Polska arbetare är enligt min erfarenhet starka, vänliga och mycket flitiga och skiljer sig fördelaktigt från svenska arbetare särskilt när det gäller flit. Det känns som om polackerna skyndar sig mellan arbetsuppgifterna. Knappt har de slutat rensa ogräs förrän de ger sig på gräsklipparen och trimmern. Svenskarna hittar i allmänhet något annat viktigt att göra som oftast involverar deras mobil.
Efter det senaste polismordet blev jag nyfiken på hur det sett ut statistiskt med mord på poliser i Sverige. Statistiken visar tydligt att det var värre förr. Mellan år 1900 och 1910 mördades sju poliser i Sverige, decenniet därefter mördades sex. Även under 1960- och 70-talen mördades fler poliser per decennium än under de senaste tre decennierna. Ändå hävdar många – inklusive jag själv – att det är värre idag. Varför?
De ”fattiga” invandrarbarnen i Tensta har vuxit upp och vissa av dem har köpt bilar i miljonklassen. Hur det nu kan vara möjligt. Med sina bilar väljer de att terrorisera de boende på Strandvägen genom street-race, höga motorljud och dånande musik på kvällar och nätter.
Med morgontidningen följde ett reklamblad där olika mer eller mindre statsfinansierade organisationer fick annonsera om sig själva. Två på något vis sammankopplade organisationer som heter Hjärnkoll och Stockholms NSPH anser att vi ska ”Våga prata om psykisk ohälsa” och börjar så här:
En polis har blivit mördad, skjuten på öppen gata i Biskopsgården i Göteborg. När en polis blir mördad händer det något med oss medborgare. Det skaver på ett särskilt sätt.
När mina morföräldrar flyttade från Värmland till Västerbotten kallades de för vägapila, dvs sådan som drog efter vägarna.
När familjen flyttade till Nyköping från Värmland mobbades min syster och jag därför att vi hade en annorlunda dialekt. Mobbningen tog slut när jag jagade den värsta mobbaren med en påk.
Moderaterna förnedrar sig och ”sträcker ut en hand” mot Annie Lööf som förödmjukat dem fullständigt efter valet 2018. De erbjuder förenklade 3:12-regler, skattefrihet för ISK-sparande, en omfattande skattereform, stärkt äganderätt, ett nytt markförsäljningsprogram och en ny jaktlagsutredning.
Det som kanske förfärar mig mest, trots att det väl inte borde göra det, är hur politiker, media och myndighetschefer kan gå iland med att förneka att de sagt det som de tidigare sagt, ibland till och med blåljuga, för att sedan bara, när deras lögner blir alltför uppenbara, dra sig undan som om ingenting har hänt. Som ett barn som står kladdigt runt munnen, men som absolut inte har varit ens i närheten av syltburken. Men så går det när journalisterna är maktens härolder och ingen kritisk granskning ges. Nästan aldrig numera en relevant följdfråga från media, inte ens när det är som mest uppenbart att det skulle behövas. I Sverige ställs inte någon i den styrande PK-nomenklaturan på allvar till svars för någonting.
INTERVJU För sju år sedan fattade galleristen Henrik Rönnquist ett beslut som kom att förändra hela hans liv. Han bestämde sig för att ställa ut konstnärerna Dan Park och Lars Vilks. Det blev början på en mardrömslik tid av så mycket smutskastning och trakasserier att han till sist tvingades överge hela den värld han levt i. Men idag är han på väg tillbaka.
Jag är en fysiskt feg människa så om jag efterlyser mer våld så är det inte för att jag personligen har lust att slå någon på käften. Men Sverige behöver en statlig våldsmakt som skrämmer folk till underkastelse och lydnad. Det räcker inte med att våldsmakten visar upp sina våldsinstrument för att bli tagen på allvar. Den måste också bruka dem för att sätta sig i respekt.
Alla har sett den gråtande ”integrationspolisen” som sett för mycket av ”integrationen”. (Se inslaget från 27/6 här) Eller för lite. SVT Nyheter, som i 30 års tid helhjärtat stöttat den fullkomligt vansinniga och ansvarslösa invandringspolitiken, berättar plötsligt om vad samma politik lett fram till. Först med en känslosam intervju och sedan ett efterföljande sakligt och pedagogiskt inslag av typen ”Utpressning – Så funkar det!”.
