”För var dag som går pallar jag inte med vita människor.” Så skrev Bilan Osman, rasifierad viktigpetter med landets största plattformar till sitt förfogande. Och det var helt i sin ordning. Det finns uppenbarligen ingenting som hindrar att man arbetar både för Svenska Dagbladet och för antirasistiska (?) Expo bara för att man är rasist. Om man hatar vita, vill säga.

I studenttider kan man se och höra staden fyllas med tutande bilar där studenter sitter i de nedvevade sidofönstren och viftar med flaggor. Jag kunde urskilja en spansk och en chilensk flagga plus ett antal flaggor som jag inte kände igen men blandade vita, gröna, svarta och röda färger antydde Mellanöstern. Studenterna med de utländska flaggorna såg ut att ha sitt ursprung i de trakterna.

Morgonekot i förrgår morse (15/6) klockan 07:00. Nyheter om Sverige och Europa i den ordning de kom.

1) 14-årig pojke sköts och var nära att dö. Han och hans familj fick inte hjälp med skyddat boende. Eller jo, socialtjänsten kunde flytta på 14-åringen men inte hela familjen. Mamman klagar på dålig svenska på myndigheterna. Ekoreportern/aktivisten Erika Åkerman anser att detta är upprörande och att socialtjänsten måste bättra sig när det gäller att skydda minderåriga brottsoffer och deras familjer.

Jag har ett meddelande till alla svenska kulturarbetare: Ni behövs! Ni behövs mer än någonsin. Ni behöver visa vägen mot frihet och oberoende. Ni behöver visa människor i Sverige hur man agerar självständigt gentemot den politiska makten. När svensk kultur stelnar i grupptänkande och konformism är det dags för svenska kulturarbetare att ta sin konstnärliga frihet på allvar. Det handlar om er frihet.

Den så kallade ”arabiska våren”, som bröt ut 2011, erbjöd ett tillfälle för gamla konfliktmönster att komma upp till ytan. Det sägs ofta att det väpnade upproret och inbördeskriget i Syrien började med fredliga demonstrationer. Sådana förekom, förvisso. Men redan i början utgick demonstrationerna från moskéer, ledarna ”på marken” var imamer eller religiösa aktivister och sunnitisk fundamentalism var den dominerande ideologin.

Bland framtidsforskare som ritar upp mer eller mindre sannolika scenarier för framtiden finns det användbara begreppet ”den överraskningsfria utvecklingen”. Saker händer, man vet inte om några oväntade svarta svanar tänker dyka upp och kullkasta alla teorier, men bedömarna har något slags föreställning om vart det lutar, nämligen just mot det överraskningsfria förloppet.

När jag var sex år började jag i första klass i Sofia folkskola på Söder i Stockholm. På den tiden var Söder inte fashionabelt utan i huvudsak en arbetarstadsdel där en del människor hade utedass på gården och knappt rinnande vatten inomhus. Sofia folkskola var byggd för sådana förhållanden. Där fanns en badavdelning med simbassäng och ett tjugotal minibadkar där skoleleverna tvingades tvätta sig en gång i veckan vare sig de hade badmöjligheter i hemmet eller inte. Det var bara att lyda. Staten var välvillig och barsk.

Facebook var för några år sen ungefär vad Sveriges Television var på 70-talet; det enda media i sitt slag som existerade. Två tredjedelar av alla amerikaner över 12 år hängde på Facebook, antalet globala användare räknades i miljarder och det fanns i stort sett inga konkurrenter. Majoriteten av världens internetanvändare var inne på plattformen om inte dagligen så i varje fall någon gång i månaden. 

Den syriske poeten Ali Ahmad Said (f. 1930), alias Adonis, brukar räknas som världens störste poet på det arabiska språket. Han har också en lång historia av politiskt engagemang på vänsterkanten och var en av dem som kritiserade västvärldens stöd till upproret i Syrien. Adonis menade att det väpnade upproret bärs upp av en totalitär ”religiös fascism”. Frankrike, sade han, svek den franska revolutionens ideal genom att ställa sig bakom upproret.

Jag brukar vara den förste att skylla onda saker på politikernas dumma idéer och vanstyre. Men ibland slår det mig att mina och andras anklagelser mot politikerväldet kanske är orättvisa eftersom de utgår från att politikerna har personliga förmågor en bra bit över genomsnittet när det gäller sådant som intelligens, handlingskraft, beslutsamhet och de övriga krafter som behövs för ett gott ledarskap.

Tillbaka till hembygden! Tillbaka till rötterna! Allt fler svenska barnfamiljer lämnar storstäderna och söker sig tillbaka till vår landsbygd. Linnea Klingström berättar om varför hon och hennes familj fattade ett livsavgörande beslut. I storstaden minskade livsutrymmet när våldet och oron tog större plats. På landet fanns lugnet och tryggheten. I det förflutna stod framtiden och väntade.

Kulturpolitik betyder att politiker beskattar medborgare och använder en del av dessa pengar till att lite snålt försörja olika slags konstnärer som skriver, målar, skulpterar eller tonsätter saker som politikerna vill höra. Det vet vi väl lite till mans och kvinns att statens och troligen landstingsregionernas och kommunernas kulturpolitik utgör en del i den allmänna politiskt korrekta propaganda som formulerar den PK-istiska statsideologin.

Inte sällan talar man om vikten av att bottna, i att vara grundad, eller åtminstone att veta vad man talar om. Sådant låter sig enkelt sägas, men vad menar man egentligen med uttryck av det slaget? I en tid av en eskalerande mångfald av åsikter och tyckanden, av skilda värderingar, perspektiv och intressen, såväl ideologiska som kulturella och religiösa, ställs liksom den frågan på sin spets. Vad betyder det att bottna, att vara grundad, och att veta vad man talar om? 

”Att vara svensk är inte att vara nationalist”, påstår de två religiösa socialdemokraterna Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth, ordförande respektive vice ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet i en artikel i Aftonbladet. De har, som så ofta när det kommer till dagens socialdemokrater, inte en siffra rätt. Det var tvärtom just den sunda och hälsosamma nationalismen som byggde Sverige. Men vad vet egentligen Kukka-Salam och Eneroth om vår svenska historia och om våra anfäders strävsamma arbete för att skapa ett gott land? Uppenbarligen ytterst lite.

Om man inte räknar in suffragetterna kring förra sekelskiftet gick startskottet för den moderna feminismens framfart det legendomsusade året 1968. I Sverige bildade då en grupp socialistiska kvinnokämpar Grupp 8. Därifrån går sedan en rak linje till kvinnokamp med brända behåar för ”kvinnokroppens frigörelse” och 70-talets röda kvinnodemonstrationer med banderoller och talkörer som skanderade att vara kvinna är att vara ”dubbelt förtryckt”, det vill säga både av kapitalet och patriarkatet.