Jag försökte klargöra den svenska skoldebatten för min portugisiskafröken i Rio de Janeiro. Det är ett himla bråk om betygen, sa jag efter att ha hållit på säkert en kvart med att förklara hur skolpengssystemet fungerar och vad en friskola är. En del säger att friskolorna ger glädjebetyg. Varför skulle friskolorna ge glädjebetyg? frågade jag henne mest för att kontrollera om hon förstått systemkonstruktionen.

Ibland frågar folk varför jag tjatar så mycket om att Sveriges huvudsakliga makthavare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (samt, indirekt, komplexets bidragsförsörjda klienter som ger systemet legitimitet och existensberättigande eftersom omsorgen om dessa personer tillåter politikerväldet att uppträda med pretentioner på att leda en humanitär stormakt).

Jag skrev nyligen om professorn, framtidsforskaren, statstjänstemannen med mera Jørgen Randers som helt förbehållslöst framförde att politiska eliter, till exempel sådana som han själv tillhör, måste kunna styra staten utan att bry sig om folket när folket vägrar att fatta vad som måste göras. Den öppenhjärtiga skamlösheten chockerade till och med mig som inte brukar vara så lättskrämd.

Eftersom Sverige är ett någorlunda civiliserat land fattar vi inte konfliktladdade politiska beslut efter handgemäng utan försöker i stället presentera våra känslor och önskemål i vetenskaplig skepnad. En konfliktladdad fråga är det här med friskolor och vinstutdelning. (Fast jag tror inte att själva vinstutdelningen egentligen är någon springande punkt. I grunden handlar det om konkurrens om eleverna mellan kommunala och privata skolor. De kommunala intressena hetsar mot vinstutdelningen eftersom det kniper lättköpta debattpoäng. Kommunintressena hade ogillat privata konkurrenter även om dessa aldrig delat ut en krona till sina ägare.)

Janerik Larsson vid Stiftelsen Fritt Näringsliv gör en samhällsnyttig insats genom att läsa ett stort antal tidningar från hela världen och skicka ut intressanta artiklar till folk som anmält sig. Jag har anmält mig och fick häromdagen en värdefull påminnelse om att många lärda, begåvade, upphöjda och av samhället hyllade och försörjda personer har totalitära böjelser och inte ens skäms att erkänna det.

Den femte juli publicerade skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren (bilden) en förbluffande debattartikel i Dagens Nyheter. Efter att, som det verkar, på ett mycket noggrant sätt ha undersökt resultaten i Pisa och andra vetenskapliga internationella studier av skolbarns kunskaper samt dessa färdigheters utveckling över tiden kommer han fram till att det inte alls är som man, i varje fall jag, trodde. Det uppseendeväckande är att skolan är bättre än man anade, inte sämre. Den svenska grundskolan ”är bland de bästa i världen”.

Jag ägnar ganska mycket tid till att inte begripa saker. Elsituationen i Sverige är en favorit denna säsong. När jag misstänker att jag trots allt fattat något skriver jag kanske en text så att andra kan rätta mig om jag har fel. Detta förfaringssätt är mycket vetenskapligt och kallas för peer review men betyder bara att man försöker stämma av sina funderingar med andra.

Vladimir Lenin sa att ”det blir ingen revolution i Tyskland för då måste man beträda gräsmattorna”. Jag förstår precis vad han menade. Förr i tiden stod skyltar med texten ”Nysått. Beträd ej gräsmattan.” i stadens parker. Folk lydde. Till och med vi busiga småglin drog oss för att gå på det spirande gräset. Lenin hade rätt. Ett folk som aktar sig till och med för så obetydliga överträdelser som trotsa förbud att gå på gräset är knappast benäget att ta till vapen för att kasta samhället över ända. I det avseendet är svenskar och tyskar ganska lika. Vi är båda lydiga folk. Det är ingen tillfällighet att Sverige länge betraktades som ett amerikaniserat Östtyskland.

Hela dagen har jag varit fullt upptagen på min klinik med patienter. Det var först i kvällningen jag fick tillfälle att hasta till 221B Baker Street för att samtala med min vän Sherlock Holmes. Han satt som vanligt i sin länstol med en slocknad pipa i munnen. Han hade tagit på sig sin deer stalker-hatt, troligen för att tänka bättre.

