Det händer mer i vårt land än till och med vad en så i sina egna inbilska ögon välinformerad person som jag ens anar. Det hände sig nyligen att en grupp för länge sedan universitetsutbildade personer av båda könen, varav åtskilliga docenter och några med ännu mer imponerande titlar, vid ett samkväm gled in på den alltid lika angelägna frågan varför nutidens ungdom är så hopplöst okunniga i det språkliga: stavning och meningsbyggnad är under all kritik och handstilen går knappt att läsa.

Ibland kan man inte ens lita på herr Google, så långt har det gått med fejk njus. Jag trodde att politikerföraktet var en av de vanligaste och starkaste lidelserna i vårt land. Men när jag frågar Google hur många gånger begreppet förekommit på internet det senaste året svarar han 721. Det får mig att ifrågasätta hans omdöme. I varje fall kommer det inte att förhindra mig från att ge politikerna, särskilt statsministern, välvilliga tips, som jag hämtat i Amerika, om vad de kan göra för att rycka upp sitt anseende.

Nu, alla barn, så blir det barnprogram. Jag börjar med en riktigt svår fråga. Är naturen god eller ond? Va? Ingen sträcker upp handen! Men känn efter då. Vad tycker du, Marcus? Är naturen god eller ond? Kom ihåg att ni måste tänka själva och inte lyssna på gamla stofiler som jag. Det är ju ni som står för framtiden.

Det är mycket jag aldrig slutar förundra mig över men när det gäller skolan, i varje fall den svenska, finns det ett missförhållande som jag alldeles särskilt aldrig slutar förundra mig över – framför allt som jag (och andra, det ska erkännas) under en tredjedels sekel oavbrutet utpekat felet för ansvariga skolpolitiker och tjänstemän – nämligen att skolor och högre lärosäten sätter sina egna betyg. Sådant leder nästan oundvikligen till betygsinflation, ett akut svenskt problem som våra härskare årtionde efter årtionde underlåter att lösa.

Den litterärt och socialt överbegåvade Oscar Wilde gjorde skandal i det viktorianska England genom att inte smyga och skämmas för sina homofila böjelser utan tvärtom stoltsera med dem. Han dömdes till straffarbete och dog så småningom utfattig i ett trist hotellrum i Paris. Men dessförinnan skrev han bland annat romanen Dorian Grays porträtt.

Det finns en massa skiljelinjer och motsättningar i samhället, till exempel mellan män och kvinnor, invandrare och svenskar, stockholmare och landsortsbor, Dödspatrullen och Shottaz (om dessa vid det här laget inte hunnit skjuta ihjäl varandra), aik:are mot djurgårdare, hattar mot mössor, rensamer mot bofasta norrlänningar och så vidare. Alla fattar att dessa och andra motsättningar har olika dignitet. En del tonar bort i historiens mörker medan andra tillhör en framtid i vardande. Vilka har någon sorts betydelse för vad som just nu sker i samhället?

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.

Det är förstås alldeles för tidigt att skriva Tidöavtalets historia men så mycket har ändå hänt att man kan ana vartåt det lutar. Det handlar om småsaker men småsaker har en tendens att förändra sig ungefär som barn, det vill säga enligt principen ”små barn, små bekymmer; stora barn, stora bekymmer”.

Om man någon dag inte har något särskilt att skriva om så finns alltid en praktisk utväg och det är att söka upp FN och rota bland organisationens beslut, deklarationer, mål, resolutioner, överenskommelser och andra salvelsefulla dokument för främjande av fred, välstånd och mänsklig lycka. Nästan allt framstår som blåögt fjortistrams. Jag ska ge ett exempel och ta mig an den svåra frågan huruvida världens ledare, som unisont ställt sig bakom allt detta, verkligen är så korkade som det verkar eller om det är något annat som ligger bakom.

