OPINION ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Det är nog de mest bevingade ord som kommit över Göran Perssons läppar, och om det stämmer borde svenskarna vara ett av de ofriaste folken i världen. Även om första raden i vår nationalhymn säger något annat. För drygt ett år sen utkom Tino Sanandajis bok ”Tio tusen miljarder” och vill man spara tid kan man nöja sig med att läsa titeln. Tiotusen miljarder är nämligen summan av vår privata skuldsättning, som den såg ut 2017. Sedan dess har skulden ökat med omkring tusen miljarder. Utslaget på alla svenskar blir det drygt en miljon per skalle. Män, kvinnor och spädbarn, gamla som unga är skyldiga någon ungefär 1 000 000. 

OPINION En Facebookvän skickade en länk som påstods visa att oljebolagen redan på 50-talet visste att klimatet skulle bli varmare, och därför såg till att sponsra forskning som hävdade motsatsen. Det är därför vi har motsträviga forskare (som Lennart Bengtsson) och det är därför Greta Thunberg ibland har svårt att få den akademiska världen att gå i takt. 

Man kan förstås inte utesluta att en och annan oljemiljard använts för att forska på klimatet, liksom tobaksindustrin en gång investerade i forskning rörande det påstådda sambandet mellan rökning och cancer. Ekonomiska bias, där sådant förekommer, drar förstås ner forskningens trovärdighet.  

OPINION När Joakim Lamotte åkte till Trollhättan för att göra reportage om kravallerna i Kronogården, fick han mycket beröm i alternativa media. Och han väckte med rätta beundran när han vägrade backa, trots att han omringades av ett 50-tal maskerade män som hånade honom, riktade slag mot honom och slutligen tog hans kamera. Äntligen en journalist som vågar sig ut i verkligheten! Äntligen någon som visar lite ”balls”!   

Många hade också synpunkter på att han inte skyddades bättre av polisen och det kan man väl hålla med om. Men varför skyddades han inte bättre av svenskarna? Eller representanter för den skötsamma allmänheten, hur den nu ska definieras? Om vi nu bryr oss så mycket om Lamotte, varför lämnar vi honom ensam med ett femtital maskerade huliganer som tydligt visar att de vill skada honom?  

Min morbror som var bonde varnade mig för zigenare: ”Om man hänger ut kläder på tork kommer de och stjäl dem”, påstod han. ”Direkt från tvättlinan!” Han blev så upprörd när han talade om det att det inte var någon idé att argumentera. Själv gick jag i skolan och hade lärt mig att zigenare var nästan som vanliga människor, bara lite fattigare. Senare i livet kom jag att uppskatta delar av zigenarkulturen genom Tony Gatlif, Emir Kusturica, Aljosha Taikon och inte minst Taraf de Haïdouks. Ordet ”Gypsy” lät faktiskt lite coolt och förekom ofta i populärmusiken. 

Första gången jag stötte på ordet ”intersektionalitet” var för snart tio år sen, när jag jobbade som läxhjälpsansvarig på en grundskola i Göteborg. En pojke i sexan hade fått ordet i hemläxa men var lite osäker på vad det betydde. Däremot kunde han redogöra för vad bokstäverna i HBTQ stod för. Hans SO-lärare var en mycket ambitiös, nyutexaminerad kille som var populär både bland elever och föräldrar. En sån där lärare som brinner för sina elever och vill att de ska utvecklas.

En annan del av hemläxan bestod av en kopierad artikel ur Dagens Nyheter som barnen skulle reflektera över och skriva en kommentar till. Jag skummade igenom artikeln och tappade hakan. Jag minns inte exakt vad den handlade om, men trots mina fyra år vid universitetet var det inte helt enkelt att tränga igenom texten. Antingen hade jag framför mig väldens intelligentaste sjätteklassare, eller också hade läraren ingen aning om vad han höll på med.

Lyssnade en gång på ett föredrag av en pensionerad veterinär som jobbat i Biafra under brinnande inbördeskrig. Biafra blev under 70-talet sinnebilden för en svältkatastrof, inte den första som drabbat Afrika men den första som täcktes av fullskalig media. Alla i min generation minns säkert bilderna av utmärglade barn med uppsvällda magar, svårt sjuka i kwashiorkor. Veterinären berättade hur en lokal ledare vädjade om hjälp att få fram foder åt korna.

Ett ögonblick tror jag att jag hört fel. Är verkligen foder åt korna det mest överhängande problemet, när tusentals barn dör inför våra ögon? Tyder inte det på en chockerande avsaknad av empati. Lite västerländsk humanism kanske vore på sin plats.

