Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Hur får man pengar? Under min uppväxt fanns bara ett svar på den frågan: arbeta! Det var ingen som sa ”spela på lotto”, ”hoppas på ett arv”, ”begå brott” eller “sätt dig på gatan och tigg”. Det enda och ständigt upprepade svaret från föräldrar, vänner, släktingar, politiker och massmedia var:”skaffa dig ett arbete”.
Jag vet inte så mycket mer än andra men jag är bra på att fantisera. Det känns som dags att börja fantisera om hur freden efter Ukrainakriget kan gestalta sig.
Så här i efterhand – kan vi låtsas – så var utgången klar ganska tidigt. Det började visserligen som en batalj mellan två länder – Ryssland och Ukraina – men blev snabbt till ett krig mellan Ryssland och västvärlden. Det hade Putin förutsagt redan före invasionen av Ukraina. Det är inte Ukraina vi slåss emot, sa han, utan USA. Han kunde lika gärna ha sagt Nato eller just västvärlden.
Sverige har sedan mitten av 1970-talet agerat som planetens absolut mest framstående världsförbättrare. Olof Palme och hans anhang reste runt i världen och stödde olika socialistiska diktaturer och rökte cigarr med dem, kramades och pussades.
Hela världen skulle, med socialdemokraternas och de svenska skattebetalarnas hjälp, bli ett enda stort svensk socialdemokratisk lyckorike.
Platon, Patrik Engellau och flera andra kloka debattörer brukar tala om att varje samhällssystem har en utmätt tid. Att hävda att just vår typ av demokrati skulle utgöra ett undantag vore lika förmätet som att utropa ett tusenårsrike, eller påstå att vi äntligen nått fram till ”historiens slut”.
Jag talar om Boråspolisen Nadim Ghazale, inflyttad till Sverige som sjuåring med sin familj från Libanon.
Ni vet, han som i sitt Sommarprogram 2021 anklagade alla vita svenska män för att vara inkvoterade överallt. När det i själva verket är han som blivit inkvoterad i både Sommar i P1 och som sakkunnig i nu nedlagda SVT-programmet Veckans Brott.
Länge har mångkulturens förträfflighet besjungits av stora körer i politik och på ledar- och kultursidor. Det betecknande för alla körmedlemmar är att de inte har någon egen erfarenhet av mångkulturen. De har inte bott i ett kvarter befolkat av en majoritet som talar ett annat språk är deras eget. Och de bryr sig inte om att förhöra sig hos dem som har sådan erfarenhet.
När folk varnar för vad de sammansvurna globalisterna – sådana som World Economic Forum, FN, Greenpeace, Fortune 500, Pfizer, EU, Bilderberggruppen och möjligen även Greta Thunberg – är i färd med att ställa till med för att krossa de nationella demokratierna i syfte att inrätta ett eget världsherravälde under ledning av Bill Gates och Klaus Schwab så brukar jag tillrättavisa visselblåsarna och påpeka att de internationella makthavarna visserligen existerar men att de verkliga beslutsfattarna i demokratier finns i de nationella politiska organen vilket betyder att de huvudansvariga för hot mot ländernas självstyre och handlingsfrihet är personer som Magdalena Andersson, Annie Lööf, Ulf Kristersson och så vidare.
För väldigt många i Sverige idag är något som inte finns mer än i tanken, alltså en fungerande ”mångkultur”, en lika stark tro som vilken annan lära eller religion som helst.
De hörs alltid högst i debatten, när de likt saligt frälsta vill övertyga oss andra om den enda rätta vägen fram till sanningen och ljuset.
Man kan resonera länge om vem som varit de senaste århundradens förnämsta militära strateg. Var det möjligen den tyske Gröfaz själv, Adolf Hitler, der grösster Feldherr aller Zeiten, eller var det kanske universalgeniet Josef Stalin, känd för sina epokgörande innovationer inom allt från trädgårdsodling och boskapsförädling till krigskonst?
Det finns kräk. Och så finns det kräk. Bland de värsta kräk man kan föreställa sig är folk som lurar äldre människor på pengar. På det myllrande, mångkulturella Hötorget kryllar det av dem. Polisen har nyligen stoppat två av dem, ett par riktigt vidriga kretiner som tjänat grova pengar på att vägra ta emot kontanter och ”hjälpt” äldre slå in en rejält saltad köpesumma på deras betalkort.
Som tidigare kommun-, landstings- och riksdagspolitiker förvånades jag många gånger över den långsamma politiska beslutsprocessen. Långbänkar som Förbifart Stockholm, Östlänken, Bromma flygplats eller utbyggnaden av snabbtåg har ju debatterats i årtionden och så grundligt att alla möjliga följder av dessa projekten borde vara kända.
Per Brinkemo, bilden, är en av Sveriges mest klarsynta tänkare, i varje fall när det gäller samhällsfrågor. Han är bland annat den som lärt oss det mesta av det lilla vi begriper om ett av nationens mest svårhanterliga och troligen växande problem, nämligen den klankultur som många invandrare haft med sig. Nyligen skrev han en krönika i Bulletin med ett angeläget budskap om den intellektuella tomheten inom den svenska samhällsforskningen. Texten kändes som ett uppgivet skri ur ångestens djupaste grotta från en som hela tiden tvingas utstå det enahanda, politiskt korrekta tramset från statsfinansierade svenska akademiska samhällsforskare. (Förlåt, nu talade jag om mig själv men det skulle förvåna mig om Brinkemo inte känner ungefär likadant.)
I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 14/8) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Dolf, en av de Det Goda Samhällets kommentatorer.
