Sedan ett tag tillbaka pågår en debatt om gangsterrappens påverkan på lyssnarna. Debatten har fått ny aktualitet efter mordet på rapparen Einár. Kritikerna menar att musiken inspirerar lyssnarna att anamma en kriminell livsstil, medan apologeterna menar att musiken endast skildrar en verklighet, utan att påverka den.
Debatten anknyter till den större frågan om konstens förmåga att påverka. Kan konsten förändra vårt sätt att tänka och handla?
Just nu svämmar de sociala medierna över av tårar som fälls över den 19-årige rapparen Nils Einár Grönberg som sköts i Hammarby Sjöstad häromkvällen. Och det är klart det är fruktansvärt när en ung människa mördas, oavsett om han eller hon haft kriminella kontakter eller inte. Men att våldet skulle vara allas ansvar, som det nu påstås från alla möjliga och omöjliga håll, är givetvis en lögn. Det är varken ditt eller mitt ansvar att kriminella begår brott.
När rapparen Einár blir mördad i Hammarby Sjöstad (bilden) är det inte så mycket mordet på en troligen kriminell (fast musikaliskt begåvad) rappare som förvånar och väcker uppmärksamhet utan det faktum att dådet inträffade i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad är ett attraktivt och ganska centralt beläget bostadsområde i Stockholm fågelvägen ungefär två och en halv kilometer från Mariatorget. Hammarby Sjöstad är nästan lika trendigt som Mariatorget. Här bor det politiskt korrekta människor som ofta röstar på miljöpartiet. Området är, skulle jag bedöma, ett tillhåll för de grupper vars tänkande styr Sverige.
Sveriges television är i stor sorg efter att en av deras främsta favoriter, rapparen Nils Einár Grönberg, har skjutits tills döds i stadsdelen Hammarby Sjöstad. Inte ens om ett statsöverhuvud eller minister blivit dödad hade händelsen kunnat ges större utrymme i svt:s Morgonstudio än till denne rappare vars låtar handlat om att försköna livet i gängkriminalitet med fokus på narkotikahandel, snabba pengar och skjutningar.
Många svenskar som reser till Spanien säger att de ej vill komma till det själlösa, shoppingbesatta och rika Málaga utan de vill uppleva det genuina Spanien. Det genuina Spanien betyder egentligen en högre andel katoliker som tror på ja till livet. Men det skulle PK-isterna aldrig erkänna för sig själva.
Irena Pozar är chefredaktör för Vecko Revyn, kolumnist i Expressen och blev 2020 utsedd till Årets journalist. Bra jobbat av en 29-åring.
Jag har läst hennes feministiska krönikor i Expressen och slås av hur omogen hon är. Men här är jag förmodligen djupt orättvis Hon är ung, samhället är feminiserat och infantiliserat så allt är säkert som det ska.
Rapparen Einár var med i ett kriminellt gäng som har gjort livet surt för de boende i Enskededalen där han växte upp. Det var vapen och droger. För detta blev han LVU:ad och intagen på HVB-hem.
Han var ung, dum och omdömeslös. Ville ”göra något bra” av sin uppväxt och började därför göra våldsförhärligande videos med unga gangsters, brudar, droger och vapen med texter framförda på rinkebysvenska:
Det tragiska mordet på den framgångsrike gangsterrapparen Nils ”Einár” Grönberg ger mig en anledning att åter ta upp frågan om blattar och svennar.
På TikTok, YouTube, Instagram med flera plattformar förekommer en populär kortfilmsgenre. En amatörskådespelare, oftast en ung man, spelar växelvis blatte och svenne. De två rollerna ställs inför olika situationer och reagerar enligt ett för målgruppen förutsägbart mönster. (Exempel här och här)
Västvärlden hade kunnat se annorlunda ut idag, inbillar jag mig, om vi bara hade lyssnat till några centrala visselblåsare under de senaste 50 åren. Då hade vi kanske kunnat slippa den självdestruktiva och anti-civilisatoriska utveckling, som fått fäste inom media, akademi, myndigheter och politik.
Om man har något viktigt att säga ska man säga det många gånger enligt den romerska principen om att repetitio est mater studiorum (repetition är all kunskaps moder). Se på kyrkan. Hur många gånger har den inte bett Fader vår under de senaste millenierna.
De flesta svenskar menar att Sverige inte längre är ett religiöst land. Vi har lämnat de obevisade trossatsernas värld och står nu i stället helhjärtat på den vetenskapliga grundens och den beprövade erfarenhetens stabila bas.
Ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi, menade Karl Marx. Låt oss ponera att han hade rätt. Vilken är då den härskande klassen i Sverige idag?
Av vissa kallas den ”den nya klassen”, en term som myntades av den socialistiske dissidenten Milovan Djilas (1911-1995) för att beskriva hur en privilegierad partibyråkrati ersatte bourgeoisien i de realsocialistiska staterna. (Läs Den nya klassen, 1955)
Om du tycker att rubriken låter som en inbjudan till en offentlig debatt hos ett politiskt ungdomsförbund där finniga femtonåriga plugghästar ska spekulera om framtiden och därför bestämmer dig för att i stället gå på bio så har du min respekt. Att jag ändå närmar mig ämnet beror på att jag utan vidare framgång rotat på Europaparlamentets hemsida för att få reda på varför mepparna – Members of the European Parliament – är så arga på Polen. På ett plan verkar det handla om vem som i sista hand ska bestämma över polska ärenden, till exempel besluta hur polska domare ska tillsättas – om det är EU eller polska regeringen – men det känns mer mångbottnat än ett vanligt prestigeärende som det gått röta i.
Dödstädning är ett av senare tiders nyord, ett som används i parti och minut när snusförnuftiga besserwissers ska tala om för folk hur de ska leva och hur det ska se ut i deras vinds- och källarförråd när de dör. Men varför har det här fått så stort genomslag?
Idag den 23 oktober delas Leninpriset ut. Det är ett svenskt kulturpris som årligen delas ut av entreprenören Lasse Diding till en i Sverige verksam författare eller konstnär.
Vladimir Lenin (1870- 1924) var ledare för bolsjevikpartiet och kom efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 att bli den nya kommunistiska statens diktator.
Vissa saker är rumsrena, andra inte fastän de är av samma karaktär. Till det rumsrena hör att ge ut pris i Lenins namn men inte att ge ut det självklart omöjliga: ett pris i nazismens namn – om nu någon skulle få för sig det. Men i kommunismens namn går det alltså bra trots att kommunisterna var värre slaktare än nazisterna. Begrunda nu nedan Lenins ord i den s.k. hängningsordern 11 augusti 1918:
En till synes ytlig underhållningsprodukt kanske inte kan ge oss en transformerande konstnärlig upplevelse, men den kan avslöja något om den härskande klassen och den kulturella hegemonin vårt samhälle. Det betyder inte att personer, som förrått sin egen klass, inifrån systemet skickar oss hemliga meddelanden (även om jag inte utesluter att sådant kan förekomma). Jag tror snarare att kulturproducenterna har internaliserat maktens ideologi: det är luften de andas.
Klimatmötet COP26 ska avhållas mellan den första och tolfte november i Glasgow. De flesta bedömare – kanske alla – vars uppfattningar jag tagit del av varnar för att mötet blir en flopp. Vad som menas med en flopp är inte riktigt klart men låt mig presentera några observationer.
En utmaning för nya partier är att hitta en profilfråga som inte är upptagen – eller exploaterats så hårt att den omdanats till en dimridå av meningslösa floskler. Det är till exempel ingen lysande idé att gå till val på slagord som: ”Vi ska knäcka gängen”, ”Bättre skola” eller ”Stå upp för det öppna och fria samhället”. Väljarna tycker helt enkelt att de hört dem förut.
Dags att rulla ut röda mattan igen. Ytterligare tre kvinnliga IS-terrorister och åtta terrorbarn är på väg ”hem” till Sverige. Med benägen hjälp från UD. De utvisas från Syrien eftersom de utgör en säkerhetsrisk. För Syrien alltså, inte för oss. Här blir de kallade för ”IS-kvinnor” och tas omhand på bästa sätt.
PODCAST I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Robert Mathiasson. Han var tidigare ledare för Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) och därefter ledare för Kommunistiska Partiet (tidigare Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna ‘revolutionärerna’, KPML’r’).
Rubriken har jag lånat av amerikanen Herman Kahn (bilden) som år 1963 skrev en bok om hur ett krig mellan USA och Sovjetunionen skulle kunna arta sig.
Det otänkbara är förstås inte alls otänkbart men man låter ändå bli att tänka på det, kanske för att det är obehagligt eller oartigt. Det troliga är att någon skulle ta illa vid sig av en påminnelse om det otänkbara och därför pratar vi, som är ett väluppfostrat folk, inte om det.