För knapps trettio år sedan köpte jag en stuga på en ö i Stockholms södra skärgård. Det medförde mycket nytta, glädje och nöje. Ett var att fiska med nät. Fångsterna blev väl inte överväldigande, men man kunde få alla sorters fisk.
Idag pratade jag med en god vän, som i sin tur pratat med en arbetsförmedlare. Vännen har funderingar på att säga upp sig från sitt jobb och söka nya arbeten, men arbetsförmedlaren slog ut med händerna och skakade på huvudet. Söka jobb? I hans ålder? Han är ju över 50! I Sverige kan man inte få något arbete om man är över 35.
Rudyard Kipling dog 1936 vid 70 års ålder. Dessförinnan hade han skrivit storverk som Djungelboken och Den Vite Mannens Börda, tagit emot Nobelpriset men tackat nej till att bli Storbritanniens poeta laureatus, det vill säga hovpoet. Samtiden ansåg honom för ett geni. Om han bara inte varit död så hade jag bjudit in honom till ett samtal på YouTube.
Rasmus Dahlstedt skriver om en resa på Roslagsbanan där en enkel tillsägelse till några medresenärer om att sänka samtalsvolymen blir till en sammanstötning mellan civilisationer. De andra resenärernas passivitet vittnar om hur frysresponsen hos de underkuvade fungerar på våra allmänna färdmedel: tar du konflikten får du vara beredd att slåss. Bättre då, verkar många tycka, att sitta stilla och låtsas som ingenting. Bland de välmående förorterna i nordöstra Stockholm fortsätter livet som vanligt – åtminstone på ytan. På det instängda tåget blir samhällsförändringarna omöjliga att undslippa.
I en tidigare artikel här på Det Goda Samhället, ”Karatesparken uppfanns av vita män” (23/12 2020), berättade jag om hypotesen att karatens sparkar kom från den franska kampkonsten savate eller ”fransk boxning” (boxe française). Jag har inte gjort någon egen forskning, förutom att googla. För att kunna forska på området bör man nog kunna båda franska och japanska – och jag kan inte något av språken.
Ska vi läsa Stagnelius eller Tegnér? (För poesi ska vi naturligtvis läsa i sommar.) Ska vi läsa dikter om vårt trasiga själsliv, om vår personliga längtan och trängtan? Eller ska vi inspireras av litteratur som lyfter blicken från det privata och ser till vårt gemensamma bästa? I Stagnelius anda fokuserar vårt samtida svenska kulturliv på våra intima livsproblem: vi har ångest över vår personliga otillräcklighet. Nu behövs en kvalitativ litteratur som höjer blicken från det privata och manar vårt samhälle till skärpning. Tegnérs “Svea” visar vägen.
Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.
Idag används i Sverige bara vacciner av mRNA-typ (Pfizers eller Modernas) för dem som är yngre än 65. Det är en fantastisk ny teknik att snabbt ta fram vacciner och de har också visat sig vara effektiva och ge få kortsiktiga biverkningar. USA och ett antal andra länder har nu godkänt dessa även för att ges till barn. Det europeiska läkemedelsverket (EMA) har godkänt dem, i Danmark och Tyskland är de också på gång att börja ges till barn. Godkännandet gäller för barn från 12 års ålder, men Pfizer driver redan på för att få det godkänt från 2 års ålder.
Inför midsommar passade Kyrkans Tidning på att skicka en midsommarhälsning till sina läsare – illustrerad med en bild på kvinna klädd i heltäckande religiös klädsel av den typ som kommit att förknippas med våldsam islamism. Lagom till den mest svenska av alla helger ser svenska kyrkan alltså till att inte bara lyfta en annan religion än den man själv företräder, utan dessutom normalisera en kvinnoförtryckande klädsel som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt land.
För ett tag sedan skrev jag en krönika om att Sverige har fel sorts folk i politiken. Jag sa att vi borde ha folk med livserfarenhet och handlingskraft i de valda församlingarna. Lite på skoj föreslog jag att vi borde fylla riksdagen med ICA-handlare.
