I början av december håller det tyska kristdemokratiska partiet partidagar i Hamburg. Huvudfrågan kommer att bli att finna en efterträdare till förbundskansler Angela Merkel, som i slutet av oktober förklarade att hon inte avser att ställa upp till omval som partiordförande. Även om hon ännu avser att sitta kvar som förbundskansler, kommer detta att markera slutet för eran Merkel i tysk – och europeisk – politik.

Hennes beslut präglades med all säkerhet av en insikt om att risken att förlora en omröstning var alltför stor. Den regering hon leder är nu så illa sargad av inre konflikter att den sedan länge har passerat sitt bäst före datum. Lantdagsvalen i Bayern och Hessen visade tydligt att väljarna på bred front vill ha förnyelse, vilket manifesterades i kraftigt ökat stöd för partier till höger och vänster. Sannolikheten för att Merkel skall lyckas sitta kvar som förbundskansler till mandatperiodens slut får nog betraktas som på gränsen till obefintlig.

Även för svensk del finns här viktiga slutsatser att dra. Svenska politiker och proffstyckare har sedan länge omhuldat en hjältebild av Merkel. Hon har hyllats inte bara för sitt moraliska ställningstagande i att öppna Europa för en massiv våg av migranter, varav mycket få, liksom i Sverige, har visat sig vara flyktingar med godtagbara asylskäl. Hon har också presenterats som den ledande kraften i europeisk politik, och som den enda garanten för att kriget i Ukraina skall kunna bringas till ett slut.

Så har då det till synes otänkbara skett i svensk politik. Två borgerliga partier har i Riksdagen aktivt röstat emot en borgerlig statsminister. Tydligare kunde det inte visas vilket enormt inflytande Sverigedemokraterna har fått. Socialdemokraternas klassiska gliring om ”borgerlig splittring” kommer nu återigen att dominera svensk politik, och sannolikt även vara en valvinnare för rödgröna regeringsalternativ.

Att detta kan ske i en situation då Sveriges riksdag har en historiskt stor icke-socialistisk majoritet kan för många allmänborgerliga väljare framstå som fullständigt obegripligt. Det är också symptomatiskt att förtroendet för samtliga fyra allianspartiers ledare rasar – för Jan Björlund med hela tio procentenheter i Demoskop.

Det krävs dock inte mycket eftertanke för att begripa hur det politiska spelet har kunnat drivas till detta utfall. Nyckeln ligger i att valresultatet har placerat den nyliberala centerextremisten Annie Lööf i en drömposition, där hon kunnat ta hela landet som gisslan.

I sitt iskallt cyniska spel om den egna makten uppträder hon nu som ledare för en sittdemonstration i en tungt trafikerad gatukorsning. Oavsett vilka konsekvenserna blir för trafiken vägrar hen att flytta på sig innan hen har fått sin vilja igenom – och det som krävs för att hen skall flytta på sig är att hen får bli statsminister.

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når”. När man begrundar den svenska feminismens utveckling ligger det nära till hands att minnas dessa odödliga ord, från Shakespeares Hamlet. Svenska radikalfeminister besitter en häpnadsväckande förmåga till intellektuell förnyelse. Just som man trodde att dumhetens yttre gräns var nådd, är det något ljushuvud som presterar nya intellektuella stordåd.

Det senaste är krav på att kvinnans menstruation måste placeras i fokus för det offentliga samtalet. Att normalt funtade kvinnor, och icke-feministiska män, torde uppleva detta som både olustigt och oaptitligt tjänar säkert som en extra drivkraft, som en förment bekräftelse för aktivisterna av att den egna aktivismen är samhällsnyttig. Inom den offentliga sektorn finns också många radikalfeministiskt sinnade byråkrater som gärna spenderar våra gemensamma skattemedel på att befrämja feministiska dumheter – ju dummare desto bättre.

Således har resenärer i Stockholms tunnelbana blivit ofrivilligt utsatta för offentligt finansierad ”menskonst”, varmed förstås att även små barn tvingats beskåda ”installationer” av blodfläckade trosor. Samma skattemedel ställs också till förfogande för ”menscertifiering” av arbetsplatser, varmed förstås att menstruationen skall placeras i fokus för social samvaro på arbetsplatsen. Allt sker givetvis i syfte att ”tänja gränser”, varmed förstås att aktivisternas lyckorus tilltar med kvadraten på anständiga betraktares upprördhet.

