OPINION Det är inte för att människan är god som hon ibland är solidarisk och tillitsfull utan för att hon är rädd. Hon är med rätta rädd för vedermödor, olyckor, svält, sjukdomar, vilda djur, kallfronter och annan jävelskap som livet presenterar för henne och som raskt knäcker henne om hon inte samarbetar med andra människor. Därför strävar hon efter att bilda olika slags allianser.

Den mest primitiva och opålitliga alliansen är gänget. Tio grabbar med stenyxor slår sig ihop för att döda ett djur så att de har något att äta. Gänget binds tillfälligt samman av någon gemensam uppgift, till exempel just att ta livet av en älg eller att sälja ett parti knark eller att stjäla ett antal utombordsmotorer för export, men det finns ingen emotionell stabilitet i gänget. Medlemmarna är inte solidariska med varandra utan om vinden vänder sig kan de plötsligt skjuta varandra i huvudet.

OPINION Tolerans är ett svårt begrepp. Det upptäckte jag när jag jobbade för SIDA i Indien för många år sedan. Jag var svensk och därför modern och tolerant, det var själva utgångspunkten och skälet till att just jag, liksom envar annan svensk, kunde utses att som föredöme och innehavare av särskilda kunskaper leda Indien framåt.

En gång skulle jag äta middag på en bra restaurang med en grupp indier av den typ som går på bra restauranger. Utanför ingången satt rad efter rad av tiggare och förevisade sina kvalifikationer, till exempel blinda ögon, avhuggna ben och otäcka, varande sår. (Det var då jag förstod välfärdssystemets dilemma: politiker måste utse dem som lider mest till objekt för sin generositet vilket omedelbart genomskådas av klienterna – som inte behöver vara dumma i huvudet bara för att de saknar en arm – och därför leder till en konkurrens mellan bidragskandidaterna om att anses ha de mest behjärtansvärda behoven och på den grunden kvala in som auktoriserade bidragsmottagare.) 

OPINION Jag lyssnade motvilligt på onsdagens partiledardebatt i riksdagen eftersom Studio Ett hade bett mig delta i en kommenterande panel senare samma dag. Till min förvåning visade sig dessa tre timmars lyssnande vara värda besväret – i alla fall för den som intresserar sig för stämningarna inom politiken just denna månad.

Den stora nyheten för mig var att partiledarna, i varje fall några av dem,  hade insett att Sverige är i kris. Inte så märkvärdigt, kan man hävda, med tanke på att en bomb sprängts bara två dagar tidigare tvärs över gatan från Sveriges Television och från studion varifrån Studio Ett sänds. Kan man spränga tvärs över gatan så kan man väl lika gärna spränga hela public service om man får för sig det. Nationens nervsystem ligger blottat. Ulf Kristersson nämnde bombningen och la till att ”det här är inte mitt Sverige, vi har förlorat kontrollen”.

OPINION Det finns ett stort problem som västerlandets mest utvecklade länder då och då tvingas se i vitögat men för det mesta nöjer sig med att sopa under mattan. Särskilt gäller detta Sverige. Det har nu blivit dags att ta i denna heta potatis. 

Jag omnämnde saken nyligen i en krönika om president George W. Bush. Jag sa att presidenten hade tagit USA självständighetsförklaring ad notam där det står ”att alla människor är skapade lika” vilket rimligtvis måste betyda att amerikaner och irakier är lika. Eftersom amerikanerna gjorde sig av med sina förtryckare engelsmännen och därefter kunde inrätta demokratin så skulle irakierna också kunna inrätta demokrati om de blev av med despoten Saddam Hussein. Det var presidentens doktrin. Irakierna gjorde emellertid inte detta när tyrannen väl avlägsnats utan fortsatte att kriga med varandra. Bush tvingades inse att irakierna tydligen inte är på pricken lika amerikanerna. 

OPINION Yttrandefriheten är i Sverige en rättighet som säkerställs i regeringsformen. Eftersom regeringsformen är en grundlag och grundlagarna är folkets instruktioner till sin valda överhet – till skillnad från vanliga lagar som är motsatsen – så är yttrandefriheten formellt sett ett förbud för överheten att på något vis förhindra att medborgarna får säga precis vad de tycker. 

Många anser därför att medborgare ska ha rätt att utan ingripanden från staten säga inte bara att de hatar svenskar, skåningar och danskar utan dessutom att de föraktar somalier, araber, judar, bögar och klimatalarmister och dessutom vill hänga statsministern i närmsta lyktstolpe och kastrera alla moderater och sverigedemokrater.  

OPINION Det finns numera så många statsfinansierade aktivister med dito organisationer som värnar om olika mänskliga fri- och rättigheter att jag rent instinktivt blir misstänksam.

Min forskning har lett fram till att denna utveckling har två orsaker. För det första har det genom tiderna, särskilt de senaste hundra åren, utvecklats alltfler mänskliga fri- och rättigheter som det såklart behövs alltmer personal för att övervaka. Du som trodde att de mänskliga fri- och rättigheterna hade skapats av Gud på den sjätte dagen och sedan dess varit oförändrade må vara ursäktad ty detta har länge varit den allmänna meningen –  se till exempel den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa” –  men så är det inte ty fri- och rättigheterna utvecklas genom att människan uppfinner nya fri- och rättigheter.

OPINION De aktuella anklagelserna mot myndigheten Brottsförebyggande rådet går ut på att myndigheten stått på de styrande politikernas sida, som velat undanhålla vissa sanningar från medborgarna, i stället för på medborgarnas sida, som hellre velat höra sanningen från myndigheten.