När islamistiska våldsdåd debatteras är ett vanligt påstående: ”Skilj mellan vanliga muslimer och islamisterna! De har inget med varandra att göra.”
Hur kan man framföra ett så uppenbart falskt påstående? I själva verket måste ju islamisterna vara de enda verkligt sanna muslimerna. De tillber en religionsgrundare som var en gangsterhövding, som använde sin vapenmakt – förvisso skickligt hanterad – till att utrota en stor andel av de besegrade, och sedan förslava, plundra och sedermera beskatta dem han underkuvat men låtit leva.
För en tid sedan publicerade Expressen en mycket närgången artikel om den flicka som varit försvunnen i januari och som nu kommit tillbaka till sin familj i Linköping. Artikeln var skriven av Alexandra Pascalidou, som anlitades av Expressen redan då flickan försvann i vintras, och den var så indiskret att tidningen nu plockat bort den från webben med en urskuldande text. Men Pascalidou själv tar inget ansvar för sitt felsteg. Istället valde hon att på sitt Instagramkonto hänga ut den privatperson som uppmärksammat den integritetskränkande publiceringen, med namn och bild och anklagelser om rasism.
Ett antal klimatforskare, däribland två som presenteras som huvudförfattare till IPCC:s senaste rapport, har skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter som ger åtminstone mig myror i huvudet. Jag tror att dessa forskare, som rimligtvis tillhör världseliten i branschen, försöker varna oss att inte ta klimatalarmen för mycket på allvar. Om jag läser rätt innantill är detta förstås sensationellt (och förenligt med mina okunniga och skeptiska föreställningar).
För 34 år sedan kom en bok som blev en bestseller i Amerika. Den skakade om den intellektuella scenen med sitt fokus på det pågående förfallet i universitetsvärlden. Boken blev sedermera en modern klassiker, även om den gick tämligen spårlöst förbi i Sverige. Jag hittar, som i så många andra fall, inte någon svensk översättning, men däremot en norsk. Boken heter The Closing of the American Mind med undertiteln How Higher Education has Failed Democracy and Impoverished the Souls of Today´s Students.
Bulletin är i blåsväder igen. Expressen, som granskar tidningen sedan en tid tillbaka och som avslöjat att tidningen befinner sig i en svår ekonomisk situation, har nu också avslöjat att Bulletins VD har anställt den dömde trippelmördaren Ricard Nilsson för att internutreda tidningens medarbetare.
Jag nämnde i ett tidigare inlägg (16/10 2021) att Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman av många hyllas som fritänkare och reformator.
I en intervju för tevekanalen Al-Arabiya (27/4 2021) sa prinsen att det saudiska rättsväsendet inte kommer att utdöma straff som inte har stöd i särskilt pålitliga hadither, så kallade ”mutawatir”.
Följande synpunkter kan tyckas handla om struntsaker med det gör de inte. Det handlar om fundamenta, särskilt i mångkulturtider, när vi svenskar bör veta vilka vi är. Svenska politiska ledare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har förklarat att vi egentligen inte är någonting alls eftersom allt bra i vårt land är importerat och vi själva bara uppfunnit leken att hoppa groda. Egendomligt nog har det inte, vad jag kunnat upptäcka, uppstått någon folklig reaktion mot sådana föraktfulla utspel från tongivande representanter för Sveriges största politiska partier.
För ett par dagar mördades den brittiske politikern David Amess i ett terrorbrott med islamistiska kopplingar. Av exiliranier, som flytt för att undslippa islamism och kvinnoförtryck, har han hyllats för att han stått upp för mänskliga rättigheter och mot islamism och för att han kritiserat den iranska regimens extremism. De ser honom som en hjälte.
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg (14/9 2021) med anledning av en biografi om den konservative tänkaren Tage Lindbom: I otakt med tidsandan. Det är sonen Tomas som skrivit boken. Jag hade då inte läst den, men tog tillfället i akt att kommentera Tages religion. Det sägs ibland – sonen gör det i biografin – att Tage var ”muslim”.
För ett par dagar sedan blev en tonårspojke överfallen och knivhuggen av ett gäng maskerade personer när han skulle gå från sporthallen på kvällen. Om man ska tro de kriminologer som frekventerar public service har det varit likadant jämt. Tonåringar har alltid blivit knivhuggna på väg hem från träning. Barn har alltid blivit rånade på väg till och från skolan. Det har alltid skjutits skarpt på öppen gata.
DET GODA SAMHÄLLET 