INTERVJU För sju år sedan fattade galleristen Henrik Rönnquist ett beslut som kom att förändra hela hans liv. Han bestämde sig för att ställa ut konstnärerna Dan Park och Lars Vilks. Det blev början på en mardrömslik tid av så mycket smutskastning och trakasserier att han till sist tvingades överge hela den värld han levt i. Men idag är han på väg tillbaka.
Jag är en fysiskt feg människa så om jag efterlyser mer våld så är det inte för att jag personligen har lust att slå någon på käften. Men Sverige behöver en statlig våldsmakt som skrämmer folk till underkastelse och lydnad. Det räcker inte med att våldsmakten visar upp sina våldsinstrument för att bli tagen på allvar. Den måste också bruka dem för att sätta sig i respekt.
Alla har sett den gråtande ”integrationspolisen” som sett för mycket av ”integrationen”. (Se inslaget från 27/6 här) Eller för lite. SVT Nyheter, som i 30 års tid helhjärtat stöttat den fullkomligt vansinniga och ansvarslösa invandringspolitiken, berättar plötsligt om vad samma politik lett fram till. Först med en känslosam intervju och sedan ett efterföljande sakligt och pedagogiskt inslag av typen ”Utpressning – Så funkar det!”.
För knapps trettio år sedan köpte jag en stuga på en ö i Stockholms södra skärgård. Det medförde mycket nytta, glädje och nöje. Ett var att fiska med nät. Fångsterna blev väl inte överväldigande, men man kunde få alla sorters fisk.
Idag pratade jag med en god vän, som i sin tur pratat med en arbetsförmedlare. Vännen har funderingar på att säga upp sig från sitt jobb och söka nya arbeten, men arbetsförmedlaren slog ut med händerna och skakade på huvudet. Söka jobb? I hans ålder? Han är ju över 50! I Sverige kan man inte få något arbete om man är över 35.
Rudyard Kipling dog 1936 vid 70 års ålder. Dessförinnan hade han skrivit storverk som Djungelboken och Den Vite Mannens Börda, tagit emot Nobelpriset men tackat nej till att bli Storbritanniens poeta laureatus, det vill säga hovpoet. Samtiden ansåg honom för ett geni. Om han bara inte varit död så hade jag bjudit in honom till ett samtal på YouTube.
Rasmus Dahlstedt skriver om en resa på Roslagsbanan där en enkel tillsägelse till några medresenärer om att sänka samtalsvolymen blir till en sammanstötning mellan civilisationer. De andra resenärernas passivitet vittnar om hur frysresponsen hos de underkuvade fungerar på våra allmänna färdmedel: tar du konflikten får du vara beredd att slåss. Bättre då, verkar många tycka, att sitta stilla och låtsas som ingenting. Bland de välmående förorterna i nordöstra Stockholm fortsätter livet som vanligt – åtminstone på ytan. På det instängda tåget blir samhällsförändringarna omöjliga att undslippa.
I en tidigare artikel här på Det Goda Samhället, ”Karatesparken uppfanns av vita män” (23/12 2020), berättade jag om hypotesen att karatens sparkar kom från den franska kampkonsten savate eller ”fransk boxning” (boxe française). Jag har inte gjort någon egen forskning, förutom att googla. För att kunna forska på området bör man nog kunna båda franska och japanska – och jag kan inte något av språken.
Ska vi läsa Stagnelius eller Tegnér? (För poesi ska vi naturligtvis läsa i sommar.) Ska vi läsa dikter om vårt trasiga själsliv, om vår personliga längtan och trängtan? Eller ska vi inspireras av litteratur som lyfter blicken från det privata och ser till vårt gemensamma bästa? I Stagnelius anda fokuserar vårt samtida svenska kulturliv på våra intima livsproblem: vi har ångest över vår personliga otillräcklighet. Nu behövs en kvalitativ litteratur som höjer blicken från det privata och manar vårt samhälle till skärpning. Tegnérs “Svea” visar vägen.
Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.