Det mesta av det som de samhälleliga överheterna, troligen i alla tider, fattar beslut om är sådant ingen riktigt begriper. Visserligen brukar det uppstå ett antal motsägelsefulla åsiktsriktningar vars företrädare är fullständigt övertygade om att de företräder sanningen. Men den som verkligen anstränger sig för att förstå och bedöma alla argumenten finner oftast att sanningen hela tiden drar sig tillbaka mot framtiden och att människan och de samhälleliga överheterna är dömda att fatta beslut som de inte förstår.

En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn:

Det händer att jag får bannor av läsare som menar att jag inte tar hotet från globalisterna, sådana som Davoskamarillan, på tillräckligt allvar. Dessa supereliter, menar mina kritiker, med sina privata jetplan utövar så mycket makt, inte minst över ett så idémässigt försvarslöst land som Sverige, att det är närapå tjänstefel av en tjatigt återkommande krönikör som jag själv att inte ständigt varna för vad Klaus Schwab och Bill Gates tänker hitta på.

De flesta av oss, framför allt de som föddes årtiondena efter andra världskriget, har personliga erfarenheter av hur det gick till och hur det kändes när livet i västerlandet omvandlades i grunden och vi tillägnade oss en ny, modern, bekväm och starkt energiberoende livsstil. Det var en total omvälvning – och för de allra flesta en påtaglig förbättring – av samhället. Det är klart att folk oroade sig för saker, risken för kärnvapenkrig till exempel, men för det mesta kändes den genomgripande förnyelsen som om den gick på räls, vilket antagligen berodde på att marknadskrafterna fick styra. Till exempel skulle alla människor ha bil och för detta behövdes vägnät, bilverkstäder, bensinstationer och annan infrastruktur. Allt det där bara uppstod utan att folk i allmänhet behövde bekymra sig.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna. Dessa må ha sina intressanta särdrag men de är ju inte precis som människor. Ibland känns det som om hon sätter en lupp till ögat för att konstatera om vi svenskar verkligen beter oss sådär konstigt som hon vid en första anblick tycker sig ha observerat.

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

Man, det vill säga jag, träffar numera inga sanna Sverigevänner om man därmed menar personer som inte bara älskar någon gammal idé om fosterlandets värdighet och anseende utan också är nöjda med den aktuella skötseln av landet. På den senare punkten visas mest hånfull nedlåtenhet mot den överhet som styr oss, det vill säga det samlade politikerväldet.

Jag kan inte bestämma mig för vad jag har för människosyn. Två olika syner tävlar om herraväldet i mitt medvetande.

Den ena människosynen är den officiella, självhyllande och allmänt omfattade. Den går ut på att människan är god eller i varje fall behäftad med goda avsikter. Alla vill andra människor väl, i varje fall inom rimliga gränser; vi är trots allt, som Aristoteles förklarade, sociala djur. Alla vill arbeta. Saknar vi arbete så klättrar vi på väggar tills vi får ett. Människan är kort sagt en hygglig prick. Undantag finns förstås såsom i Libyen där många växte upp under tyrannen Gaddafi och därför inte fick möjligheter att utveckla sina goda sidor. Möjligen är svenskar hyggligare prickar än andra människor men det säger vi aldrig just eftersom vi är så hyggliga prickar.

Kapitalismens verkande kraft är vinstintresset. Det är strävan efter profit som gör att företag utvecklas, anställer folk och bjuder ut allt bättre produkter till försäljning. Även om kapitalister liksom alla andra människor kan göra klandervärda saker så är hungern efter vinst en samhällsnyttig ambition.

Kristerssons gäng har tagit hem valet. Det väcker två motsatta känslor hos mig, för det första ogrumlad glädje över att miljöpartiet åtminstone tillfälligt är förvisat från makten och förhoppningsvis bedövat, för det andra oro – eller kanske snarare gnagande övertygelse – att Kristerssons gäng inte är moget uppgiften. ”Det arbete som en ny regering står inför är enormt”, skrev jag häromdagen.

Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. I en serie intervjuer som Dagens Nyheter håller med partiernas ekonomisk-politiska talespersoner är det nu miljöpartiets tur att tala genom Janine Alm Ericson (bilden). Hon menar att ”det ekonomiska systemet idag inte tar hänsyn till vilka effekterna blir på miljön och klimatet” och att vi inte kan ha ”evig ekonomisk tillväxt utan att ta hänsyn till naturens gränser”.

Detta diagram har jag begrundat. Det visar röstfördelningen i procent vid det just timade riksdagsvalet (bilden är från Dagens Nyheter).

President Bill Clintons valslogan år 1992 var ”It´s the economy, stupid!”. Jag tror han menade ungefär att man kunde hoppa över alla sofistikerade förklaringar till varför folk röstar som de gör och koncentrera sig på kärnpunkten, nämligen de ekonomiska konsekvenserna för väljarna av olika politiska program som presenteras av kandidaterna. Det är den enkla förklaringen som gäller.

Det är vådligt att uttala sig om det nyss avhållna septembervalet eftersom vi ännu inte vet hur det slutgiltiga utfallet blir och ännu mindre anar hur det kommer att arta sig när en regering ska tillsättas. Ska det bli månaders förhandlingar, ska det bli partiavtal som januariöverenskommelsen, ska Dagens Nyheter lyckats driva igenom sitt förslag om en regeringsallians mellan socialdemokraterna och moderaterna?

Väl medveten om otillförlitligheten och vagheten i de svar herr Google kan ge på sådana spörsmål frågade jag i alla fall hur många som Stalin respektive Hitler hade tagit livet av. Mitt syfte var ju inte att grundforska utan bara att få ett hum om var samtiden står i denna fråga. Stalin noterades för 20 – 70 miljoner offer medan Hitler registrerades som tvåa med 30 miljoner offer. (Mao Zedong, som endast deltog utom tävlan i min undersökning, hamnade på 40 – 70 miljoner.)

Några personer tar illa vid sig för att jag ibland säger halvt på skämt, halvt på allvar, att jag är marxist. Skämtet ligger i att marxismen numera är så omodern att jag lika gärna kunde chockera folk med att insistera på att jorden är platt. Allvaret beror på att Marx, även om han i grunden hade fel eftersom hans ekonomiska fundament arbetsvärdeläran är tossig, försett framför allt sociologin med en formidabel verktygslåda full med instrument för att undersöka och tolka samhället.

I måndags blev jag tillfrågad om vem som skulle vinna valet, Magdalena Anderssons gäng eller Ulf Kristerssons. Jag skruvade på mig och visste inte vad jag skulle svara. Till slut kom jag fram till att jag trodde att Andersson skulle ta hem segern. Det kändes så.

På förekommen anledning har jag slagits av en nydanande men kanske felaktig tanke, nämligen att demokratin vid särskilda tillfällen faktiskt kan fylla sin uppgift att lyssna på medborgarna och göra deras vilja.

Liksom en överväldigande del av alla svenskar och andra västerlänningar är jag fostrad i uppfattningen att demokratin är det bästa av alla statsskick och att den för hundra år sedan – i vissa länder lite tidigare – för alltid installerats i vår kulturkrets. Det anmärkningsvärda är att denna doktrin om demokratins överlägsenhet och fortsatta beständighet aldrig riktigt förklarades under min uppväxt. Tesen var så uppenbart sann att det inte behövdes några utläggningar från föräldrar eller skollärare för att trumfa in dess giltighet.

Även om bevisen inte är fullständiga verkar det vid det här laget stå klart att de nedstängningar som genomfördes i många länder under covidpandemin gjorde mer skada än nytta. I en metastudie – det vill säga en sammanställning över resultaten i ett större antal vetenskapliga undersökningar – från Johns Hopkinsuniversitetet görs följande sammanfattande bedömning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt: 

Igår skrev jag en artikel där jag, som inte vet något om el, försökte konstruera en rimlig tolkning av svensk energipolitik. Varför skulle inte jag få gissa när Sveriges journalistkår inte kan leverera några trovärdiga förklaringar?