Det drar en politisk ”väckelse” genom landet, som ibland för tankarna till hur Paulus på väg mot Damaskus bländades av ett ljussken och trillade av hästen (Apg 9:1-20). Kanske något liknande hände Alex Schulman när han förvandlades från Jimmie Åkessons bittraste fiende, till största beundrare. Eller var han kanske bara taktisk? Enligt färska opinionsundersökningar har det aldrig varit lägligare att byta sida än just nu.

Det är synd att så mycket fokus hamnat på Jimmie Åkesson. Det är förstås inte Jimmies fel, utan en följd av att övriga partier ställt sig i vägen för ett paradigmskifte och funnit det enklare att bekämpa en enskild person, än de idéer som ligger i tiden.

För något år sen framförde Patrik Engelau här på DGS misstanken att det plastavfall vi sorterar i svenska bostadsområden, inte alls återvinns så effektivt som vi tror. Kanske hamnar det rent av i Sydostasiens floder och så småningom i magen på havets fiskar, till men för ekosystemet. Regeringens utredare Åsa Stenmarck bekräftar här att Sverige 2017 exporterade 30 000 ton plastsopor, varav närmare hälften hamnade i Asien. Sortering av återvunnen plast är en tidsödande, manuell hantering som inte passar svensk arbetsmarknad och därför lokaliseras till låglöneländer med okvalificerad arbetskraft. Kanske passar det inte heller den asiatiska arbetsmarknaden särskilt väl, eftersom så mycket ändå hamnar i havet.

Många påstår att det inte går att jämföra händelser i privatlivet med händelser i storpolitiken, men jag hävdar att det går alldeles utmärkt. I varje fall ibland.

För ungefär 40 år sen hyrde jag en av Göteborgs billigaste lägenheter, bara några meter från E6:an. För övrigt samma hus där SIBA-chefen Fabian Bengtsson några år senare skulle sitta kidnappad och fängslad i en låda, alltså inget direkt högstatusområde. En kväll bankade det på dörren. Utanför stod en förtvivlad ung kvinna som tydligen bodde på våningen ovanför. Hon hade blivit misshandlad och hotad av sin sambo (en råbarkad sälle som man gärna undvek att möta i trappan) och undrade om hon fick stanna i min lägenhet under natten.

Det finns onekligen spår av bitterhet i Aron Flams mastodontverk ”Det här är en svensk tiger”, som handlar om Sveriges förehavanden under andra världskriget (och efter). Men boken ger också en psykologisk vinkel på det fenomen som under många år lagt en förlamande filt över hela den politiska debatten, nämligen ”antinazismen”. 

För det första är ”antinazismen” inte riktad mot nazismen. Den lilla krets nazister som framhärdar i att hylla Hitler och Tredje riket är för obetydlig för att göra något avtryck. Blåslampan riktas istället mot den opposition som håller på att ta över Sverige och som i realiteten inte har ett dugg med nazism att göra. Skälet till att SD, AFS, MED (och även delar av M och KD) målas i bruna färger är att det sätter skräck i folk. Skräckslagna människor tänker mindre rationellt, och förhoppningsvis tyr de sig till det Rödgröna blocket för att må lite bättre. 

Jag kan ju bara spekulera, men jag antar att revolutionen i Ryssland 1905 av många uppfattades som ”den sista striden”. När arbetare och bönder väl besegrat tsarens lakejer skulle väl vägen ligga öppen för det klasslösa samhället. I själva verket blev det inledningen på ett sekel av gigantiska konflikter och blodbad som ingen dittills kunnat föreställa sig. Västmakterna var övertygade om att 1900-talet skulle bli fredens och framstegens århundrade och de ryska revolutionärerna lika övertygade om att proletärer i alla länder nu var redo att kasta av sig sina bojor. Två världskrig senare skulle det visa sig att bägge hade fel.

Barnkultur har traditionellt speglat vuxenkulturen, fast i mer lättsmält form. Vuxna vill av naturliga skäl indoktrinera barnen medan de är små, så att mödosamt hopsamlade livserfarenheter inte ska gå till spillo. Först i ungdomen eller tidig vuxenålder brukar den nya generationen våga sig på att göra uppror.

Men i Sverige har barnkulturen ofta varit ”avantgardistisk”. Den har gått i spetsen för idéer som inte omfattats av folkflertalet, vilket egentligen är ganska märkligt. Attitydförändringar när det gäller genus, könsroller och mångkultur har introducerats på dagisnivå för att arbeta sig uppåt i samhället.

Jag har alltid tyckt att ”Arbetet” (så hette socialdemokratins mediala flaggskepp under mer än 100 år) är ett underligt namn på en tidning. På de flesta språk jag känner till är ordet ”arbete” mer negativt än positivt. Arbete kan visserligen vara roligt och utvecklande men ofta är det slitsamt, tråkigt och hälsofarligt. Får människor välja själva brukar de göra andra saker än att arbeta. 

