Minerva var vishetens gudinna. Hon hade en metod att inhämta kunskap och visdomar. Hon skickade ut sin tama uggla för att komma tillbaka till matte med ett helikopterperspektiv på tillståndet i världen. Filosofen Hegel, som var lika vis som Minerva, förbättrade historien en aning. Om man ska begripa vad man ser och på så vis kunna iaktta historiens mönster och förstå dess lärdomar, tänkte Hegel, så kan man inte skicka ut sina ugglor för tidigt för då har det som man vill begripa inte hunnit utvecklats så långt att det antagit begriplig gestalt. Därför, skrev Hegel i ett av världens mest berömda citat, lyfter Minervas uggla först i skymningen.

Den svenska energipolitiken har blivit en soppa som rätt få människor begriper sig på. Den så kallade branschen består en väldig röra av organisationer. De kan vara elproducenter, de kan vara distributörer, en del är privata företag, andra myndigheter, andra åter statliga bolag som verkar uppföra sig som myndigheter. Den som betraktar denna kartell- och oligopolliknande organisatoriska sörja och betänker att miljöpartister styrde det hela så länge socialdemokraterna behövde miljöpartiet som stödparti blir närmast imponerad över att röran inte är ännu större. Men inget är så dåligt att det inte kan bli lite sämre. (Kanske kan jag själv stöka till det genom att framföra idéer som jag, liksom så många andra, inte helt begripit.)

Under konung Herodes (m) tid utgick ett påbud att förhöjd elnätsavgift skulle uttas av allt folket, i synnerhet av dem som i utlovats nedsatt reduktionsplikt och amorteringsfrihet för bolån. Detta väckte sådant buller i nationen att Herodes själv, (m), fann för gott att be Riksdagen tillsätta en garanterat opartisk Kommission bestående av samtidens skarpaste hjärnor i syfte att utreda saken.

Jag har åtskilliga gånger, senaste igår, argumenterat att det finns en koppling mellan politikermakt och PK-ism av innebörd att PK-ideologin består av idéer som allihop kräver politiska ingrepp för att förverkligas och därför oundvikligen leder till att politikerväldena – i de länder där de existerar och har börjat upptäcka sina krafter – flyttar fram positionerna. PK-ismen är alltså politikerväldenas ideologi på samma vis som socialismen för hundra år sedan var arbetarklassens världsåskådning och liberalismen borgerlighetens mest avancerade idériktning.

Det är inte mycket man begriper, åtminstone inte jag. En del tror man sig ha förstått, till exempel att buss 67 passerar Östra Station, men noga taget har man inte fattat ens en så enkel sak även om man lärt sig den utantill så att man prickar rätt buss om man ämnar sig just till Östra Station.

Följande text skrev jag för ett år sedan men av något för mig obegripligt skäl har den inte fått det omvälvande genomslag i debatten om skolan som jag hade förväntat mig. Därför publicerar jag den igen. Nu måtte det väl ta skruv!

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

Om man bortser från att Sverige under några decennier emottagit ett stort antal invandrare som delvis bryter mönstret är det nog rätt att säga att vårt land sedan århundrade varit mycket homogent. Det är en homogenitet som i många stycken påminner om den man kan upptäcka även på annat håll, till exempel i en del afrikanska länder, det vill säga att alla ser ungefär likadana ut. Sålunda har snart sagt alla svenskfödda barn varit blonda och blåögda. Själv behöver jag bara tänka på en traditionell skolavslutning med lintottar som sjunger ”Den blomstertid nu kommer” för att tvingas lyfta en näsduk till ögonvrån för att inte övermannas av homogenitetens tjusning.

För snart fyrahundra år sedan skrev den engelske filosofen Thomas Hobbes en av tidernas viktigaste böcker vars huvudbudskap Sverige ägnat åtminstone det senaste halvseklet till att försöka borttränga. Hobbes sa något som känns intuitivt övertygande, nämligen samhället mår bäst om folk inte slåss och bråkar med varandra. Metoden att få lugn på medborgarna är att göra dem darrande skräckslagna inför en överlägset skoningslös, våldsam, grym och rå våldsapparat som, i Hobbes fall, hette Leviathan och hade oinskränkt våldsmonopol. Hobbes logik var att Leviathan, det vill säga polisen, skulle göra processen kort med den som vågade bryta mot lagarna och skada sin nästa och hans intressen. Så kunde fred och välstånd värnas.

