Trots att jag påstår att jag är skeptisk mot allt och alla så har jag auktoriteter. En av dessa är Alexis de Tocqueville (bilden), en fransk aristokrat som vid 26 års ålder år 1831 påbörjade en lång resa i USA för att studera den nya amerikanska demokratin. Det blev ett antal djupsinnigt resonerande böcker plus reseberättelser.

Tocqueville hade i den franska revolutionen sett vad demokratin kan ställa till med om den får utvecklas utan spärrar och han ville veta hur USA skulle kunna undvika motsvarande tyranni. Han oroar sig för framväxten av en oinskränkt, folkvald, välvillig, despotisk statsmakt:

Bästa fru Pelosi,

När jag på avstånd försöker förstå den politik som du i din egenskap av talman i ditt lands representanthus blir jag bekymrad och jag ska förklara varför. Det största hotet mot Amerikas framtid just nu, som det ser ut härifrån, är att landet ruttnar inifrån på grund av motsättningar och hat och då menar jag inte i huvudsak hatet från våldsamma höger- och vänsterextremister utan det hat som tycks ha trängt in bland landets ledare, till exempel hos dig, och som förgiftar ledarnas inbördes relationer.

Troligen är det en inneboende drift i det mänskliga samhället att eftersträva homogenitet. Till exempel brukar svenskar som bor utomlands samla sig till svenska klubbar. Men den eftersträvade homogeniteten handlar inte i första hand om sådant som att gemensamt äta ärtsoppa på torsdagar utan om rådande värderingar och tankemönster. Gemenskapen vill helst att dess medlemmar har samma föreställningar om det goda och det onda, om det sanna och det falska, om skyldigheter och rättigheter.

Det kom ett verserat, maskinskrivet brev med posten från en läsare (utan adress, telefon eller email). Han ville bara tala om att det jag skriver är svammel. Jag förmår inte djupdyka i frågorna utan håller mig lättjefullt på ytan eller snarare till och med von oben.

Brevskrivaren verkar bildad. Han berättar att han i somras satt i Vaxholms gästhamn och läste en nationalekonomisk bok enligt vilken stater gärna kan sätta sig i skuld om det behövs exempelvis för att skyffla ut pengar i coronatider till företag som hotas av statligt beordrade nedstängningar. I jämförelse med en sådan skrift och med ännu mer svårlästa böcker som han också läst, förklarar han, är mina reservationer kring keynesiansk politik både barnsliga och omoderna.

Det är bara att erkänna: jag har halvt medvetet översett med svagheter i Donald Trumps beteende ehuru med tilltagande vånda sedan han började mana folk till demonstrationer i Washington (vilket slutade med stormningen av Kapitolium på trettondedagen). Jag har följt den kanske alldagligaste, lättförståeligaste och mest förödande logik som mänskligheten har hittat på, nämligen ursäkter på teman som det överskylande ”det var någon annan som började” alternativt det urskuldande ”det var fel men inte värre fel än de andra”.

Yttrandefriheten börjad lagstadgas för vid slutet av 1700-talet. Mest känt är 1791 år tillägg, första tillägget, till den amerikanska konstitutionen: ”Kongressen får inte stifta någon lag… [som] begränsar yttrandefriheten eller pressens frihet” står det. Den svenska  Tryckfrihetsförordningen (bilden) som kom 1766 var rentav före. Motsvarande regel har sedermera införlivats i snart sagt alla länders grundlagar, visserligen ibland med reservationer. Men den gemensamma uppfattningen verkar vara att yttrandefrihet är en bra grej.