Det kan hända att du efter att ha läst den här krönikan anser mig för en ännu större knäppgök än du anat, men det bryr jag mig inte om. Mitt hopp är att du själv ska visa dig vara en likvärdig eller till och med överlägsen knäppgök.

Jag har i flera årtionden haft en förnimmelse av att Sverige varit på fel väg och måste räddas på något vis. Under de senaste fem åren har den känslan tilltagit. Jag har blivit alltmer orolig inför framtiden. Coronaviruset har inte gjort mig lugnare, men viruset är ändå bara en krusning på ytan. När den pärsen är över – och några av oss strukit med – är Sverige ändå tillbaka i det reguljära vansinne som rimligen kommer att ha förvärrats under pandemin.

Med tiden förstår jag mindre och mindre av hur coronamonstret beter sig och då ägnar jag ändå rätt mycket tid i min karantän till att försöka följa vad mina överordnade – fackepidemiologerna – har att säga i sina vetenskapliga rapporter som tycks föröka sig på samma exponentiella sätt som viruset själv när det är som livligast. Epidemiologer är på modet. De får vara med i teve och de intervjuas artigt i tidningar. Coronapaniken måste för epidemiologerna vara samma uppsving som klimatångesten blev för meteorologerna (utan alla jämförelser i övrigt).

Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.

En sak är uppenbar. Coronaviruset är något helt nytt vars egenskaper världen inte känner. Vi vet till exempel inte hur stor andel av en befolkning som blir smittad, hur stor andel av de smittade som dör, hur det ligger till med eventuell immunitet, ifall viruset tänker komma tillbaka i nya vågor efter det att vi trott att det ebbat ut, om några verkningsfulla motmedel kommer att utvecklas i närtid. Världen står undrande. En del forskar frenetiskt, andra fattar beslut på basis av obekräftade teorier som de hoppas ska fungera. (Exempelvis har jag själv tagit en klorokinkur.)

Igår skrev jag en krönika om att jag har svårt att förlåta politikerna den svåra synden att de hellre försörjer arbetslösa med olika slags bidrag än förmår dem att ta de enkla jobb som faktiskt finns, till exempel säsongsjobb med plantering av skog – jobb som riskerar att bli ogjorda nu när de flitiga thailändare som brukat engageras har svårt att få till en resa.

En läsare skickade mig en artikel från Arbetarbladet om ett projekt i Ockelbo där Arbetsförmedlingen sänt ut sju arbetslösa för att jobba med skogsplantering. Projektet kraschade. Skogsplanteringen visade sig bli för svår är artikelrubriken. Hur är det möjligt? tänkte jag. Skogsplantering kan väl inte vara så svårt. Jag kollade vad det stod i platsannonsen avseende just det sysselsättningsprojekt som nyss havererat i Ockelbo. Så här beskrivs jobbet på Arbetsförmedlingens platsbank:

I egenskap av medborgare och skattebetalare är jag en av politikernas uppdrags- och arbetsgivare. Det är vår rättighet och skyldighet att bedöma hur de förvaltar vårt pund.

Hur ska den bedömningen gå till? Något bra gör de kanske men i huvudsak, känns det som, sjabblar de. Hur ska jag betygsätta deras fumlighet och strul?

Katolska kyrkan har ett användbart koncept. Den skiljer på dödssynder och förlåtliga synder. Det som skiljer dessa är att dödssynderna är sådana överträdelser som man begår i fullt medvetande om att man gör fel medan de förlåtliga synderna är sådant man gör av oförstånd eller dumhet och utan onda avsikter.

Förr i tiden fanns två dominerande ideologier, å ena sidan någon sorts socialism och å den andra något slags amalgam av konservatism och liberalism. Socialismen kallades vänster och liberalkonservatismen kallades höger. Socialismen var arbetarklassens ideologi och liberalkonservatismen var borgerlighetens ideologi.

När jag jobbade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier, som då var underställt statsrådsberedningen och väl därför fick betraktas som ett slags myndighet med ansvar att styra framtiden, så praktiskt taget badade jag i framtidsstudier från när och fjärran. Jag lärde mig då att de flesta så kallade framtidsstudier består av trendutdragningar. Jag tror inte trendutdragningen är någon särskild framtidsstudieteknik utan bara ett utslag av hur människan intuitivt tänker. Den undermedvetna formeln är ”det fortsätter väl som nu”.