Demokratin, som vi med tanke på alternativa statsskick är begripligt stolta över, har två komponenter. Den ena komponenten är de allmänna valen där väljarna utser sina ombud och styrespersoner. Den andra komponenten är en uppsättning fri- och rättigheter som medborgarna har reserverat åt sig själva och ombuden därför, sedan de väl blivit valda till styrespersoner, inte får invadera. Dessa frizoner är fredade från ingrepp från de valda ombuden. Dit hör exempelvis yttrandefriheten, äganderätten, näringsfriheten, religionsfriheten och så vidare.

Många obegripliga tänkare – jag tänker särskilt på den av många hyllade filosofen Wittgenstein (bilden) och hans om möjligt ännu dunklare kollega Kant som även han skulle kvala in i detta omsusade sällskap av dårfinkar – hämtar sin berömmelse just ur sin gåtfullhet. Ställda inför något helt obegripligt, till exempel Wittgensteins bok Tractatus Logico-Philosophicus, blir den vanliga människan nämligen befriad från tvånget att formulera sig med sammanhängande logik.

Min erfarenhet är att saker ofta är mycket enklare än man tror. Om du tycker att detta låter skrytigt så kan du genast sluta läsa ty det blir värre. Det har nämligen hänt mig flera gånger att jag satt mig in i något som anses komplicerat och upptäckt att det är självklart. Ta den kristna berättelsen om Gud till exempel. Man behöver bara läsa boken.

Någon gång ska vi väl kunna förhålla oss mer avspänt till rasismen och försöka förstå den (utan att nödvändigtvis förlåta den)? Den finns ju trots allt och bör därför kunna beröras med vår hjärna enligt det diktum som tillskrivits ett oändligt antal gamla romare, nämligen att inget mänskligt må vara en duglig människa främmande. I så fall har jag ett antal teser och funderingar.

Häromdagen träffade jag en vän som sa att han funderat mycket på om det finns någon distinkt svenskhet. Jag sa att det är fascistvarning på den frågan, så vad menade han egentligen? Han menade, visade det sig, att det måste finnas någon begriplig förklaring till att Sverige, till skillnad från andra länder i Västeuropa, villigt och välkomnande tagit emot så stora grupper av flyktingar och andra slags migranter från utomeuropeiska länder. Kan man inte fundera över det utan att det hissas fascistvarning? frågade han. Sedan tänkte han en liten stund och sa: Vafasiken, låt dem rya och kalla mig dassråtta, jag bryr mig inte längre så mycket om de där anklagelserna.

World Economics Forums årsmöte i Davos framstår alltmer som en lite mer påkostad och prestigeladdad Almedalsvecka (och därmed inget ont sagt om Visbyarrangemanget). För bara några dagar sedan höll den 99-årige Henry Kissinger ett kort anförande på länk för de församlade världspotentaterna i de schweiziska alperna.

Sven Lindqvist var en på sin tid mycket hyllad kraftigt vänsterorienterad samhällsdebattör. År 1992 publicerade han en bok som hette Utrota varenda jävel. Den boken blev för svenskt vidkommande den ännu i våra dagar gällande slutgiltiga sanningen om västerlandets månghundraåriga förgripelser, övervåld, kränkningar och förtryck av folken och länderna i tredje världen.

År 1968 publicerade den amerikanske professorn Paul Ehrlich en bok som varje år sedan dess, kanske rentav varje vecka, visar sig vara helt feltänkt och ändå haft ett avgörande och ännu bestående inflytande på samtidens uttolkningar av tillvarons beskaffenhet. Boken heter ”Befolkningsbomben” och hävdar i nymalthusiansk anda att mänskligheten står inför sammanbrott och katastrofer eftersom det inte skulle finnas mat och andra basresurser för de växande massorna.

Förra året kostade Det Goda Samhället ungefär 400 tkr att producera. Skribenterna får inget betalt, inte jag heller, men det finns mycket annat som kostar pengar.

Underskottet har hittills täckts av närstående stiftelser och företag. Men nu börjar dessa närstående att morra över utgifterna. De säger, med rätta, att de nästan ensamma dragit lasset i åtta år och att det är dags att andra, i första hand läsarna kanske, nu hjälper till.

Senare i vår kommer den stora åsnegalan att avhållas på Friends Arena där Sveriges överlägset dummaste debattartiklar kommer att koras. Dagens Nyheter, en tidning som alltid är på hugget med de djärvaste synsätten, tycks redan ha placerat sig i vinnarhålet med en artikel om att framtidens krig måste bli hållbara.