I normalt fungerande länder, med normalt funtade politiker, utgörs politikens fundamentala drivkraft av en strävan efter att ta och behålla makten. Endast på detta vis kan politiska program och visioner omsättas i praktisk politik. När väljare lägger sin röst på ett visst politiskt parti, utgår man ifrån att detta parti också är redo att med all kraft söka genomföra det man lovat. Det brukar kallas demokrati.

I Sverige har dessa till synes enkla principer mycket effektivt satts ur spel. I Sverige handlar politik i allt mindre grad om de sakfrågor medborgarna förväntar sig att politiken skall hantera, såsom skatter, trygghet, välfärd, skola och så vidare. I Sverige har det politiska samtalet helt kommit att domineras av en tävlan mellan de etablerade politiska partierna om vem som kan visa störst avsky inför Sverigedemokraterna, ett parti som i det senaste valet faktiskt fick stöd av mer än en miljon väljare.

Det är snart inte möjligt att höra en enda politisk diskussion som INTE handlar om Sverigedemokraterna – detta samtidigt som alla etablerade politiska partier är överens om att Sverigedemokraterna måste hållas borta från varje form av inflytande.

Man hade förvisso kunnat nöja sig med att skratta åt denna absurda teater – om det inte hade varit så, att det pågående taskspeleriet kring bildande av en ny regering sannolikt kommer att omöjliggöra en ny budget och därmed i avsevärd grad fördröja synnerligen välbehövliga reformer. Landet åsamkas därmed stor skada.

Ett av de mest framträdande, för vissa kanske också förbryllande inslagen under den rödgröna regeringens onödigt långa regeringsinnehav var hur ofta och klämkäckt statsminister Stefan Löfven valde att stoltsera med att utgöra världens första feministiska regering.

Det kan förvisso tyckas att själva begreppet ”feminism” i sig är föga mer än ännu en innehållslös floskel, som det inte tjänar stort mycket till att bli upprörd över. Om framträdande manliga politiker och kulturpersonlighet upplever behov av att stärka sin status, och sina manliga egon, genom att kalla sig feminister så må det väl vara hänt. Så länge det bara rör sig om floskelmakeri är ingen större skada skedd.

Problemet med regeringen Löfvens feminism ligger i att floskelmakeriet kom att ligga till grund för regeringsmaktens utövande, på sätt som inte bara varit uppenbart skadliga för kvinnors långa och synnerligen rättfärdiga kamp för verklig jämställdhet. Man lyckade också bidra till att öka segregationen i det svenska samhället, genom att se mellan fingrarna med importerade muslimska patriarkala strukturer, och till att allvarligt försvåra uppväxten för små pojkar, genom att hylla och understödja allehanda ovetenskapligt genustrams.

Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare. Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt. I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Trots att migrationen till Europa är en av vår tids stora ödesfrågor, trots att väljarna i land efter land har röstat fram regeringar som kräver betydande åtstramningar, trots att även Angela Merkel tvingats erkänna att migrationen är en fråga som kan leda till sammanbrott för den Europeiska Unionen, trots allt detta, eller kanske till följd av allt detta, har det svenska politiska etablissemanget framhärdat i ren och skär mytbildning om att allt är under kontroll.

Trots att Migrationsverket på sin egen hemsida regelbundet presenterar detaljerade prognoser om hur vi under kommande år har att se fram emot inte tio- utan snarare hundratusentals nya migranter, främst via familjeåterföreningar, har man lyckats upprätthålla myten om att vi har stramat åt inflödet.

Trots att vi enligt samma prognoser kommer att ta emot tre-fyra gånger fler migranter än våra nordiska grannländer sammanlagt, har man lyckats upprätthålla myten om att vår migrationspolitik har dragits ned till lägsta nivå inom EU.