I detta avsnitt pratar Eddie och Dolf om science fiction-klassikern År 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Filmen, som regisserades av Stanley Kubrick, kom ett år före månlandningen som firade femtioårsjubileum i år. Manuset skrevs tillsammans med författaren Arthur C. Clarke som parallellt med detta arbete skrev en roman med samma namn. Filmen och romanen är väldigt olika. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.
Orden kom som en kommentar i mitt Facebookflöde när jag hade beklagat mig över att min hyresvärd hyrt in en inkompetent trädgårdsfirma som utplånade den vackra och frodiga hägg som stått vuxit sig stor under åratal. ”Igenkännandets glädje är ständigt utsatt för attacker” skrev en vän och jag insåg att det är exakt så det är. Det finns en medveten strategi för att inte bara förminska utan nära nog förinta allt det vi känner igen och gläds åt, allt för att vi ska bli så lättledda som möjligt. Det kan handla om allt från en anspråkslös hägg till en konsthall förvandlad till en bunker.
I egenskap av återkommande krönikör i en välrenommerad publikation har jag naturligtvis betydande makt. Men jag har lärt mig av Bamse – eller om det möjligen var av Astrid Lindgren – att den som är stark också måste vara snäll. Därför drar jag mig för att läxa upp och förhåna andra skribenter för deras enfaldiga inlägg ty jag misstänker att deras blamager visserligen till dels beror på moraliska defekter men framför allt på klen begåvning.
Mediesverige, inte minst stats-TV och statsradio, har uppenbarligen bestämt sig för att alltid i inslag omnämna Paludan som högerextrem. Inslag utan användande av epitetet högerextrem har mig veterligen aldrig skett.
I ett avsnitt från lokal-tv i Västerås 12 maj omnämns Paludan fyra gånger vara två gånger som högerextrem.
KATEGORI: Hanif Bali visar vägen. Studio Ett:s modiga reporter Katarina Gunnarsson har än en gång gett sig ut på en våghalsig reportageresa. Denna gång har hon tagit sig ända ut till Ursvik på Järvafältet. Långt bort från Radiohusets trygga och välkända korridorer på Gärdet.
På denna video syns Rasmus Paludan bränna koranen, en påstått helig bok bestående av spridda, förvirrade tankar om livet och tillvaron i stort. Denna bok anses som helig av lika förvirrade, över världen spridda människor, ofta med ursprung i illa fungerande, korrupta och våldsplågade länder, som blivit sådana därför att dessa människor gjort länderna just så vedervärdiga att de inte vill vistas i sina egna skapelser.
En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.
Jag har svårt att förstå syftet med att SVT och SR kvoterar in icke svenskspråkiga som nyhetsuppläsare.
Har vår statsmedia blivit ett enda stort integrationsprojekt? Vem vinner på att vi får höra nyheter på stapplande och icke korrekt svenska?
När jag skriver det här är det ännu inte avgjort vem som vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen. Men jag tror man kan vara rätt säker på att Ukraina tar hem segern i år. Vilket annat land skulle kunna vinna? Eurovision är bland det mest känslostyrda vi har i Europa och den som tror att det handlar om musik kunde inte ha mer fel. Denna musiktävling handlar om politiska statements och med kriget som pågår i Ukraina är årets ställningstagande solklart. Ukraina vann.
Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid. Så plötsligt, utan några resonemang eller demokratiska rådslag värda namnet, vänder Sverige på klacken och övertygar sig själv om att om det är någonstans vi verkligen hör hemma så är det i Nato. Hur gick det till?
Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.
En av de forskare jag hörde talas om som ung biologistudent på 70-talet var Richard Dawkins. I debutboken ”Den själviska genen” uppdaterar han Darwins evolutionslära och visar hur konkurrensen mellan gener (snarare än konkurrensen mellan individer) driver utvecklingen mot nya arter. Eftersom han skriver begripligt och underhållande om komplexa saker, blev han snabbt en celebritet inom populärvetenskapen.
Zenon var en grekisk filosof och matematiker som levde på 400-talet före Kristus. Han var känd för att hitta på uppenbart felaktiga resonemang vars defekter var svåra att fastställa med matematik och allmän logik. Även sunda förnuftet gick bet på dem. Dessa gåtor kallade han paradoxer. Nu har människor i två och ett halvt tusen år skrattat åt paradoxerna och låtit barn under sin intellektuella fostran öva sig på att genomskåda dem.
Om UG:s program om prostitution inom islam och om Aktuellts (11/5) rapportering om saken.
För mig, som är långt ifrån någon expert på islam, är det ingen nyhet att prostitution förekommer inom denna så kallade religion. Samt att det är imamer och andra högt uppsatta män vid moskéerna som agerar som regelrätta hallickar i denna sexhandel.
Jag har för första gången på flera år besökt USA och träffat släktingar och vänner. Det mesta var sig likt. Amerikanerna är fortfarande smällfeta vilket beror på att de äter jämt och mycket. Jag har aldrig lyckats sätta i mig en hel restaurangportion. I stället tvingas jag hitta på bortförklaringar när den vänliga serveringspersonalen omtänksamt frågar om jag inte gillade maten. Vill jag kanske ha något annat eller ta med mig resterna i en ask av garanterat återbrukad plast?
Enligt bland andra Lorentz Tovatt, MP, ”kokar asfalten i Indien”. Därför måste vi snabbt som attan förpassa Sverige tillbaka till stenåldern, eftersom detta självfallet beror på Sveriges 0,2 procent av världens samlade koldioxidutsläpp.
Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.
Tidningen Näringslivet berättar om Fabian Jouzdani från Iran som besitter exakt den mångsidiga filmkompetens som produktionsbolaget Gabardin sökte.
När de ville anställa honom visade det sig att Fabian omfattades av ett av Arbetsförmedlingens otaliga stimulansprogram för nyanlända.
DET GODA SAMHÄLLET 