Detta är förstås vad man skulle vänta sig enligt den naturliga principen att hunden lyder den som ger hunden mat. För en ämbetsman som vill göra karriär är den första levnadsregeln att lyda den som betalar lönen, ämbetsmannens husse.  

KULTUR Jag råkade läsa en artikel i Dagens Industris weekendbilaga den 10 januari. Artikeln handlade om Moderna muséets nya chef Gitte Ørskou. Jag blev misstänksam när Ørskou presenterade sina principer för framtida inköp av konst för mina och andra skattebetalares pengar:

Vi ska köpa konsten när den är ung och se på den blinda fläcken, det vill säga kvinnor och konstnärer från andra länder än de vi traditionellt fokuserat på.

På mig känns det som om multikulturalismen mot min vilja ska erövra ytterligare en av mig som skattebetalare finansierad institution. En del av min värld rycks ur mina händer av en illasinnad främmande makt som använder sitt våldsmonopol – vi vet båda två vad som händer om jag försöker undandra mitt bidrag till Sveriges skattefinansierade kulturliv – för att tvinga mig att betala utan att ha något inflytande på verksamheten.

OPINION Datorer har en bra grej som heter återställningspunkt och representerar systeminställningarna vid något visst ögonblick i det förflutna där allt fungerade. Om det blir något fel på datorn kan man då med lite skicklighet programmera sig tillbaka till den senast sparade fungerande konfigurationen. Tyvärr har samhällen inte denna funktion vilket antagligen beror på att de konstruerades för så länge sedan att människan inte nått den grad av utveckling som krävs för att man ens ska komma på tanken att med ett snabbkommando veva tiden tillbaka och starta på nytt.

OPINION ”Var rädd, det finns ett mönster” skriver Katarina Frostenson som inledande devis i sin bok K om bråket i Svenska Akademien och anklagelserna mot sin man ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault. Jag blir nyfiken på vilket mönster hon menar men min hjärna är för liten för att utröna det av hennes text så jag ska komma med ett förslag med utgångspunkt i det mönster jag själv brukar tjata om.

En lång, lat mellandag råkade jag nämligen läsa inte bara Frostensons skildring av det stora slaget utan även Matilda Gustavssons bok Klubben som handlar om att kulturprofilen Arnault är en usel människa.  

OPINION Även om USA och Iran har olika uppfattningar om vem det var som startade upptrappningen av de ömsesidiga attackerna så är det ingen tvekan om att eskaleringen tagit fart under det senaste året. Den amerikanska strategin har varit att, med president Trumps ord, utöva ”maximalt tryck” på Iran genom att försöka strypa landets ekonomi med hjälp av olika slags sanktioner. Maxtrycksstrategin har fungerat exempelvis på det sättet att landets oljeexport minskat med runt sjuttiofem procent under det senaste året med förödande inverkan på statsintäkterna som tidigare till åttio procent bestod av pengar från oljan. Tänk dig själv om svenska staten plötsligt förlorade mer än hälften av sina inkomster.

OPINION När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Att försöka beskriva och förklara ett folks karaktär är dömt att misslyckas. För det första får olika betraktare för det mesta olika intryck så det finns inte ens någon pålitlig empiri att utgå från. För det andra är människor så varierande att man genast blir medveten om undantag när man – förmätet – tror sig ha identifierat ett dominerande paket av attityder.  

OPINION Om det fortsätter så här kommer jag att bli expert på Mellanöstern vilket inte alls tilltalar mig eftersom jag helst inte vill tänka på dess underutvecklade och ociviliserade kulturer som fortfarande skulle leva som kamelfösande beduiner om det inte varit för oljan. Bara därför kan jag bli klimataktivist.

Enda skälet att jag skulle försöka begripa Mellanöstern är att hotet från islam blir så överhängande att det inte går att undandra sig. Under de senaste dagarna sedan den amerikanska drönarattacken vid Baghdads flygplats som dödade Irans påstått näst viktigaste person, generalen Qassim Suleimani, och hans irakisk-iranske samarbetspartner, terroristen Abu Mahdi al-Muhandis, har två möjliga händelser – som kanske kan ge tips om framtiden – inträffat.

OPINION I fredags dödades två bemärkta personer, en iranier och en irakier (och antagligen några till som är obemärkta och därför inte förekommer i nyheterna) av amerikanska drönare just utanför Baghdads flygplats. Hur ska man förstå detta? Är det viktigt eller inte? Vad kommer att hända? Så här har jag förstått det.

Den dödade iraniern Qassim Suleimani stod nära Irans andlige ledare Khamenei och var ledare för Quds-styrkan som är en avdelning för terror och revolution inom Irans revolutionsgarde som i sin tur är den enda del av den iranska krigsmakten som landets regering vågar lita på.

OPINION David Brooks heter en tyckarjournalist på The New York Times som jag uppskattar. Nyligen gjorde han en observation som möjligen är klargörande. Det handlar om tyckarskribenters och andra journalisters vedermödor i det aktuella samhällsklimatet. 

Med mina ord säger Brooks ungefär att journalistik bygger på Händelser. Journalister Rapporterar om dessa Händelser. Förr i tiden, när det nu var, erbjöd processen inga stora problem ty läsarna hade samma Lins som journalisterna vilket betyder att alla tolkade Händelserna på ungefär samma sätt även om olika läsargrupper värderade Händelserna olika sätt eftersom en del var exempelvis bankdirektörer och andra var miljöaktivister.