Ett av många bestående minnen från de stora skogsbränderna kan dateras till den 20 juli, dagen då statsminister Stefan Löfven gjorde sitt första – hittills enda – uppträdande inför svenska folket. Efter att ha förklarat att läget var mycket allvarligt, vilket knappast var någon hemlighet, valde han att åter dra sig tillbaka till en talande tystnad. På en fråga från en journalist om hur han såg på oppositionens kritik mot regeringen för dess bristande beredskap svarade han lakoniskt att ”Jag bryr mig faktiskt inte”. Detta är oerhört, men inte förvånande.

När Stefan Löfven den 9 september har att möta den svenska valmanskåren kan se tillbaka på fyra år av väl dokumenterad oförmåga att styra landet. Han har slagit rekord inte bara genom att ådra sig sju prickningar i Riksdagens konstitutionsutskott. Han har även presiderat över säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen, en av de i särklass värsta säkerhetsskandalerna i modern svensk historia, och han bär ansvar för den ökända ”gymnasieamnestin”, en av de värsta lagstiftningsskandalerna i modern svensk historia.

Genom hela den svenska migrationskrisen har han därtill utmärkt sig som en vingelpetter, vacklande mellan grötmyndiga uttalande om ”ordning och reda i flyktingpolitiken” och skandalösa eftergifter för asylaktivister. Den minnesgode kan fråga vad som hände med löftet om att 80 000 migranter utan asylskäl skulle utvisas.

Centerledaren Annie Lööf är på god väg att profilera sig som en av Sveriges ledande populistiska politiker. Hennes agerande ger inte bara prov på ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning. Hennes uttalanden präglas också av en vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Allt som för tillfället kan förmodas vinna röster upphöjs i hennes självbild av kraftfull moralisk överlägenhet till klok och ansvarstagande politik.

Direkt parodiskt blir det när hon uttalar sig i frågan om regeringsbildning efter höstens riksdagsval. I ena andetaget säger hon sig vara redo att äta sin högra sko, hellre än att sätta sig i regering tillsammans med Stefan Löfven. (Ett betydande antal högerskor lär efter detta uttalande ha sänts från väljare till partikansliet.) I det andra tar hon minst lika kraftfullt avstånd från att sitta i en alliansregering som tar stöd av Sverigedemokraterna.

Då ingen vettig människa längre kan tro att något av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan att just ta stöd av SD tvingas Lööf förklara sitt ställningstagande med fullständigt sanslösa krumbukter.

Torsdagen den 5 juli var Sverigedemokraternas dag i Almedalen. På morgonen intervjuades Jimmie Åkesson av Katherine Zimmerman från statsradions PK-redaktion. Trogen den agenda som genomsyrar hela det svenska komplexet av ”public service” var hennes ambition inte primärt att fördjupa lyssnarnas förståelse av Sverigedemokraternas agenda. Det gällde framför allt att söka locka Åkesson att säga något som skulle kunna användas till fortsatt demonisering av Sveriges näst största (snart kanske största) politiska parti.

Ett av de mest belysande inslagen i denna skattefinansierade uppvisning av politiskt korrekt agendajournalistik kom när Åkesson uppmanades att välja vem har föredrog – Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Ungerns premiärminister Viktor Orban. Uträkningen var självfallet att valet skulle falla på Orban, och att brunsmetningen av Sverigedemokraterna därmed skulle kunna ges nytt bränsle.

Medan Merkel länge har åtnjutit respekt som Europas ledande politiker, och en garant för europeisk sammanhållning, har Orban demoniserats som högerextrem nationalist. Åkesson valde också, efter viss vånda, att gå i den gillrade fällan. Med hänvisning till att han inte hade mycket till övers för Merkel, såg han sig tvingad att välja Orban. Ännu en seger för den svenska journalistik som kanske bäst borde benämnas ”public dis-service” – eller?

Debatten om de ensamkommande afghanska ”flyktingbarnen” har varit belysande, främst då den så tydligt har avslöjat drivkrafterna hos dem som förespråkat ”gymnasieamnestin”. Man visar inte bara ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning, något även Lagrådet funnit anledning att inskärpa. Man visar samtidigt ett än större förakt för de kunskaper forskningen om migration och integration kunnat förmedla.

Ett av de viktigaste i en rad av falska argument är att Sverige av demografiska skäl har allt att vinna på ökad migration. Vi bör snarast vara tacksamma, hävdas det, över att få ett inflöde av unga företrädesvis manliga arbetare som kan ställas direkt till arbetsmarknadens förfogande, för att arbeta ihop till den inhemska befolkningens pensioner.