Som du rimligtvis noterat aktar jag inte för rov att uttala mig om saker för vilka jag saknar såväl den erforderliga utbildningen som den nödvändiga erfarenheten. Ändå prickar jag enligt egen uppfattning ofta rätt vilket beror på att jag har en metod. Metoden är att utgå från att allt är ungefär så enkelt och alldagligt som det ser ut på ytan och att människor oftast drivs av småaktiga men för det mesta tyglade egenintressen.

Många människor osäkrar sin revolver när de hör uttrycket identitetspolitik utan att riktigt ha förstått detta politiskt korrekta koncept. Jag ska därför förklara saken och är övertygad om att revolvrarna kommer att osäkras ännu mer när polletten trillar ned.

Betänk följande ord:

Men nu är pengarna slut. Nu måste vi snabbt tänka om, rekonstruera folkhemsbygget efter andra och mindre kostsamma principer. Ju längre vi dröjer, desto fler och desto smärtsammare blir, desto hårdare ingreppen i förmånerna och bidragen. Krisen idag är ingen vanlig ekonomisk kris, ingen lågkonjunktur som snart övergår i högkonjunktur så att allt blir som vanligt igen. Det är i första hand en systemkris, så djup att den faktiskt hotar att leda till en systemkollaps om ingenting görs.

Författaren och opinionspersonen m m Janerik Larsson erbjuder en gratistjänst som jag gärna rekommenderar. Han har alltid varit en fanatisk tidningsläsare och bjuder på artikeltips till alla intresserade. Du kan prenumerera här (Begreppet woke har aldrig kommit till Sverige (mailchi.mp)). Länken går till en tipsartikel av amerikanen Ruy Teixeira. Jag skulle kunna säga att artikeln är värd uppmärksamhet för att den är så friskt nydanande och knivskarpt logisk. I själva verket gillar jag den för att den ger mig vatten på min kvarn.

Lotta Gröning (bilden) är historiker och i egenskap av journalist troligen en av landets mest uppskattade författare. Nu har hon skrivit en bok om socialdemokratins historia som heter Från folkhem till Facebook. Jag hinner inte läsa mer än tjugosju sidor förrän det levereras information som är så uppseendeväckande att jag lämnar övriga sysslor åt sidan för att genast berätta för dig vad hon säger.

Många tycker säkert att jag är perverst intresserad av PK-ismen, till exempel vad den är, hur den uppstod, hur den sprider sig, vem som artikulerar den, om det lurar några ekonomiska incitament i bakgrunden, om den har framtiden för sig och så vidare. Till dem som eventuellt tycker så vill jag säga att idéer styr världen och att det är oförsiktigt att inte ägna sig åt att begripa idéer som periodvis vuxit sig starka, exempelvis doktriner som kristendomen, kommunismen och nu senast PK-ismen eller, som läran heter i USA, wokismen.

Det har, åtminstone för mig, blivit allt svårare att ta ställning i kampen mellan Ukraina och Ryssland. När Ryssland i februari anföll var det lätt.  Som representant för en moralisk stormakt kunde jag inte annat än känna vedervilja mot den otäcka och odemokratiska björnen som utan godtagbara skäl gav sig på det svaga och hedervärda Ukraina som enligt allas bedömning skulle krossas på några dagar.

En vän som kanske är ännu mer nördigt marxistisk än jag själv ställde en fråga på vilken jag inte hade något omedelbart svar. Men vi stötte och blötte saken en stund och kom fram till ett synsätt som känns åtminstone preliminärt hållbart. Frågan var om PK-ismen är ett produktionssätt eller bara en ideologi. Vi kom fram till att den faktiskt kan betraktas om ett produktionssätt, om än rätt dåligt, vilket faktiskt är ett fantasieggande perspektiv för en nörd.

Såväl Jimmie Åkesson som Ulf Kristersson har lovat – eller åtminstone ställt i utsikt – att regeringen ska åstadkomma ett paradigmskifte. Senast en likartad utfästelse gjordes var av Bildt-regeringen i början av nittiotalet fast det då hette ”systemskifte”. Systemskiftet var nog ungefär lika efterlängtat som dagens paradigmskifte, det vill säga starkt av några men inte alls av andra.

