
I början av december håller det tyska kristdemokratiska partiet partidagar i Hamburg. Huvudfrågan kommer att bli att finna en efterträdare till förbundskansler Angela Merkel, som i slutet av oktober förklarade att hon inte avser att ställa upp till omval som partiordförande. Även om hon ännu avser att sitta kvar som förbundskansler, kommer detta att markera slutet för eran Merkel i tysk – och europeisk – politik.
Hennes beslut präglades med all säkerhet av en insikt om att risken att förlora en omröstning var alltför stor. Den regering hon leder är nu så illa sargad av inre konflikter att den sedan länge har passerat sitt bäst före datum. Lantdagsvalen i Bayern och Hessen visade tydligt att väljarna på bred front vill ha förnyelse, vilket manifesterades i kraftigt ökat stöd för partier till höger och vänster. Sannolikheten för att Merkel skall lyckas sitta kvar som förbundskansler till mandatperiodens slut får nog betraktas som på gränsen till obefintlig.
Även för svensk del finns här viktiga slutsatser att dra. Svenska politiker och proffstyckare har sedan länge omhuldat en hjältebild av Merkel. Hon har hyllats inte bara för sitt moraliska ställningstagande i att öppna Europa för en massiv våg av migranter, varav mycket få, liksom i Sverige, har visat sig vara flyktingar med godtagbara asylskäl. Hon har också presenterats som den ledande kraften i europeisk politik, och som den enda garanten för att kriget i Ukraina skall kunna bringas till ett slut.