Detta argument håller endast om vi antar att samtliga migranter kommer som gästarbetare. Om unga personer kommer till vårt land, och arbetar i, säg, ett tiotal år varefter de återvänder hem utan att under sin tid i Sverige ha alstrat barn eller återförenats med familjemedlemmar, då men bara då gör Sverige en klar nettovinst. Det finns goda exempel på länder som har kammat hem betydande vinster på ett sådant arrangemang. Ett sådant är Dubai, som utvecklat en blomstrande servicenäring byggd på gästarbetare.

Konspirationsteorier kan vara både underhållande och belysande. Det ligger i sakens natur att utmålade scenarier provocerar, även om det ibland kan bli lite väl mycket av det goda. Samtidigt bidrar föreställningen om att det inte finns rök utan eld till att skapa åtminstone viss trovärdighet. Blotta faktum, att det faktiskt förekommer konspirationer bidrar till att teorier om konspirationer inte helt lättvindigt kan avfärdas.

I det följande förmedlas en konspirationsteori som syftar till att skildra hur Jimmie Åkesson på ett tidigt stadium formulerade en strategi som skulle göra Sverigedemokraterna till landets största politiska parti och honom själv till statsminister.

Första steget tas redan under Alliansregeringens tid. Det strategiska målet var att skapa en politisk frizon för det egna partiet, där man skulle vara ensam om att med trovärdighet kunna skildra migrationens negativa konsekvenser. Via förtäckta hot om att fälla regeringen lyckades Sverigedemokraterna locka Fredrik Reinfeldt till en uppgörelse med Miljöpartiet, som man senare skulle uppfatta som djupt olycklig.

Centerledaren Annie Lööf erbjuder en allt tydligare illustration av det gamla talesättet ”upp som en sol – ned som en pannkaka”. I början av hennes karriär som partiledare var det idel solsken och politisk värme. Hon överlevde mirakulöst skandalen då partiets nyliberala aktivister i början av 2013 presenterade ett förslag till idéprogram som bland annat talade varmt om fria gränser och fri invandring, om att ingen skall få styra över med vem och med hur många man kan välja att gifta sig, och om att arvsrätten måste anpassas till denna nya frihet. I valrörelsen 2014 lämnade hon goda prov på sin retoriska förmåga, och i samband med moderatledaren Anna Kinberg Batras dödsspiral i opinionsmätningarna började hon säkert se sig själv som nästa statsminister.

Hennes politiska strategi har varit att profilera sig som en av Alliansens ledande gestalter, samtidigt son hon hållit dörren öppen för att skamlöst hoppa av och göra upp med Socialdemokraterna. Hon hade inga problem med den ökända ”decemberöverenskommelsen”, som allt fler nu uppfattar som den svenska demokratins verkliga lågvattenmärke. Hennes viktigast politiska insats har varit att uppträda som den mest ivrigt gläfsande av alla de bandhundar som förföljt Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Centerledaren Annie Lööf påstås ha studerat juridik. Det kan inte ha varit särskilt framgångsrikt. Hon tycks i alla fall inte ha lyckats tillägna sig en av rättsstatens mest centrala principer, nämligen den som säger att lagen måste äga företräde framför moralen.

Så snart lagar har stiftats är det, i ett rättssamhälle, varje politikers och myndighetsföreträdares glasklara skyldighet att ställa sig bakom dessa lagar, och att aldrig göra något som kan försvåra deras tillämpning. Detta måste även gälla rättslig prövning av ensamkommande ”flyktingbarns” eventuella rätt att beviljas asyl.

I de fall där den rättsliga processen har lett fram till beslut om utvisning, av det mycket enkla skälet att de sökande funnits sakna skäl att få asyl, är det faktiskt även Annie Lööfs självklara plikt, som folkvald parlamentsledamot, att ställa sig bakom dessa beslut. Hon väljer dock att anmäla en avvikande uppfattning. Den formella bevekelsegrunden består av två led.

Det börjar märkas att det är valår. I en intervju med Dagens Nyheter, den svenska politiska korrekthetens huvudorgan, förklarar statsminister Stefan Löfven att de som fått nej på sin asylansökan måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet: ”Vi måste flytta fram positionerna så att vi är säkra på att de som har fått ett nej lämnar landet.”

