppstår så småningom en urladdning varefter en ny samhällsform med andra klasser och en annan huvudmotsättning tar form. En gång stod kampen mellan feodalherrar och livegna, en annan gång, som i Frankrike, mellan å ena sidan den absoluta kungamakten och adeln, å den andra en framväxande bourgeoisie. Det slutade med en revolution som banade väg för den kapitalistiska ordningen där huvudmotsättningen står mellan kapitalister och proletärer eller arbetare.