I fredags (25/6 2021) härjade en 24-årig somalisk invandrare staden Würzburg i Tyskland. Invandraren attackerade ett stort antal människor med kniv. Han lyckades döda tre.
När jag bevistade min första katolska mässa som ”fullvärdig katolik” (det vill säga att jag blivit upptagen i kyrkan och därmed fick ta emot kommunionen) i Church of Our Saviour på Park Avenue i New York upptäckte jag till min förvåning att en av de psalmer som spelades var vår egen svenska lovsång O store Gud. Men jag insåg ganska snabbt att det inte var särskilt märkligt. O store Gud är en av världens mest älskade lovsång, och den som lär ha spelats in flest gånger. Och att få stämma in i den till ackompanjemang av pampig kyrkorgel gav förstås en extra dimension åt påskdagen.
Den 24 juni presenterade Svenska Dagbladet en stor intervju med Adrian Wooldridge (bilden), den journalist på det engelska veckomagasinet The Economist som innehar uppdraget att skriva prestigekolumnen Bagehot. Han säger inget nytt men han säger det igen och det kan sägas hur många gånger som helst ty bigotta och egennyttiga makthavare strävar alltid efter att borttränga det. Det handlar om meritokratin.
Linnea Klingström berättar om hur hon som handläggare på Migrationsverket under flyktingkrisen 2015 utvisade barnfamiljer till Afghanistan på löpande band: om det fanns en pappa i familjen som tog hand om fru och barn ansågs det sällan föreligga några asylskäl. Däremot lyckades många av de “ensamkommande barn” som märkligt nog alla var 16 år – trots att de oftast såg mycket äldre ut – stanna kvar i Sverige. Antingen fick de uppehållstillstånd eller också räddades de kvar av den så kallade gymnasielagen. Familjer med små barn skickades tillbaka, vuxna män fick stanna kvar.
Är det stök, bråk, oroligheter eller storbråk? Är det sammandrabbningar eller våldsamt upplopp? Är det krig? Står det mellan araber och somalier? Eller vilka ”grupperingar” pratar vi om? Är det Adidasgänget mot Nikegrupperingen? Eller Boråsare mot Göteborgare?
Fredagen den adertonde juni var jag på bryggan för att hämta dagstidningarna vid den första Waxholmsbåtens ankomst. Matrosen med en stor bunt av tidningar under armen lutade sig ut och räckte mig bunten över relingen. Så erinrade han sig något och hoppade i land för att få tala med mig. Det visade sig vara ytterligare ett kapitel i en lång berättelse.
De flesta som jag träffar förfasar sig över regeringskrisen och över svensk politik överhuvudtaget. Även de jag inte träffar men får kännedom om i alla fall, till exempel för att de skriver i tidningar, verkar också förfasa sig av ungefär samma anledning. Frågan är om situationen är så mycket förfasa sig över.
Grunden till den pågående krisen är att riksdagen ogillar regeringen Löfven och har avsatt den samtidigt som riksdagen inte vill ha någon annan regering som eventuellt skulle kunna vaskas fram ur den sump som dess partier och ledamöter utgör.
Är det det trolska ljuset som gör midsommaren till en så älskad helg? Doften av försommarblomster? Den ljumma luften? Oavsett orsak har denna natt i generationer haft en alldeles speciell plats i svenskarnas hjärta. Den har också alltid haft starka inslag av tro på övernaturliga väsen och olika typer av framtidsprofetior. Man ska inte bada under midsommarnatten, för då kan man råka ut för den fruktade Näcken, eller Forskarlen som han också kallas. Men den andas också romantik. En flicka ska plocka sju – ibland nio, beroende på tradition – sorters blommor och lägga under kudden, för att sedan drömma om mannen hon ska gifta sig med.
Trots en växande efterfrågan och skriande brist på ekologiskt odlade jordgubbar fortsätter Jordbruksverket att rekommendera kemisk bekämpning. Växtskyddsmedel 2021 Bär är ren propaganda för växtgifter. Den kunde lika gärna vara utgiven av globala giftbolag som Monsanto, Basf, Dow Chemical/DuPoint, Gullvik eller Syngenta.
DET GODA SAMHÄLLET 