Hoppla! För bara några månader sedan hade ett dylikt påstående lett till ett kollektivt illvrål av anklagelser om rasism och fascism. DN hade inlett en ”granskning”, i syfte att hänga ut den onda människan. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg hade kunnat konstatera att detta är argument som hör hemma i rännstenen, och att sagesmannen gör sig till ”taltratt” åt ”bruna råttor”. På Expressen hade krönikören Cecilia Hagen kunnat fundera över hur man ska ”bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”

Men nu är det som sagt valår, och det är inte länge opportunt att diskutera fysisk utrotning av dem som inte bekänner sig till den politiskt korrekta ”värdegrunden”. Under några korta veckor kommer både partistrateger och tidningsredaktörer att visa ett plötsligt uppblossande intresse för folkviljan. Det man kommer att upptäcka är att den egna politiska korrektheten står mycket, mycket långt ifrån vad ”verklighetens folk” tycker och tänker. Följaktligen kommer man att ändra retoriken.

En av de svenska tidningar som självmant tagit på sig ledartröjan i bekämpandet av ”fake news” är Dagens Nyheter. Det är mycket tveksamt om tidningen kan uppvisa det fläckfria rykte som borde kunna krävas av den som på detta vis sätter sig till doms över andra. I särklass mest uppseendeväckande är den ”granskning” man sedan mitten av november har bedrivit rörande Riksdagens talman, Urban Ahlin.

Posten som talman är landets högsta valda ämbete, i rang endast efter statschefen. Om DN verkligen hade lyckats leda i bevis, eller åtminstone göra troligt, att innehavaren av detta ämbete gjort sig skyldig till sexuella trakasserier hade det varit ett stort scoop. Talmannen hade som konsekvens tvingats avgå. Det var säkerligen också i detta syfte journalister från DN ringde runt till samtliga riksdagsledamöter, i syfte att kunna skriva om en utbredd brist på förtroende för Ahlin. Det lyckades dåligt. Bara en handfull ledamöter lät sig tubbas.

Efter nästan sex månader av intensivt politiskt manövrerande kommer Tyskland nu åter att få en fungerande regering. Medlemmarna i det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, har valt att rösta för att åter ingå i en stor koalition med förbundskansler Angela Merkels kristdemokrater (CDU). Det var säkert inget lätt beslut. Erfarenheterna hittills av koalition har varit så stora förluster i väljarstöd att partiet befinner sig i en existentiell kris. De som pläderat för ett nej menar att det bara är i opposition som SPD åter kan finna sin själ och därmed återfå de förlorade väljarnas förtroende.

Merkels drift att sitta kvar som kansler var dock så stark att hon inte bara överlät de tunga posterna som finans-, utrikes-, justitie- och arbets- och socialminister åt SPD. Hon har samtidigt tvingats lämna posten som inrikesminister åt Horst Seehofer, från bayerska systerpartiet CSU. Efter lång tid av mycket skarpa motsättningar dem emellan i migrationspolitiken, kommer det nu att bli han som får ansvar för avgörande frågor om migration och integration.

Den enda verkliga vinnaren är det starkt migrationskritiska partiet Alternativ för Tyskland, AfD, som i en mätning i februari blev näst största parti, större än SPD. Under en förnyad stor koalition kommer AfD att framstå inte bara som det största utan för många också som det enda oppositionspartiet. Och man kommer att rikta blåslampan mot inrikesminister Seehofer.

Den allt grövre brottslighet, som breder ut sig till allt fler områden i vårt land, seglar nu, tämligen förutsebart, upp som en central fråga också i den kommande valrörelsen. Socialdemokraternas nyligen presenterade valplattform visar att man avser att möta utmaningen. Då det finns andra partier som av tradition har större trovärdighet i frågor rörande brott och straff, kan vi räkna med att socialdemokratins försök till omvändelse under galgen kommer att leda till överbudspolitik, både i skärpta straff och i antal nya poliser.