För ett tag sedan skrev jag en artikel där jag avsiktligt inte fattade allt det smarta som en hel smart värld av hyllade forskare och tjänstemän anser vara så uppenbart, självklart och till full evidens bevisat att den som inte hänger med på allt antingen är dum i huvudet eller en rysk fejknjusare. I det här fallet handlade det om hur vetenskapen ser på fotosyntesen, om den biologiska processen fortfarande har kraften att förvandla koldioxid till gröna växter (vilket vore bra) eller om den har gått i baklås och på något vis suger ut kolsänkorna ur växterna och sprider kolet i atmosfären (vilket vore trist).

En generös vän skickade mig en 600-sidig tegelsten till bok som julklapp. Den heter Den verklige Anthony Fauci och är skriven av Robert Kennedys son (och därmed JFK:s brorson) Robert Kennedy Jr. Jr själv är framgångsrik advokat i miljö- och hälsofrågor som ”vunnit skadestånd i miljardklass” (i okänd valuta) enligt omslagsfliken. Bokens undertitel – Bill Gates, Big Pharma och det globala kriget mot demokrati och folkhälsa – klargör laguppställningen som Kennedy ser den.

Du som vet lite om partikelfysik har uppfattat att det i universum finns fyra fundamentala krafter, till exempel gravitationskraften och den elektromagnetiska kraften. Även i svenskt nutida samhällsliv finns ett antal grundläggande krafter fast jag inte har räknat dem. Jag brukar säga att den starkaste av dessa krafter – och jag kommer troligen att fortsätta att predika detta tills världen tröttnar på mig och förklarar att den har fattat vad jag säger och att jag därför kan hålla tyst – är politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets dovt mullrande, aldrig pausade expansion. Bara en medborgare öppnar sinnena aldrig så lite så varsnar han detta samhällsmaskineri i aktion.

För så länge sedan att jag inte kan minnas när det hände fick jag lära mig i skolan om fotosyntesen. Som jag fattade det då – och fortfarande fattar det – är att fotosyntes betyder att koldioxid, en gas i atmosfären, är mat för växter. Växter äter koldioxid och dricker vatten och denna näring omvandlar de med hjälp av just fotosyntesen till levande biomassa, alltså grenar, löv, kottar och blommor och sådant där. Växternas avföring kallas syre.

Välfärdsforskaren, vad det nu är, Andreas Bergh har i Dagens Nyheter skrivit en debattartikel om invandringsideologier som stämmer så väl överens med mina fördomar att jag inte kan låta bli att glatt kommentera (och något lite lägga till rätta).

Igår redovisade jag den stora upptäckten – som den siste i Sverige känns det – att vi mot utländska influenser bör försöka skydda den fredliga, vänliga, konsensusorienterade och därför möjligen lite bleka och konventionella svenska kulturen. Inte så att vi bör förbjuda importerade seder och tänkesätt utan bara att vi betänker och värderar det som är upplyftande och nyttigt i det egna, nedärvda idégodset.

Mänskliga samhällen har alltid utsatts för prövningar och kommer alltid att vara det. En del prövningar, till exempel perioder av missväxt, kommer för det mesta av ödet. Storskaliga ekonomiska motgångar som depressioner bestäms nog också av försynen. Andra åstadkommer människorna av egen kraft som när myndigheterna för att skydda människorna från virussmitta stänger samhällena så att människor inte reser till jobbet och Storstockholms Lokaltrafik förväntas förlora två miljarder kronor i år (tusen kronor per invånare vilket är betydligt sämre än förra året eftersom folk efter coronat tagit för vana att inte åka hemifrån på måndagar och fredagar). Jag undrar om det inte finns ett slags systematik i hur de mänskliga samhällena hanterar sina återkommande, oundvikliga prövningar.

Följande artikel publicerades den åttonde september, för fyra månader sedan, på dessa sidor av de undertecknade personerna. Vi hade då ägnat augusti åt att försöka få artikeln förlagd i tidningar där vi trodde den skulle få större genomslag. Den fick inget genomslag alls eftersom den aldrig trycktes.

Tyvärr är den enligt min uppfattning lika aktuell som för fyra månader sedan. Sverige behöver fortfarande ett moratorium för eftertanke på detta område som på så många andra.

Med tanke på att jag framför synpunkter på praktiskt taget allt, vara en del är tvivelaktiga och därför kräver noggrann uppmärksamhet från läsaren, så är det förvånansvärt att jag veterligen aldrig skrivit något om konstpolitik. Jag tror förklaringen är att jag inte tycker så mycket om konst, framför allt inte de senaste årtiondenas offentligfinansierade konst, till exempel den moderna form av Hötorgskonst som representeras av ledljusälgarna på Nybroplan, ett kommersiellt jippo som finansierats av Stockholms stad och större fastighetsägare i Stockholms city. Motsvarande förfulning pågår i 28 länder under ledning av ett företag i Slovakien.