Äldre män med tunga ögonlock och rynkor i pannan har haft en dominerande ställning i det offentliga livet, i alla kulturer utom vår. Västvärlden lever inte bara i ungdomskulturen. Vi lever också i mediakulturen, där ytan är viktig och den som är ung och vacker får naturliga fördelar. Man tar liksom för givet att de också besitter unga och vackra idéer. Medan pensionärer som gör sig mindre bra i TV förmodas ha mindre viktiga saker att säga.  

När jag gick i småskolan ägnades mesta tiden åt rättstavning, multiplikationstabellen och kristendom. Sexualitet var officiellt en icke-fråga – ända fram till slutet av mellanstadiet, då vi fick två timmars samtal om pubertet och fortplantning med magister Anders. På högstadiet ordnades skoldisko i matsalen och därefter förväntades vi bygga upp harmoniska relationer med det andra könet, vilket de flesta av oss lyckades med. 

Orkar man inte läsa en hel ledarartikel eller är analfabet, kunde man fram till år 2000 (ungefär) slå upp vilken dagstidning som helst och på central plats hitta en politisk karikatyr. Den sammanfattade det politiska dagsläget, klargjorde tidningens ståndpunkt och var i bästa fall rolig. 

En av de mest hbtq-vänliga platserna i Sverige är Carl Johans kyrka i Göteborg – mycket tack vare prästen Pontus Bäckström som också skriver i Göteborgsposten. Nyligen skrev han till exempel om en annorlunda långfredagsgudstjänst, som han höll tillsammans med drag-queen-artisten Gretchen. 

Tänk dig en historia där en intelligent datanörd med autistiska tendenser – bara genom att knappa på sin laptop blir en av världens mäktigaste män. Med en skickligt designad app, ”Wikileaks”, får han plötsligt tillgång till information som får några av världens mäktigaste regimer att darra. Som manus till en spionroman skulle den ha refuserats som löjligt orealistisk.  

Påståendet i rubriken borde inte vara det minsta kontroversiellt. Att det finns etniciteter har människor vetat i alla tider, likaså att de på gruppnivå skiljer sig en smula från varandra. Om en population lever på samma plats i tillräckligt många generationer kommer de så småningom att likna varandra; språkligt, kulturellt och även till utseendet. 

På 1950-talet vände sig reklamen till ansvarskännande familjefäder och husmödrar, och kunde se ut så här eller så här. I takt med att välståndet ökade på 60-70-talen dök en ny köpstark grupp upp på marknaden; ungdomar med egna pengar. De nöjde sig inte med hållbara byxor från Algots utan efterfrågade en identitet, en livsstil, kanske till och med en mening med livet. De var också föredömligt mottagliga för reklam. Så länge de befann sig i ett kreativt tillstånd av identitetssökande, blomstrade marknaden och stilbildare inom ”livsstilsreklamen” blev Coca Cola.

I söndagsskolan fick jag lära mig att fåglarna sjunger för att de är glada och vill uttrycka kärlek. Bland annat minns jag den här sången: 

Morgon mellan fjällen, 

hör, hur bäck och flod, 

sorlande mot hällen, 

En dag i höstas upptäckte jag en grävmaskin och ett halvt dussin anläggningsarbetare som åstadkom ett fyrkantigt hål i gräsmattan utanför mitt köksfönster. Ungefär där ungarna brukar spela fotboll. De kommande veckorna gjöts ett betongfundament som så småningom anslöts till elnätet. Rykten gjorde gällande att kommunen skulle uppföra ett vindkraftverk. 

För bara några år sen handlade nio av tio nyhetsartiklar om ”vaccinet”. Den nya mRNA-tekniken skulle frälsa världen från Covid-19 som utgjorde det största hotet mot mänskligheten, efter klimatkrisen. Många menar att hotet var grovt överdrivet och mRNA-vaccinerna inte fullt så effektiva som påstods. En av dem är läkaren Nils Littorin, som sammanfattar läget så här. 

På Morgan Johanssons tid fanns bara en rimlig förklaring till varför brottsligheten är högre i Rinkeby än i Djursholm, och den löd ”socioekonomiska faktorer”. Sambandet tycktes så solklart att ytterligare forskning, enligt Johansson, inte behövdes. Efter några månader med Tidöpartierna kommer BRÅ-rapporten ”Socioekonomisk bakgrund och brott” som pekar i en något annan riktning. Är det ett paradigmskifte på gång, eller bara ännu en utredning? 