Idag används i Sverige bara vacciner av mRNA-typ (Pfizers eller Modernas) för dem som är yngre än 65. Det är en fantastisk ny teknik att snabbt ta fram vacciner och de har också visat sig vara effektiva och ge få kortsiktiga biverkningar. USA och ett antal andra länder har nu godkänt dessa även för att ges till barn. Det europeiska läkemedelsverket (EMA) har godkänt dem, i Danmark och Tyskland är de också på gång att börja ges till barn. Godkännandet gäller för barn från 12 års ålder, men Pfizer driver redan på för att få det godkänt från 2 års ålder.
Inför midsommar passade Kyrkans Tidning på att skicka en midsommarhälsning till sina läsare – illustrerad med en bild på kvinna klädd i heltäckande religiös klädsel av den typ som kommit att förknippas med våldsam islamism. Lagom till den mest svenska av alla helger ser svenska kyrkan alltså till att inte bara lyfta en annan religion än den man själv företräder, utan dessutom normalisera en kvinnoförtryckande klädsel som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt land.
För ett tag sedan skrev jag en krönika om att Sverige har fel sorts folk i politiken. Jag sa att vi borde ha folk med livserfarenhet och handlingskraft i de valda församlingarna. Lite på skoj föreslog jag att vi borde fylla riksdagen med ICA-handlare.
I fredags (25/6 2021) härjade en 24-årig somalisk invandrare staden Würzburg i Tyskland. Invandraren attackerade ett stort antal människor med kniv. Han lyckades döda tre.
När jag bevistade min första katolska mässa som ”fullvärdig katolik” (det vill säga att jag blivit upptagen i kyrkan och därmed fick ta emot kommunionen) i Church of Our Saviour på Park Avenue i New York upptäckte jag till min förvåning att en av de psalmer som spelades var vår egen svenska lovsång O store Gud. Men jag insåg ganska snabbt att det inte var särskilt märkligt. O store Gud är en av världens mest älskade lovsång, och den som lär ha spelats in flest gånger. Och att få stämma in i den till ackompanjemang av pampig kyrkorgel gav förstås en extra dimension åt påskdagen.
Den 24 juni presenterade Svenska Dagbladet en stor intervju med Adrian Wooldridge (bilden), den journalist på det engelska veckomagasinet The Economist som innehar uppdraget att skriva prestigekolumnen Bagehot. Han säger inget nytt men han säger det igen och det kan sägas hur många gånger som helst ty bigotta och egennyttiga makthavare strävar alltid efter att borttränga det. Det handlar om meritokratin.
Linnea Klingström berättar om hur hon som handläggare på Migrationsverket under flyktingkrisen 2015 utvisade barnfamiljer till Afghanistan på löpande band: om det fanns en pappa i familjen som tog hand om fru och barn ansågs det sällan föreligga några asylskäl. Däremot lyckades många av de “ensamkommande barn” som märkligt nog alla var 16 år – trots att de oftast såg mycket äldre ut – stanna kvar i Sverige. Antingen fick de uppehållstillstånd eller också räddades de kvar av den så kallade gymnasielagen. Familjer med små barn skickades tillbaka, vuxna män fick stanna kvar.
Är det stök, bråk, oroligheter eller storbråk? Är det sammandrabbningar eller våldsamt upplopp? Är det krig? Står det mellan araber och somalier? Eller vilka ”grupperingar” pratar vi om? Är det Adidasgänget mot Nikegrupperingen? Eller Boråsare mot Göteborgare?
Fredagen den adertonde juni var jag på bryggan för att hämta dagstidningarna vid den första Waxholmsbåtens ankomst. Matrosen med en stor bunt av tidningar under armen lutade sig ut och räckte mig bunten över relingen. Så erinrade han sig något och hoppade i land för att få tala med mig. Det visade sig vara ytterligare ett kapitel i en lång berättelse.
De flesta som jag träffar förfasar sig över regeringskrisen och över svensk politik överhuvudtaget. Även de jag inte träffar men får kännedom om i alla fall, till exempel för att de skriver i tidningar, verkar också förfasa sig av ungefär samma anledning. Frågan är om situationen är så mycket förfasa sig över.
Grunden till den pågående krisen är att riksdagen ogillar regeringen Löfven och har avsatt den samtidigt som riksdagen inte vill ha någon annan regering som eventuellt skulle kunna vaskas fram ur den sump som dess partier och ledamöter utgör.