Reaktionerna inför coronat tycks följa detta mönster ganska väl. Under januari och i varje fall början av februari visste vi i västerlandet att det var något lurt på gång i Asien med centrum i den kinesiska Hubei-provinsen. Men eftersom smittan inte fanns hos oss så tänkte vi att hos oss så fortsätter det som nu, vilket betydde att man inte behövde oroa sig. Se bara på Donald Trump som gång på gång förklarade att det inte var någon fara, viruset skulle försvinna av sig själv, poff bara. Även statsepidemiologen Tegnell tänkte efter detta mönster. Det var ingen risk med viruset. Så sent som den femte mars, när Sverige ännu hade noll coronadöda, förklarade han att det värsta var över.

Den märkligaste händelsen i svensk politik är kanske klackvändningen i flaggfrågan. Hur kan en regering som fram till helt nyligen betraktade den svenska flaggan som något nazistanstucket plötsligt omge sig med flaggor som om det varit nationaldag på Skansen? Johan Hakelius pekar på en annan omvändelse, nämligen att svenska folket vill att politikerna ska styra mer och med fastare hand medan politikerna gömmer sig bakom förbudet mot ministerstyre, låter myndigheter bestämma och säger åt folket att det måste ta sitt ansvar. Hur ska man förklara det här?

Jag plockar fram några av mina käpphästar för att se om de kan hjälpa till att besvara dessa snåriga frågor. Utgångspunkten är att Sverige styrs av en ganska liten härskande klass av politiker. (De som inte gillar begreppet klass kan byta det mot ”skikt”.) Alla klasser eller skikt som härskar någorlunda varaktigt måste utveckla en legitimerande ideologi som syftar till att övertyga folket och skattebetalarna att just denna klass faktiskt bör ha makten. Legitimiteten kommer när folket faktiskt tror på ideologins berättelse, ”Konungadömet av Guds nåde” och sådant där.

Livet är i mycket en ständigt pågående trial and error-process där vi förhoppningsvis lär oss något av våra misstag. Små barn snubblar och faller när de bestämt sig för att börja gå och lär sig därav så småningom hur man tar sig fram på två ben. Mänskliga framsteg beror egentligen bara på två saker: en obändig vilja och en förmåga att lära sig av de misstag man hela tiden gör.

Tills vidare är det svårt att lära sig något av pandemin eftersom vad som är rätt ändras så snabbt. För några veckor sedan ansågs allmän nedstängning av samhällena vara rätt svar i de flesta länder men något mindre rätt i Sverige. Handtvätt och social distansering var rätt över allt.

Det finns tre stora risker med coronaepidemin varav vi aldrig talar om den tredje som jag tror är den värsta.

Den första risken är att man kan insjukna och dö, särskilt vi som tillhör en riskgrupp. Hur många som kommer att dö vet man inte men det verkar tydligt att experternas föreställningar om virusets dödlighet blir allt mindre alarmerande över tiden. I början av mars förklarade WHO att dödligheten – mätt som antalet döda delat med antalet smittade – troligen låg kring 3,4 procent. Problemet var att även om man hade hum om antalet döda så visste man nästan ingenting som antalet smittade i verkligheten. I den internationella statistiken går man efter det av myndigheterna kända antalet insjuknade. Just nu ligger antalet döda världen över på ungefär sju procent av antalet registrerade insjuknade (med enorma skillnader mellan länderna, exempelvis tolv procent i Sverige mot 0,1 procent i Singapore).

Jag har aldrig deltagit i något krig men jag har sett många krig på film och jag har fantasi nog att föreställa mig vilken fasa det måste vara. Jag kan gripas av skräck när jag läser Tolstoys beskrivning av slaget vid Borodino, jag kan lida med Napoleons soldater när de efteråt vandrar hem över den ryska stäppen och många dukar under av trötthet och köld. Invasionen av Normandie kan ge mig mardrömmar och bilderna av slagen vid Marne och Verdun får mig att bäva av fruktan.

Det som fyller mig med förundran är att människorna i de olika härarna faktiskt utsatte sig för dessa plågor. Jovisst, en del var tvingade att delta och om man fegade ur kunde man anklagas för desertering och bli arkebuserad. Men massor av soldater krigade frivilligt. Horder av unga män har genom tiderna satsat på att bli yrkesmilitärer väl vetandes att de med stor sannolikhet skulle ut och möta en fiendes vapen. Ändå gav de sig in i sådana äventyr, inte sällan med någon sorts, som vår tid antagligen tycker, pervers entusiasm.