Det som hände i Afghanistan i början av augusti är helt obegripligt om man betraktar det med de västerländska glasögon vi med så stor framgång använt sedan länge – där länge betyder sedan drottning Victorias av England tid eller i varje fall sedan andra världskrigets slut. Det västerländska världssamfundet administrerat av USA har nu emellertid åkt på mer stryk än vi trodde var möjligt. Vi har i tjugo år ägnat oss åt att med gemensamma krafter bekämpa Afghanistans talibaner för att skapa demokrati och installera mänskliga rättigheter, till exempel flickors rätt att gå i skola. Över fyrtio västländer har varit inblandade i detta nationsbygge. Sverige har varit en framstående deltagare. Vi har haft ett halvt tusen soldater på plats och Afghanistan har varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Talibanerna tillintetgjorde oss på lite mer än en vecka.

Birgitta Sparf skrev häromdagen att Sverige är ”en failed state på spikrak väg mot totalt sammanbrott”. ”Failed state” och ”sammanbrott” kan jag hålla med om, men inte ”spikrak”.

Vad göras skall är allaredan gjort. I herredagsmän, resen inte så fort!

Så beskriver Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden de utrop med vilka bönderna mötte herremän på väg till 1686 års riksdag i Stockholm. Karl XI hade gradvis tagit makten från adeln och gjort sig enväldig. Bönderna som gärna såg att adeln näpstes passade på tillfället att håna sina herrar för att de förlorat kontrollen över riksdagen. Poängen var att de reguljära beslutsfattarna hade blivit omkörda av en som hade mer handlingskraft och eld i baken, nämligen kung Karl.

Om du vill ha en genomarbetad och troligen vederhäftig utvärdering av den svenska coronastrategin så har Statsvetenskaplig tidskrift just kommit ut med en rapport på 598 sidor skriven av 34 akademiska forskare från olika lärosäten. Det är nog inte så sannolikt att dessa skulle ha missat någon betydelsefull statsvetenskaplig aspekt av frågan.

Som daglig textförfattare tycker jag att jag måste säga något nytt varje dag för att inte tråka ut eventuella läsare. Men jag har upptäckt att det i hela Sverige sammantaget inte presenteras en ny idé vareviga dag – leta själv så får du se – så sannolikheten är just jag skulle välsignas på det sättet är försumbar.

Den femtonde augusti föll Kabul och därmed hade talibanerna gjort sig till herrar över Afghanistan. Situationen var besvärande inte minst för Sverige. Sverige hade deltagit militärt med femhundra man under tjugo år. Vi var i krig och talibanerna var våra fiender som alltså nu hade vunnit kriget. Afghanistan var det största mottagarlandet av svenskt utvecklingsbistånd med runt en miljard kronor om året varav 200 miljoner till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som med närmare 6 000 lokalanställda liksom skött det svenska biståndet på entreprenad.

Så vad ska Sverige göra nu? Det finns två extremlösningar plus ett antal däremellan.

En vän bjöd på lunch och ville diskutera ett viktigt ämne.

• Vet du varför vänstern alltid har det psykologiska övertaget i alla politiska diskussioner? frågade han.

Jag svarade med min i sammanhanget rätt ovidkommande käpphäst att det inte handlar om vänster och höger utan om PK-ister och nettoskattebetalande medelklassare. Då såg han medlidsamt på mig och sa att det är enklare att säga vänster och höger och att han tänkte fortsätta med det.