Syndikalisternas tidning hette ”Arbetaren” vilket låter mer logiskt. Arbetaren är en hedervärd figur som gör det som måste göras och frukten av hans slit är, förutom en månadslön på bankkontot, ekonomisk utveckling för landet och varor i butikerna.  

Nej, Greta var varken först eller yngst. Själv skolstrejkade jag redan som 14-åring, tillsammans med ett 100-tal av mina kamrater. Den mediala uppmärksamheten var dock sparsam och inskränkte sig till en suddig bild i lokaltidningen. Bakgrunden var följande: 

 I februari 1971 drabbades Sverige av en strejkvåg där bland annat SJ-personal, tandläkare, lotsar och en del lärare lade ner arbetet. Staten svarade med en massiv lockout av 24 000 lärare, i syfte att tömma de offentliganställdas strejkkassor. Mitt högstadium fick klara sig utan lärarledda lektioner ett par veckor och eleverna uppmanades ägna sig åt självstudier.  

Många har noterat att höger/vänster-skalan blivit omodern och inte längre speglar skiljelinjerna i svensk politik. Gårdagens vänster kunde låta som dagens Sverigedemokrater, dagens Moderater skulle fått Gösta Boman att tappa hakan, vänsterfeminister skriver i Svenska Dagbladet och ”högerextrema” Nyheter Idag kan i många frågor vara rörande överens med tidningen Proletären. Självaste Karl Marx tycks ha bytt fot och blivit höger. 

Det saknas alltså en bra terminologi för att beskriva den polaritet som just nu råder i samhället, och som de flesta är dunkelt medvetna om. Det har presenterats olika förslag: 

Lovade mig själv att inte skriva fler krönikor om Greta Thunberg, för uppriktigt sagt tycker jag inte hon förtjänar mer uppmärksamhet. Men så råkade jag snegla på Times lista över världens mest inflytelserika ledare 2019. Överst på listan finns en för mig okänd politiker vid namn Nancy Pelosi, på andra plats Donald Trump och på tredje plats Greta Thunberg. Påven hittar man först på plats nummer 15.

Att en outbildad 16-åring svingar sig upp till plats nummer tre i världshierarkin, utan andra meriter än en måttlig beteendestörning, är förstås imponerande – även om Times urvalskriterier kan ifrågasättas. En vän till mig hävdar bestämt att Greta åstadkommit allt detta av egen kraft och i så fall är hon antagligen en profet (precis som Svenska kyrkan säger). Själv är jag mer benägen att tro att hon agerar ”målvakt” åt maktfaktorer, som har goda skäl att hålla sig i bakgrunden. 

Inget land har producerat så många gurus som Indien. Ordet betyder ”lärare” på sanskrit och brukar användas som titel på andliga ledare, som av sina anhängare tillmäts absolut auktoritet. Gurus är ofta komplexa individer med dramatiska livsöden, som till exempel Osho eller Bhagwan som han tidigare kallades – i Sverige mest känd genom artisten Ted Gärdestad, som en gång bodde på hans ranch i Oregon. En erfarenhet som troligen fördjupade de psykiska problem som ledde till hans självmord 1997.

Själv besökte jag Osho Midgård på Vallgatan i Göteborg några gånger under 80-talet. I ett rum med madrasserade väggar kunde man till exempel prova ”dynamisk meditation” – en teknik som för tankarna till den en gång så populära primalterapin. Säkert välgörande för vissa, kanske riskabelt för andra med bräcklig identitet.

I Smålands inland runt 1970 dök en grekisk pojke vid namn Lucky upp på fotbollsträningen. Förmodligen hette han Laukis men jag och mina kompisar tyckte det lät som Lucky. Han hängde med oss en sommar och vi hade rätt kul. Efter sommarn dök en annan grekisk kille upp på träningen, som hette Pavlos. Han var tystlåten och ingen begrep sig riktigt på honom, men han var duktig på fotboll och vårt lag låg i botten på tabellen så varje gång han inte var med saknade vi honom.

Kanske läser jag in för mycket i den här bilden. Men bakom det gemytliga handslaget tycker jag mig se ett slags vemodigt samförstånd. Det vore förstås djupt orättvist att jämställa regimen i Sverige med den i Iran. Sverige är trots allt en demokrati och Socialdemokraterna kom inte till makten genom att avrätta 10 000-tals av sina medborgare och tvinga två miljoner andra i landsflykt. Våra sekulära lagar står över de religiösa och det är tillåtet för kvinnor att gå barhuvade. Ändå visar bilden två regeringschefer som var och en på sitt håll tappat kontakten med sitt folk – och vare sig de är medvetna om det eller ej, så är både mullornas Iran och sossarnas Sverige exempel på maktsystem som överlevt sig själv. 