Ett tydligt tecken på att man från regeringens sida inser situationens (politiska) allvar är att Rikspolischef Dan Eliasson slutligen faktiskt tvangs att lämna sin post. Varken partibok eller obrottslig lojalitet mot partilinjen kunde längre skydda honom. Det blev alltför uppenbart att man med Eliasson som högsta polischef inte skulle kunna vinna någon som helst trovärdighet i ett program för lag och ordning. Det skulle bli alltför mycket skämt om korvgrillning med bilbrännare, om bekämpning av sexualbrott med armband som säger ”tafsa inte”, och om att eftertänksamt begrunda förövarnas svåra uppväxt.

Riksdagsvalet i september blir en vattendelare i svensk politik, ett ödesval då landets utveckling lägges fast för lång tid framåt. Ödesfrågan kommer att röra hur partierna förhåller sig till den allt djupare krisen i svensk migrationspolitik, och utsikterna är inte ljusa.

Under den gångna hösten laddade socialdemokratin för en klassisk ideologisk valrörelse, där borgerliga skattesänkningar skulle ställas emot egna välfärdssatsningar. När året gick mot sitt slut hade dock migrationspolitiken åter hamnat i fokus. Anledningar var uppgörelsen mellan regeringspartierna om de ensamkommande flyktingbarnen, det växande antalet brutala gängvåldtäkter, och det accelererande våldet mot polismakten.

Redan i början av den sedermera omfattande #Metoo-kampanjen stod det klart att här utöver verkliga förövare också skulle komma att skördas oskyldiga offer. En kampanj på ett så känsligt tema, med ett så stort inslag av anonyma anklagelser, var helt enkelt förutbestämd att utvecklas till en arena för att göra upp gamla räkningar. Personer man haft konflikter med, men aldrig lyckats komma åt, skulle nu kunna brännmärkas, och personer som av politiska skäl blivit misshagliga skulle effektivt kunna rensas ut.

Redan under den första anstormningen började man kunna se tecken som ledde tankarna både till klassiska sovjetiska utrensningar, och till den bland så många svenska vänsterintellektuella så omhuldade kinesiska kulturrevolutionen.

Svenska kyrkan går från klarhet till klarhet. I Västerås Tidning kunde man inför julhelgen ta del av en annons som inbjöd till firande av Kristi födelse. Första delen av texten var fullständigt normal: ”Välkommen Jesus! På juldagen, 25 december, föddes Jesus, ett efterlängtat barn”. Det som därpå föddes var dock allt annat än normalt: ”Hen föddes när de lyckliga föräldrarna Maria och Josef var på resande fot”.

Användningen av könsneutralt pronomen ”hen” för att beteckna Kristus upplevdes – naturligt nog – av många troende som djupt anstötligt. Domprosten i Västerås, Susann Senter, genmälde dock att man tyckte det kunde vara ”lite frimodigt” att inte könskoda Jesus: ”Vi ville inte könsbestämma det lilla barnet med en gång”. Detta ”frimodiga” beslut påstods vara en konsekvens av kyrkans likabehandlingsprogram, som ifrågasätter hur vi ”könskodar” varandra. Det fick också starkt stöd av biskopen i Västerås stift, Mikael Mogren.

Sakta men säkert börjar ett av det politiskt korrekta Sveriges mest överordnade tabun eroderas, nämligen det som hävdar att det inte finns något samband mellan det ökade inflödet till vårt land av migranter och den ökade frekvensen av brottslighet, särskilt grova våldtäkter. Allt fler skribenter, och även politiker, börjar nu kräva att sambandet mellan etnicitet och kriminalitet måste kartläggas.

Antisemitismen vinner allt större utbredning i vårt land. I Göteborg har en synagoga angripits med molotovcocktails, och i Malmö har demonstranter skanderat ”Vi skall skjuta judarna” och ”Judarna skall komma ihåg att Muhammeds armé kommer att återvända”. Detta är tyvärr inget nytt, och det är inte heller något som kan skyllas på en framväxande svensk nazism.

Ett av de i särklass mest pikanta inslagen i den ständigt expanderande #metoo-kampanjen har varit att den avslöjat vad som pågår inom den svenska medie- och kultureliten, och vad som kan dölja sig bakom den politiskt korrekta fasaden av svenska män som kallar sig feminister. Bara dagar innan de första avslöjandena publicerades kunde man få se Aftonbladets alltid lika politiskt korrekta ledarskribent Anders Lindberg twittra om en förment ”våldtäktskultur” inom Sverigedemokraterna. Det han upprördes av var en måhända grov form av ”tafsande”, men veterligen inget värre.

