Du har säkert på ett eller annat sätt under de senaste åren blivit uppmärksammad på den orättvisa och ojämlika kampen mellan å ena sidan den framgångsrike företagaren tillika inbitne jägaren Karl Hedin och å den andra den svenska staten representerad av polisen och åklagarväsendet. De senare hade fått för sig att Karl Hedin hade skjutit en varg och därför häktat honom, placerat honom 31 dagar i Kronobergshäktet varav sex dagar i fyllecell där han väcktes varje timme natten lång, omhändertagit hans jaktvapen i tre år och sedan, tills han nyligen blev frikänd, trakasserat honom med utredningar, förhör, rättegångar och troligtvis olagliga telefonavlyssningar.

Ibland undrar jag om Gud har utsett mig till en motsvarighet till Gamla Testamentets profeter med uppgift att skälla ut svenska folket, särskilt dess ledare, för dess pretentioner, inbilskhet, synder, trögtänkthet och enfald. Jag är inte så högmodig att jag tror mig vara den ende som sett felen men de flesta som genomskådat det alltmer maskstungna lilla konungariket i Norden – och de är inte få! – drar sig för att offentligt påtala bristerna.

Här följer några punkter som jag är ganska säker på:

• Det finns många människor i världen, kanske särskilt människor i statens beslutande funktioner, som är övertygade om att människans utsläpp av växthusgaser är på väg att höja jordens temperatur på ett sätt som inom kort kan leda till stora risker för mänskligheten.

Jag brukar säga att samhällets huvudmotsättning nu för tiden går mellan politikerväldet som gör av med skatterna och den nettobetalande medelklassen som betalar in dem. Det är egentligen självklart och förtjänar knappt beteckningen teori eller analys. Men om Marx eller någon av de övriga stora sociologerna kom tillbaka skulle han antagligen anlägga det perspektivet eftersom striden om det ekonomiska överskottets fördelning och användning är ett definierande faktum för varje samhälle.

Till min bedrövelse känns det som om Ukrainakriget kan utveckla sig till en tragedi som kunde ha författats av Aischylos eller Sofokles eller någon av de andra grekiska tragöderna. Allt följer en ödesbunden logik från en hoppfull inledning fram till peripetin, vändpunkten, varifrån katastrofen blir oundviklig. Så här ungefär.

Häromdagen diskuterade jag energipolitiken tillsammans med några personer som till skillnad från mig har solida kunskaper i ämnet. De skakade på sina huvuden och frågade sig hur det är möjligt att Sverige, som fram till sekelskiftet hade utvecklat ett av världens bästa energisystem baserat i huvudsak på vatten- och kärnkraft, sedan dess på några årtionden låtit förvirrade miljöromantiska idéer infiltrera energipolitiken vilket gör att det nu diskuteras allmänt om elen då och då ska behöva stängas av under vintern – ett hot som de ansvariga politikerna försöker skylla på Putins krig när problemen i verkligheten beror på deras egna dumma beslut att lägga ned kärnkraftverk och genomföra en stor energiomställning i huvudsak baserad på opålitlig, dyr och systemhotande vindkraft.

Med lite mer ansträngning än jag är villig att ägna ärendet skulle man antagligen kunna identifiera precis vilka formuleringar i Salman Rushdies Satansverser som Ayatollah Khomeini hängde upp sig på och därför år 1988 utfärdade en dödsdom mot författaren, en dödsdom som för säkerhets skull förnyades så sent som 2019 av Khomeinis efterträdare Khamenei. Men det verkar som om Rushdies hädelse bland annat ligger i det vanhelgande tilltaget att uppkalla hororna på bordellen i staden Jahiliyyah efter Mohammeds hustrur. Själva Satansverserna ska ha inplacerats mellan den tjugonde och tjugoförsta suran i Koranen och uttryckligen tillåtit tillbedjan av tre förislamska gudinnor från Mecka, nämligen Al-lāt, Al-ʻUzzā, and Manāt (bilden). En prissumma motsvarande ungefär trettio miljoner kronor avsattes som belöning till den som lyckades ta livet av Rushdie. Det har ännu inte lyckats men han blev illa skadad i det attentat som nyligen genomfördes under ett föredrag i New York. Däremot har ett antal andra personer som varit inblandade i boken, till exempel den japanske översättaren, blivit illa tilltygade eller fått sätta livet till som straff för bokens kränkningar.

Mänskligheten har utnyttjat vindkraften sedan dag ett, till exempel för att segla, men den moderna tillämpningen i syfte att producera elektricitet har bara drygt tre decennier på nacken. Trettio år är ungefär vad det brukar ta att upptäcka och plocka hem den stora utvecklingspotentialen hos nya innovationer.