För några år sen började jag intressera mig för Thaimassage. Det finns flera varianter men till skillnad från klassisk svensk massage, där man står vid en bänk och med händerna knådar kundens rygg, tar man hjälp av knogar, armbågar och knän. Det händer även att massören håller i ett rep fäst i taket och använder fötterna som massageverktyg.

Jag har märkt att många i den thailändska diasporan pratar en förenklad typ av svenska. Verb används gärna i grundform utan tempusändelse och R låter som L. Det beror förstås på skillnader i våra respektive språk, men också på att man inte vill slösa tid med att gå till SFI. De få svenska ord man behöver för att sköta sitt jobb kan man snappa upp på internet. Man brukar heller inte besvära Arbetsförmedlingen i onödan, då hjälpsamma landsmän ofta förmedlar jobb inom restaurang-, städ- och massagebranschen.

Tapani Juntunen är invandrare, assimilerad svensk och boende i en mångkulturell förort. Dessutom är han homosexuell, gift med en muslim och kommunpolitiker för Sverigedemokraterna. Han borde alltså vara sällsynt väl skickad att svara på frågan vart Sverige är på väg. I ett FB-inlägg nyligen påpekar han att vi nog kan glömma det där med mångkulturen. Istället närmar vi oss en situation där två ”majoritetskulturer” står mot varandra.

Att staten är folkets fiende – inte bara när det gäller enstaka företrädare (som Dan Eliasson, Morgan Johansson eller vad man nu vill ta för exempel) utan till sin natur – var en av vänsterns käpphästar på 70-talet. Resonemanget gick ut på att statsmakten skyddar kapitalismen genom lagar, äganderätt, våldskapital och indoktrineringsförmåga, och olika vänstersekter hade olika recept för hur staten bäst skulle bekämpas.

Anarkisterna gick längst. Genom att riva ner så mycket som möjligt av statens organisation (ibland handgripligt) skulle förmodligen något bättre och mer människovärdigt fås att växa ur spillrorna, ungefär som fågel Fenix stiger upp ur askan. Eller som Bakunin utryckte det: ”Destruktion är också en form av skapande.”

Människor som inte vill sticka ut politiskt, men efter några uppmärksammade gängskjutningar eller gruppvåldtäkter ändå vill lätta på förlåten, brukar hålla med om att Sverige borde bli mer ”lagom”. Uppfattningen om vad som är lagom kan förstås variera, men mycket av det jag själv tycker är lagom – och som de flesta tyckte var lagom, för sådär 30 år sen – beskrivs idag som högerextremism, populism eller rasism.

”Lagom” är ett svårfångat begrepp, ändå verkar de flesta svenskar ha en ganska klar bild av vad det betyder.

Än en gång har Hanif Bali placerats vid skampålen, denna gång för att i en tweet ha brutit mot moderaternas blasfemilagar och kritiserat Carl Bildt. Även om många moderater höll med och tyckte att kritiken av Bildt var befogad, bidrog tweeten till att splittra partiet. Eller synliggöra den splittring som redan fanns.

Inte bara moderaterna, utan de flesta svenska organisationer verkar befinna sig i ett tillstånd av inre konflikt. Här följer en kort sammanfattning:

På busshållplatsen stod några afrikanska grannar och diskuterade livligt med varandra. En av dem hade just missat bussen, och eftersom chauffören såg svensk ut och inte öppnat bussdörren misstänkte han att han blivit utsatt för rasism. De andra höll med och berättade att de upplevt liknande saker i Sverige. När nästa buss kom utbröt ett mindre gräl med chauffören, som inte verkade förstå vad det hela handlade om, men efter någon minut gick afrikanerna och satte sig och bussen kunde köra vidare.

Första och enda gången jag blev rånad var i Colombia 1979. Jag och en vän promenerade förbi ett slumområde som inte såg helt tryggt ut, men tvåhundra meter bakom oss stod två uniformerade poliser tryggt posterade med synliga tjänstevapen. Så vad kunde gå fel?

Plötsligt fann vi oss omringade av ett halvt dussin maskerade män med knivar stora som förskärare. Några ögonblick senare hade alla våra ägodelar bytt ägare, samtidigt som vi lärt oss något nytt om den colombianska polisen. Oturligt nog hade de just medan rånet pågick, tagit en rökpaus.

För tio år sen designade jag en oljelampa. Den var av det där traditionella slaget som finns i indiska tempel och innehar en ledande roll i den rykande aktuella Disneyfilmen Aladdin. Det fiffiga med min lampa var att den osade mindre än Aladdins och kunde användas i lägenheter utan att tapeten blev sotig. Jag sålde dem på nätet med blygsam förtjänst.

En dag fick jag ett telefonsamtal från Kemikalieinspektionen. Det blev ett långt samtal på närmare en timme och fortfarande har jag inte alla detaljer klart för mig, men av olika skäl var det problematiskt för mig att fortsätta sälja lamporna inom EU.