Ponera, helt hypotetiskt, att vårt land plötsligt hade upplevt en dramatisk ökning i inflödet av unga ukrainska kvinnor, sökande asyl med hänvisning till den ryska krigsmaktens härjningar i deras land. Merparten av dessa kvinnor härstammar egentligen från Moldavien, som inte präglas av krigstillstånd. I syfte att öka sina chanser att få asyl, har de fått råd av smugglare att kasta sina resehandlingar och att ljuga om sin ålder.

Migrationsverket skulle, i detta hypotetiska scenario, ha ställts inför en situation där man har att hantera ett stort antal vuxna ukrainska kvinnor från Moldavien, som hävdar att de är flickor från Ukraina. Trots att många tämligen uppenbart måste uppfattas som kvinnor snarare än flickor, är det politiskt omöjligt att genomföra åldersbestämningar, och avsaknaden av resedokument gör att även identitetsbestämning är omöjlig.

Det nyligen timade EU-toppmötet i Göteborg framställdes av en del som en fjäder i hatten för statsminister Stefan Löfven. Säkert var det trevligt att få sola sig i glansen av att agera värd för så många euroepiska stats- och regeringschefer, detta dessutom under tjusiga paroller om jobb och social rättvisa, som ligger den svenska regeringen så varmt om hjärtat. Samtidigt valde andra att hävda att regeringen bara exporterar floskler. Och nog fanns det en veritabel avgrund mellan alla de vackra orden om hur verkligheten borde se ut, och förutsättningarna för att presentera praktiskt genomförbara förslag till förändring.

Det bästa man kan säga om tivolit i Göteborg är väl att det åtminstone inte har åstadkommit någon större skada, annat än för trafikanter i Göteborg och för svenska skattebetalare. Tyvärr är det inte alltid man kan dra en sådan slutsats. Ibland kan de vackra orden få fullständigt förödande konsekvenser, då skrupelfria aktörer spelar på att moralism skall omöjliggöra för myndigheter att ingripa även emot extremt allvarliga händelseförlopp.

Sverige har i mer än 200 år lyckats hålla sig utanför krig. Under decennierna efter det andra världskriget har denna historiska tradition manifesterats i något som närmast kan liknas vid ett slags besatthet av att vara neutral. I takt med att kristendomen har förlorat terräng, har de svenske blivit allt mer övertygade om att vägen till frälsning går via Förenta Nationerna.

Det fanns en tid när bilbränder, dödsskjutningar och väpnade konfrontationer mellan polis och kriminella gäng fortfarande var stora nyheter. Detta var ovanliga händelser, som avvek skarpt från föreställningar om hur det svenska samhället fungerande. Så är det inte längre.

Senare års kraftiga ökning av det grova våldet gör att rubrikerna blir allt mindre. Det sker en tillvänjning. Bilbränder, dödsskjutningar och kriminella gäng som hotar personal på sjukhusens akutmottagningar är på väg att bli vardag.

Det är inte bara Donald Trump som valt att rikta strålkastarljuset mot Sverige, som ett exempel på en total misslyckad integrationspolitik. Även i Europa visar populistiska politiker och medier ett allt större intresse för vår allt hastigare marsch i riktning mot avgrunden. Den självutnämnda moraliska stormakten har förvandlats till ett avskräckande exempel, som av våra närmaste grannländer till och med börjat upplevas som ett hot.

Svenska myndighetschefer har enligt lång svensk tradition varit tillsatta för att med oväld utföra det uppdrag myndigheten har ålagts. Det har förutsatts att myndighetsutövningen sker i enlighet med gällande lag, utan hänsyn till personliga politiska preferenser eller försök till yttre påverkan. Detta utgör en synnerligen väsentlig del av rättsstaten i sig.

Det vi under senare år ser är hur generaldirektörer låter sitt agerande styras av just personliga politiska preferenser, samt hur man blivit allt mer lyhörd för påverkan från massmediala politiskt korrekta trender.