Det är svårare än du tror att regera. Det beror på att man ofta vill motsatta och oförenliga saker. Om du till exempel blir utbildningsminister så måste du vilja att skolan både ska skapa jämlikhet och lära eleverna att lösa differentialekvationer och ovanpå detta att det ska vara tyst på lektionerna samt att ingen ska tjäna pengar på att lyckas med detta konststycke. Om du blir energiminister så måste ditt mål vara att producera mycket vindkraftselektricitet i Norrland som tyvärr inte kan transporteras söderut eftersom stamnätet inte klarar att leverera strömmen så du måste hitta några bolag som kan tänka sig att köpa elen nästan gratis så att den går åt i Norrland där den är född och varifrån den inte kan förflyttas.

En av mina oftast exercerade käpphästar är att Sverige under det senaste halvseklet eller lite mer har skapat ett världsunikt statsskick som heter politikerväldet. Om du tror att jag skojar så har du fel.

Då och då upptäcker jag nya sociala problem bara för att strax finna att de flesta upptäckt dem långt tidigare än jag. Min senaste skrämmande erfarenheten av detta slag gäller den svenska elproduktionen. Det var bara ett år sedan, eller till och med mindre, som jag blev medveten om att de politiskt motiverade ingreppen i det svenska energisystemet – politiskt motiverade kan här betyda att de är drivna av rädsla för kärnkraft eller ångest för global uppvärmning eller av skräcken att förlora miljöpartiets stöd och därmed regeringsmakten – hotar det svenska elsystemets stabilitet.

Som vanligt ondgjorde jag mig inför mitt lunchsällskap över svensk politik. Den här gången, som så ofta annars under det senaste halvåret, handlade det om energipolitiken som jag fruktar kommer att drabba medborgarna med både elbrist och brant stigande energipriser.

Den svenska mentaliteten är slav under det politiskt korrekta tänkandet. Skillnaden mellan det ”politiskt korrekta” och det ”korrekta” framgår av historien om begreppets tillblivelse. Direktören för ett sovjetiskt stålverk under stalintiden frågade sin fabriksansvarige hur många ton stål som producerats under den senaste veckan. Vill du höra det korrekta svaret eller det politiskt korrekta? undrade fabrikschefen. Eftersom det är Stalin som frågar måste det vara det politiskt korrekta, svarade direktören. Politisk korrekthet är förmågan att bortse från verkligheten när makten önskar det.

Utgångspunkten är att Västerlandet, varmed menas i varje fall Nordeuropa och Nordamerika, med början för några hundra år sedan av oklara skäl nådde en grad av ekonomisk och social utveckling som inga andra folk och kulturer kom i närheten av. För några av västerlandets skarpaste hjärnor framstod dessa olikheter mellan folkgrupperna som mysterier och eftersom västerlandet hade utvecklat vetenskapen som metod att lösa kniviga problem satte det igång vetenskapen just för att hitta lösningen på denna nya fråga. Var det något fundamentalt som skiljde de vita västerlänningarna från folk från andra kulturer?

Det var världens protestanter som för ett halvt årtusende sedan satte igång den fantastiska utveckling som visat världen vad människan kan göra när hon är som bäst, det vill säga skapa samhällen med välstånd och långa, relativt bekymmerslösa liv för nästan alla.

Det är samma gäng, världens västerländska före detta protestanter, som numera ägnat ett halvt århundrade till att genom oikofobiskt självhat och obegripliga politiskt korrekta – eller wokeistiska – dogmer riva sönder de idealsamhället vi så oväntat skapat åt oss.

Igår skrev jag att jag misstänker att många av dagens så kallade utmaningar, till exempel kriminaliteten, segregationen och de troligen vikande skolresultaten inte går att lösa med gängse metoder, det vill säga fler budgetmiljarder och tjockare regelverk.

För några år sedan startade jag ett projekt i syfte att rädda den svenska skolan. Idén var att försöka mobilisera den pedagogiska kraft och professionella kåranda och stolthet som fortfarande finns kvar hos en i och för sig minskande andel av den svenska lärarkåren. Projektet hette ”Lärarcertifiering” och gick ut på att i varje skola som ville delta identifiera ett antal särskilt kompetenta lärare och sedan låta dessa utbilda övriga lärare som ville förkovra sig. Det låter banalt men upplägget har fungerat i andra länder. Jag fick igång provverksamhet i åtta skolor som ville prova på.

Det klassiska företagandet beskrevs så väl som någon kan önska av skotten Adam Smith i boken Nationernas välstånd som publicerades 1776. (En märkvärdig sak med den boken, som inte har något med dagens budskap att göra, är att den, till skillnad från de flesta moderna ekonomers alster, går att begripa. Man kunde tro att det beror på att ej heller blivande ekonomer får lära sig att skriva i skolan men i verkligheten, tror jag, är förklaringen en annan. På Adam Smiths tid fanns det inte så många ekonomer förutom han själv och därför hade det inte utvecklats något inomprofessionellt fikonspråk med tillhörande matematiska symboler. Om Smith ville sprida sina tankar var han därför tvungen att skriva så att vanliga människor begrep. För många moderna, professionella ekonomer framstår skottens resonemang därför som barnsligt torftiga.)