Vilken åsikt man än hyser om Ukraina riskerar man att hamna på ”fel sida om historien”, eftersom vi ännu inte vet hur det slutar. Efter ett år av blodigt krig har opinionen formerat sig i två läger. Ena sidan vill ha omedelbara fredsförhandlingar, även om det skulle innebära vissa eftergifter åt ryssarna. Bland förhandlingsvännerna räknar jag Henry Kissinger, Patrik Engellau samt en och annan amerikansk militär.  

Många har svårt att förstå varför Paludan envisas med att bränna koraner, lika lite som man förstod varför Lars Vilks ritade rondellhundar. Eller varför Salman Rushdie nödvändigtvis måste skriva om just Satansverserna? Kunde han inte ha skrivit om något annat? Förstår dom inte att det är farligt? Vill dom ha tillbaka 30-talets bokbål? 

En internvideo för anställda inom Skolverket, rörande myndighetens digitala utvecklingsplan, dök upp i mitt Facebookflöde. I en tillrättalagd intervju berättar generaldirektör Peter Fredriksson och två av hans underlydande chefer om viktiga förändringar inför framtiden. Syftet är att skapa en ”vi-känsla” och få alla i organisationen att sträva mot ett gemensamt mål. ”Team-building”, som man brukar säga. 

Bläddrar man i historieböckerna verkar det framför allt ha funnits tre sätt för härskare att ta makten. Det vanligaste är att trumma ihop en krigsmaskin, så stark att den kan slå ner allt motstånd och sätta skräck i gemene man, för att därefter etablera sig själv i toppen.  

När Sveriges riksdag 1975 enhälligt röstade igenom proposition 1975:26, som på pappret gjorde Sverige till en mångkultur, var det säkert många som föreställde sig att lagen bara uttryckte en slags artighet. En bekräftelse av vad alla redan visste – att andra kulturer än den svenska kunde ha positiva saker att komma med.  

För precis 30 år sen, när Berlinmuren nedmonterats till sista tegelstenen, bestämde jag mig för att upptäcka Östeuropa. Jag förberedde mig noga och studerade polska en hel termin på Göteborgs universitetet. Som van tågluffare packade jag ryggsäcken med det nödvändigaste, och satte mig på tåget mot Poznań. 

Det var lite klent med juldekorationer i min förort den här julen. Kanske beroende på de höga elpriserna, eller på att folk hade annat att tänka på. Vem orkar bry sig om tomtar och Betlehemsstjärnor, när vi ständigt hotas av Putins kärnvapen, kommande viruspandemier, blodiga klanstrider eller giftiga vacciner? Frågan är vilken lieman som hinner först. Att vi just i det här ögonblicket mår ganska bra, kan vara ”lugnet före stormen”. 

Det är snart ett år sedan Ryssland invaderade Ukraina, och om inget fredsavtal sluts finns risk att konflikten eskalerar till ett öppet krig mellan kärnvapenmakterna. Samtidigt har ordet ”fredsavtal” fått en kontroversiell klang, eftersom det förutsätter att en av avtalsparterna heter Vladimir Putin.  

Ett Svt-inslag tog nyligen upp ämnet: ”Varför sätter ingen en kula i pannan på Putin?” Bakom frågan ligger förhoppningen att en likvidering av Putin skulle innebära ett snabbt slut på kriget, och öppna dörrarna för en demokratisk utveckling i Ryssland. 

En av skiljelinjerna i svensk politik det senaste kvartsseklet har gått mellan nationalister och internationalister. Nationalisterna vill försvara fosterlandet, medan internationalisterna tycker att fosterlandet inte spelar så stor roll eftersom man lika gärna kan bo i Spanien som i Hyltebruk.  

Som en del av folkhemsbygget blev Sverige på 60-talet världsmästare i barntandvård. Min första fluorsköljning fick jag redan på mjölktandstadiet och vi lärde oss frukta tandtrollen som dagens elever lär sig frukta koldioxidmolekylen. Varje tendens till karies åtgärdades med amalgam, och som 25-åring hade jag samlat på mig ett garnityr av 29 amalgamfyllningar. Om jag gapade stort liknade jag superskurken Jaws i James Bond. 

På DN’s ekonomisida skriver Katrine Marçal om något jag länge funderat över. Hur kan man ekonomiskt försvara en drastisk ökning av elanvändningen (bland annat genom att elektrifiera bilparken) och samtidigt vilja avveckla kärnkraften, sluta importera gas från Ryssland och förbjuda fossila bränslen. För de flesta är denna ekvation omöjlig att lösa, men för Katrine Marçal finns en lösning som heter ”Wrights lag”. Jag har inte hört talas om den tidigare, men vad som gör lagen särskilt intressant är att den tycks kunna göra energin ”nästan” gratis. 

