Häromdagen skrev jag en text om att staten måste sätta sig i respekt för att ordningen i nationen inte alls ska vittra bort. Att sätta sig i respekt, förtydligade jag, betyder att använda den statliga våldsapparaten, i första hand polisen, till att slå ned missdådare med sådan kraft att luften går ur dem och de, åtminstone tillfälligt, ber om nåd. (Strax efter det att jag publicerade texten inträffade motsatsen till min rekommendation, nämligen att buset sköt ihjäl en polis i Göteborg, i stället för att polisen gav buset på skallen.)

Muslimerna säger att araben Muhammed var den siste profeten. Det är en del av deras trosbekännelse. Har de inte hört talas om vår Swedenborg? Här har vi ju en svensk profet på 1700-talet, mer än tusen år efter Muhammed!

Vad muslimer menar är förstås att Muhammed är den siste äkte profeten och alla som kom efter honom är falska. Men det har de aldrig kunnat bevisa. Redan under Muhammeds livstid fanns det en annan arab som också påstod sig ta emot uppenbarelser från Gud. Han hette Musaylama och han och alla som följde honom blev massakrerade. I den islamiska historieskrivningen är han känd som Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver historien.

Tidningen The Economist har en mycket intressant artikel i sitt 29 maj nummer. Den citerar den välkända franska nationalekonomen Thomas Piketty som visar att de bäst utbildade intellektuella väljarna succesivt har bytt ståndpunkt från konservatism (right of centre) till vänster PK-ism (left of centre). Det två graferna visar tydligt hur de intellektuella bytt sida mellan 1970 och 2010.

De förra två hoten mot friheten förkroppsligades i första och andra världskriget och nästa hot, som nu tornar upp sig allt mörkare och mer åskmolnsaktigt, är PK-ismen eller wokeismen som ideologin eller kanske religionen kallas i USA.

Jag har i sex år eller mer på denna sida tjatat om att vår tids samhälleliga huvudmotsättning står mellan å ena sidan det PK-istiska politikerväldet med vidhängande offentliga välfärdsapparat och å den andra den i Sverige helt oorganiserade gruppen av sunt förnuft-inspirerade nettoskattebetalande medelklassare. Det som förvånar mig är att ingen annan tycks se skärpan och förklaringsvärdet i denna tolkning men jag får trösta mig med att det säkert kommer andra tider.

Det är lätt att vara teoretiker. Exempelvis skrev jag häromdagen en text om att stat och polis när det gäller brottsbekämpning måste välja mellan å ena sidan Hobbes-doktrinen från 1651 som går ut på att en förskräcklig statlig våldsapparat, som Hobbes kallar Leviathan, aggressivt ska skrämma buset så att ingen törs ens tänka på brott och å den andra sidan Dan Eliasson-paradigmet som bygger på tanken att polisen ska göra sig kompis med buset och vinna dess förtroende.

Vem som helst fattar vilken metod som är den rätta. Men nu visar det sig att det är svårare än man tror eftersom allt hänger ihop.

I vissa Stockholmsmedier har det under senaste tiden rapporterats mycket om Strandvägen, en erkänt flådig gata belägen vid vattnet på Östermalm dit busar från förorten nu kommer med sina lyxbilar och kör i 200 km i timmen mot rött. Under en kvällspromenad häromåret bevittnade jag spektaklet som andades upplopp och kriminalitet, och sanna mina ord: där och då var så kallade gammalsvenskar inte välkomna. Nu har medierna börjat rapportera om detta fenomen efter klagomål från boende. 

Det finns en mycket enkel logik i två steg enligt vilken demokratin troligen gör slut på sig själv.

Det första steget börjar med att allmän rösträtt införs. Om man ställer upp hela den röstande befolkningen efter ekonomisk ställning – ja, jag vet att det är ett komplicerat begrepp, det kan betyda inkomst eller förmögenhet eller andra saker, men strunt i det nu – så kommer det alltid att finnas 51 procent som har det sämre ställt än de andra. Före den allmänna rösträtten fick dessa 51 procent höra att de gärna fick bli rikare men då skulle det ske genom att de jobbade mer, utbildade sig och fick bättre jobb eller blev framgångsrika företagare. I vilket fall som helst fick de greja sina framsteg på egen hand bäst de kunde.

Är sommaren sig själv nog? Räcker det med värmen, ledigheten och ljuset? Eller måste allt fotograferas, kommenteras och läggas ut på sociala medier för att existera? Hur påverkas vår förmåga att uppskatta det verkliga när vi lever så mycket för det återgivna? Hur påverkas vår förmåga att uppskatta det verkliga när vi lever för att konkurrera om spektakulära upplevelser? Linnea Klingström läser ögonblicksbilder i Harry Martinsons naturpoesi och reflekterar över sin egen vana att ta upp mobilen så fort hon ser något vackert.

Öppnar man en historiebok inser man snabbt att diktatur varit den gängse styrelseformen för statsbildningar, ända tills den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt för miljoner människor att kommunicera med varandra på ett någorlunda smidigt sätt. När telegrafen, tryckpressen och liknande innovationer blev allmängods, började världen delas upp i demokratier* och diktaturer. En uppdelning som fortfarande pågår, men grovsorteringen var i stort sett klar vid mitten av 1900-talet. 

SEMESTER Nu är sommaren här med allt vad det innebär av semestertider. Och visst är det härligt att vara ledig! Även för den som inte reser utomlands på semestern finns enormt mycket att se och göra och förra året, när Sverige var betydligt mer stängt än nu, upptäckte många att det är ganska trivsamt att semestra i Sommarsverige. Jag tänkte därför passa på att tipsa om några av mina favoritställen, som jag gärna återvänder till när jag har möjlighet. Först ut: Granbergsdals hytta

Människor älskar att planera. Planeringar skapar tydlighet och frigör energi. Man vet vad man ska göra. Alla vet vad de ska göra. Håll er till planen så slipper vi diskussioner! Men är det alltid så bra att styra en verksamhet med hjälp av en planering? Ingår det inte i mer komplexa projekt att man inte kan förutse exakt vad som kan hända? Ingår det inte också att oanade möjligheter ofta dyker upp under resans gång? Ibland är det kanske bättre att lära sig att hantera oordning än att till varje pris försöka skapa ordning.

Den som läser och förstår följande tre meningar av debattören Mats Skogkär i Bulletin får antingen en aha-upplevelse eller sina värsta fördomar om svensk politik bekräftade:

En fortsatt rödgrön regering ledd av Stefan Löfven och uppbackad av Vänsterpartiet och Centern är inte vad Sverige behöver. Det är inte den bästa lösningen, eftersom en sådan regering inte skulle föra den politik Sverige behöver. Men det är en lösning.

Den gärningsperson som misstänks för mordet på polisen i Biskopsgården är 17 år och redan grovt kriminell belastad. Skötsamma och normala 17-åringar betraktas nästan som vuxna – de får inte längre barnbidrag och de förväntas veta vad som är rätt och fel. Missköter de sig blir de konsekvenser, i skolan, hemma, på sommarjobbet. Är man däremot 17 år och kriminell betraktas man med ens som ett barn.