På en väns ”coffee table” upptäckte jag bland andra ”coffee table books”, alltså tjocka, exklusiva inbundna verk med stiliga bilder av mondäna, lätt uttråkade människor som luktar på rosor eller kramar sin Harley Davidson, en tidskrift med konstnärliga fotografier som hette Stockholm New och visade sig ha kommit under 1990-talet i regi av makarna Claes och Christina Britton. Det fanns precis lagom med text bland de eleganta fotografierna, och en särskilt flott sak var att texterna inte behövde ha med bilderna att göra, det gick exempelvis att blanda en intervju med Harry Schein med undersköna bilder av granithällar vid Utö.

Integrationsminister Anders Ygeman är som en bondfångare i en trettiotalsfilm. Han står på Centralen i Stockholm och lurar nyanlända bönder att staden egentligen är ett monopolspel och att de kan få köpa hela Vasagatan för en femma av honom. Inga knep är för grova.

”Får man störa skribenten med en fråga?”

”Fråga på.”

”Jo, igår skrev du något filosofiskt om att Sverige är ett djupt religiöst land eftersom vi låter bli att lösa våra problem av respekt för heliga men olämpliga dogmer, till exempel att vi inte stoppar invandringen som skapar så mycket onödigt besvär eftersom vi anser att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter förbjuder oss att föra en politik som gynnar våra egna intressen.”

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

En vänlig läsare uppmärksammade mig på att The New York Times hade tagit ett nytt grepp och förmått sina mest framstående krönikörer att skriva texter på temat ”Så hade jag fel”. Till exempel förklarar nobelpristagaren Paul Krugman att han hade fel om varför USA och världen fått så kraftig inflation sedan något år tillbaka och David Brooks filosoferar om hur han haft fel om kapitalismen (där jag tror att han hävdar att analyserna alltid pekar fel eftersom de bygger på gårdagens premisser som inte längre gäller eftersom allt ändrar sig).

När tiden är mogen för någon viss innovation uppstår den ungefär samtidigt i många av varandra oberoende skallar. Begreppet geopolitik är ett exempel. Det uppstod kring förra sekelskiftet när politiken tog språnget bortom de nationella gränserna och började intressera sig för andra geografiska regioner, exempelvis i syfte att kolonisera dem. Den främste begreppsmyntaren ska ha varit den svenske geografen och filosofen Rudolf Kjellén (bilden) som anses ha varit någon sorts nationalsocialist. I Sverige är han mest känd som upphovet till konceptet folkhem som socialdemokratin sedermera gjorde ett stort nummer av.

I en privat mailslinga gör Lennart Bengtsson en betydelsefull observation som många av oss säkert haft på känn men åtminstone jag inte besvärat mig med att utveckla från en tärande, obehaglig känsla till ett begripligt resonemang. (Ja, det är så, har jag upptäckt, tankeverksamhet egentligen går till. Det börjar med någon sorts upplevelse i kroppen som visserligen kan bestå av hunger eller en annalkande förkylning men även av det dunkla obehaget av obekanta sensationer, i det här fallet att någon börjar använda begrepp som man inte fattar men som känns klart hotfulla, exempelvis konceptet försiktighetsprincipen.) Så här skriver Lennart:

Hur skärpta saker man än upptäcker och offentliggör så kan man vara säker på någon annan sagt ungefär samma sak, och troligen bättre, för länge sedan. I mitt fall kan det vara Sokrates men också Ulf Nilson, den förre stjärnreportern på Expressen.

För snart fyrtio år sedan skrev jag en historiebok som förklarade västerlandets, särskilt Sveriges, historia från 1200-talet till ungefär nu. (När jag ändå fått upp farten på publiceringsdagen kunde jag lika gärna skriva de kommande årtiondenas ännu inte timade historia.) En av mina teser var att västvärlden är på väg in en lika omvälvande epok som renässansen och upplysningstiden då allt ställdes på huvudet, inga gamla sanningar längre gällde, oro och ångest grep omkring sig men verkligheten efteråt, när dimman lättat och folk såg klarare, i båda fallen visade sig ha blivit en hel del bättre.

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

De flesta vuxna människor i Sverige får en månadspeng. Den kallas ”lön” och utbetalas normalt sista fredagen varje månad. Precis som mamma och pappa ofta har synpunkter på hur barnens månadspeng används bekymrar sig löngivarna, särskilt de offentliga, över hur vad löntagarna hittar på att göra med slantarna. Det visar sig till exempel att många löntagare köper sockerhaltiga produkter eller kanske till och med rent socker att lägga i kaffet. Det är farligt. Coca-Cola ska vi inte tala om. Staten har avancerade planer på att lägga restriktioner på sockerförbrukningen, någon sorts förbud, kanske, eller skatter. På så vis kan oskicket kontrolleras.

Om man frågar en normal person vilket som är bäst, integrering eller segregring, så möts man av en sned och misstänksam blick som antyder att man troligen är rasist. Eller också sägs det rakt ut och med förakt: du måste vara nån sorts rasistjävel.