Svenskarna beskrivs ofta som ett udda folk, som allt sedan vikingatiden gått sin egen väg på grund av bistert klimat och isolering från övriga Europa. Har man inte levt här i minst tre generationer är det svårt att begripa sig på oss. Därför har vi också parkerat oss längst upp till höger på GAL/TAN-skalan. Men vi sticker även ut på ett annat sätt, som känns mer otippat. Sedan efterkrigstiden tycks vi ha blivit världens mest trendkänsliga land. 

Det finns två ganska olika uppfattningar om Klaus Schwab (bilden). Den ena sidan hävdar att han är urtypen för en galen diktator, just i färd med att staka ut riktlinjerna för ett globalt maktövertagande. Bland annat genom boken ”Covid-19: The Great Reset” som jag inte har läst, men som lär beskriva covid-pandemin som ett omstörtande men välbehövligt stålbad, efter vilket mänskligheten kan bygga en ny, bättre, rättvisare och ”hållbarare” värld. I mina öron låter det misstänkt likt Karl Marx vision om en världsrevolution, som när krutröken väl lagt sig kommer att jämna vägen för det ”klasslösa samhället”.    

Bondeuppror är inte särskilt vanliga i Sverige. Franska bönder är kända för att korka igen huvudstaden med sina traktorer, och när den nederländska regeringen ville minska böndernas djurhållning med en tredjedel (av påstådda klimatskäl) hände det här. 

Men svenska bönder är ett tålmodigt släkte. Från 1800-talets Fattigsverige till Socialdemokraternas strukturomvandling under 60-talet, har man i stort sett funnit sig i sin lott. Vad som kanske fått trenden att vända är en allt tydligare djurrättsaktivism inom länsstyrelserna. Tom Lutmark är underofficer och småbrukare utanför Jönköping. Tidigare i år begick hans pappa självmord efter att en längre tid ha jagats av nitiska djurskyddsinspektörer, vilket fick Tom att spela in följande video på Facebook. Några veckor senare hade han fått kontakt med hundratals småbönder med liknande erfarenheter. 

I samband med Rysslands utökade mobilisering höll Ukrainas president Zelenskyy ett känslosamt videotal inför FN’s generalförsamling. I vanlig ordning krävde han mer militär hjälp från väst för att befria sitt land, vilket är lätt att känna sympati för. Men den här gången hade han en mer aggressiv framtoning. Tonvikten i talet låg på bestraffning. Man fick nästan intrycket att kriget mot Ryssland i stort sett var vunnet, och vad som återstod var att straffa de skyldiga. Han nämner ordet punishment inte mindre än 19 gånger.

Jag har uppfunnit en ny politisk term. Inte ens Google känner till den, så jag förväntar mig ett omnämnande i någon framtida akademisk skrift. Fick inspiration från en bekant som doktorerar i statskunskap på ämnet populism, dels i Sverige och dels i Latinamerika. Just Latinamerika är ett bra exempel eftersom varje politiker som vill nå framgång i någon mån måste utnyttja populismens verktygslåda. Men det gäller att inte gå för långt. Det gick som bekant inte särskilt bra för Venezuela, trots att Hugo Chavez tog pengar från oljebolagen och delade ut bland fattiga.   

En sak som kännetecknar civiliserade samhällen är att varje gång vi lider en oförrätt eller kommer i konflikt med våra medmänniskor, finns en ”högre instans” där vi kan få vår sak prövad. Denna högre instans kan vara gudomlig till sin natur (och full rättvisa kanske inte uppnås förrän efter döden) eller den kan vara värdslig och sekulär. 

Över varje myndighet härskar en högre myndighet, med uppgift att kontrollera att lägre myndigheter gör sitt jobb, och som sista utväg kunde man förr i tiden ”gå till kungs”. Den funktionen har idag ersatts av Europadomstolen.  

Dagarna före valet vaktade jag en valstuga och kom i samspråk med en kvinna som instämde i nästan allt mitt parti stod för. Det kändes som att jag just inkasserat en ny partimedlem. Men så frågade hon om kulturpolitiken. Jag förklarade att mitt parti (Medborgerlig Samling) vill avveckla i stort sett alla statliga och kommunala kulturbidrag och låta marknaden avgöra vilka tavlor eller teaterpjäser vi ska få njuta av. 

Socialdemokraternas valstrateger har bråda dagar. Magdalena Andersson har visat sig ganska svag i debatter, samtidigt som hon saknar den folklighet Stefan Löfven trots allt utstrålade. Med svetsarglimten i ögat och känslan av att under kostymen hysa ett varmt hjärta för svensk hockey. Andersson ser mest sammanbiten och lite rädd ut, när hon inte talar som en dagisfröken. Fördelen av att vara kvinna har också devalverats något sedan Annie Lööf och Märta Stenevi gav sig in i politiken.