I vid pass tio år har jag utan påtaglig framgång – jag får säga som Martin Ljung: jag räknar inte med att bli berömd i min livstid, men det kommer väl andra tider – försökt presentera en ny tolkning av de grundläggande sociologiska förändringar som pågår i Sverige (och i de flesta andra västländer). Det handlar om att den gamla förkastningslinje – ”huvudmotsättning” för att tala med Marx – som skiljer de politiskt avgörande samhällsgrupperna åt inte längre går mellan socialistiska arbetare och liberala eller konservativa borgare. I stället går den viktigaste samhälleliga skiljelinjen mellan å ena sidan politikerväldet och välfärdsapparatens anställda med tillhörande klienter, å den andra de som med sina skatter försörjer det dominerande skiktet. De förras ideologi är PK-ismen, de senares det sunda förnuftet. Jag kallar den förra gruppen för systemtjänarna (hjälp mig gärna att hitta på ett bättre ord!) och den senare för medelklassen.

Den första paragrafen i regeringsformen fastställer att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Närmare bestämt bygger folkstyrelsen på ”fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt”.

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Statsminister Kristersson har flera gånger förklarat att hans regering siktar på ett paradigmskifte. Precis vad han menar med paradigmskifte är oklart. Jag tolkar det som ”stor omvälvning”. I regeringsdeklarationen föreskriver han paradigmskifte inom migrationspolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken. Om motsvarande omstörtning planeras även på andra politikområden vet man inte.

Till och med jag, som ofta skryter om att vara mer cynisk än andra när det gäller möjligheterna att lyfta Sverige ur den marinad av politisk korrekthet där landet legat och dragit i sig dumma idéer under decennier, till och med jag blir tagen – och kanske rentav lite imponerad – av den instinktiva kraft med vilken politikerväldets skattefinansierade stödtrupper slår tillbaka mot Kristerssonregeringens vänligt tafatta och mestadels ogenomtänkta förslag till, trots allt, relativt obetydliga paradigmförändringar (som dock troligen har ett omfattande stöd hos väljarna).

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har tagit avstånd från regeringens beslut enligt Tidöavtalet att begränsa tolkhjälpen till migranter. I gårdagens krönika hävdade jag att detta troligen var ett oförlåtligt självmål men att ministern kanske var ursäktad eftersom regeringspartierna i alla fall inte tänkt igenom vad de skrev i sitt avtal. Så här avslutade jag texten:

Vid det här laget, snabbare än jag väntat faktiskt, står det nog klart att det nya regeringens svåraste strid inte var att vinna över oppositionspartierna i valet utan kommer att bli att besegra i nationens organisationer och institutioner sedan många år stadigt förskansade pk-istiska motståndstrupper. Dessa respekterar inte alls den traditionella gränsen mellan borgare och socialister utan kan tillhöra vilket parti som helst. Vad bryr sig en flyktingaktivist om ifall statsministern är socialdemokrat eller moderat? En skalbaggsfanatiker med tjänst hos Länsstyrelsen struntar väl i regeringens partibeteckning? Feminister på Skolverket bedriver politisk påverkan för sin sak varenda dag oavsett när valen avhålls.

Genom att studera 1600-talets trettioåriga krig kommer man, har det slagit mig, lite närmare sanningen om klimatpolitiken. Båda parterna i kriget tog konflikten på största allvar, det framgår inte minst av att de orkade strida i tre årtionden. Vad kunde vara så viktigt att bråka om att båda sidor tyckte det var värt besväret att ge sig in i Europas längsta krig genom tiderna (om man inte räknar hundraårskriget mellan England och Frankrike)?

I det gamla Sverige, där politiken fungerade enligt demokratins instruktionsbok, skulle det avgörande slaget mellan valets kontrahenter stå på valdagen. Sedan väljarna, från vilka enligt regeringsformen all offentlig makt utgår, sagt sitt skulle den förlorande sidan gratulera vinnarna till segern och dra sig tillbaka för att slicka sina sår. Vinnarsidan skulle äntra kommandohöjderna på några dagar och därefter styra landet mandatperioden ut.