Är det det trolska ljuset som gör midsommaren till en så älskad helg? Doften av försommarblomster? Den ljumma luften? Oavsett orsak har denna natt i generationer haft en alldeles speciell plats i svenskarnas hjärta. Den har också alltid haft starka inslag av tro på övernaturliga väsen och olika typer av framtidsprofetior. Man ska inte bada under midsommarnatten, för då kan man råka ut för den fruktade Näcken, eller Forskarlen som han också kallas. Men den andas också romantik. En flicka ska plocka sju – ibland nio, beroende på tradition – sorters blommor och lägga under kudden, för att sedan drömma om mannen hon ska gifta sig med.
Trots en växande efterfrågan och skriande brist på ekologiskt odlade jordgubbar fortsätter Jordbruksverket att rekommendera kemisk bekämpning. Växtskyddsmedel 2021 Bär är ren propaganda för växtgifter. Den kunde lika gärna vara utgiven av globala giftbolag som Monsanto, Basf, Dow Chemical/DuPoint, Gullvik eller Syngenta.
Den politiska vänstern har länge velat framställa den nya nationalistiska högern som moraliskt underlägsen. Grundtanken är att nationalister bara tänker på sig själva, på de egna, på den egna gruppen, medan moraliska människor också tänker på andra.
Midsommar är väl det mest svenska man kan tänka sig. Denna den längsta dagen på året har firats i Sverige och Norden sen långt före kristendomens intåg på scenen, och eftersom det finns många stenmonument som visar att människor i tusentals år kunnat bestämma vid vilken tidpunkt sommarsolståndet inträffar tror forskarna att någon form av midsommarfirande förekommit sen långt tillbaka i tiden.
Den svåra frågan är egentligen två: går välfärdsstaten att bevara och, om ej, hur kan den avvecklas?
Välfärdsstaten är ett lokalt projekt, en utvidgning av familjen. Socialdemokraten och sedermera statsministern Per Albin Hansson beskrev år 1928 i sitt linjetal om Folkhemmet hur han tänkt sig att det svenska samhället -personifierat av den offentliga sektorn fast han inte sa detta uttryckligen – skulle bli ett ”medborgarhem”.
Jag vill fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde shoppa för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån eller på kvällen cykla till Bergsjön och bada. Vi fick som barn jobba hårt när det var höskörd. Men vi hade väldigt kul också. Nästan varje kväll tränade vi fotboll på Lanevallen eller i någon beteshage sedan vi skyfflat bort korukorna. På vintrarna åkte vi skidor och spelade bandy när isen lagt sig på översvämmade mader.
Nyligen blev jag ombedd att skriva en text om det svenska midsommarfirandet för en veckotidning. Tanken var att jag skulle utgå från Nordiska museet som källa, för vad kan väl vara bättre än det museum, vars huvuduppdrag är att ”bevara och levandegöra minnet av liv och arbete i Sverige”? Men det visar sig att det är en hel del som skiljer Nordiska museets uppgifter om midsommar från äldre forskning – ja till och med från deras egna uppgifter bara några år tillbaka.
Efter att under lång tid ha funderat mycket skarpt på samhällenas öden har jag kommit fram till samma uppfattning som jag tror de flesta människor har skaffat sig utan särskild ansträngning, nämligen att det är folkens mentalitet och värderingar som bestämmer vad det ska bli av dem.
Jag har tidigare skrivit om Google och Facebook, och hur deras monopolställning utmanas av företag med mindre ortodox inställning till det som kallas Woke. Eller PK-ism på svenska.
Till för några år sen var det lika självklart att man såg videoklipp på YouTube, som att man googlade på Google. Att de två sedan femton år tillbaka är ett och samma företag har skapat ett mediakomplex, till och med större än Facebook. Sysslar man med videoproduktion för en bredare publik kallas man kort och gott för ”YouTuber”. Vad annars?
På undanskymd plats i Dagens Nyheter råkade jag läsa en nyhet som i all sin alldaglighet ger djupa insikter i det svenska samhällets, eller snarare politikerväldets, tänkesätt – om nu nyheten inte är fake news.
DET GODA SAMHÄLLET 