IDÉ OCH KULTUR Debatten om de så kallade incel-männen går varm just nu. Och med det också debatten om kvinnor och män och parbildning. Det sägs att männen halkar efter när det gäller utbildningsnivå och att de därför ratas av de numera så välutbildade kvinnorna. Men det handlar kanske inte bara om det. Unga män behöver förstå att ingen kommer älska dem för deras egen skull och att det inte duger att sitta hemma och passivt spela datorspel och titta på fotboll.

Förhållandet mellan män och kvinnor diskuteras livligt i dessa dagar. Även Det Goda samhället ska bidra till debatten genom ett antal seminarier om mansrollens aktuella status som Paula Ternström ska leda.

IDÉ OCH KULTUR En av den mänskliga historiens alla lärdomar är att människan i längden inte vill leva utan religion. Det finns ingen som helst anledning att tro att inte svenskar även i framtiden kommer behöva en tro. Frågan är bara vilken tro det blir. Svensk kristendom har allt intresse i världen att försöka göra sig relevant igen. Och i längden blir det ohållbart att bara satsa på självförnekelse och solidaritet. Vi behöver mer än så.

I det moderna Sverige finns det en utbredd skepsis mot kristendom. Vi är moderna människor som tror på förnuft och rationalitet. Religionen hör till det förgångna.

IDÉ OCH KULTUR Hur har vi det med vår livsmiljö i Sverige? Varför låter vi landsbygd och offentliga miljöer förfalla? Bryr vi oss inte längre om hur det ser ut där vi bor? Den moderna arkitekturen har äntligen börjat ifrågasättas, men vi måste också våga kritisera förfallet på landsbygden och nedskräpningen i städerna. Och måste våra vägar se ut som lapptäcken?

När jag är ute och åker bil på landsbygden i Uppland slås jag ofta av att miljöerna är så förfallna. Och då tänker jag inte bara på åkrar som ligger i träda eller på övergivna gamla lador som inte använts på femtio år utan även på bostadshus och till och med på hela byar och orter.

IDÉ OCH KULTUR

Herre!

Vi är många i Sverige som inte är vana att be.

I vårt övermod trodde vi oss aldrig mer behöva känna hopplöshet och förtvivlan. Våra framgångar fick oss att glömma både ödmjukhet och tacksamhet. Vi stod skyddade, trodde vi, mot oro och nöd.

”Ty människan känner icke sin tid”, säger Predikaren i Gamla Testamentet, ”lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människors barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.”

IDÉ OCH KULTUR ”Var inte rädda” är ett av Bibelns mest upprepade budskap. Det kanske också är ett av de budskap som bäst förklarar kristendomens enastående framgångar. Det handlar om att våga vila i större perspektiv, att våga lita på att man gör det rätta fast man hånas av de oförståndiga. Vi som idag står upp för ett Sverige där självkänsla och förnuft står över självförnekelse och hysteri ska söka styrka i de större sammanhang som skänker rättfärdighet åt vår strävan. Vi ska vila tryggt i förvissningen att alla folk har rätt att stå upp för sin kultur och identitet.

IDÉ OCH KULTUR Det är lätt att hävda att Sverige har gått vilse: Vilka är vi? Vart är vi på väg? Men faktum är att vi är många som inte alls har gått vilse och som ser hur tydligt som helst vad Sverige ska vara och vad Sverige behöver. Sveriges påstådda vilsenhet är vänsterns vilsenhet. Den kan de få behålla för sig själva. Vi andra vet vad vi vill och vart vi är på väg.

Man ska ha tålamod när man läser opinionsartiklar. Alla skribenters avsikt är inte att säga rakt ut vad de tänker. Om problemet A kräver en kontroversiell lösning som heter B väljer många skribenter att bara säga A utan att säga B. De kanske tänker B, men vågar inte uttala det.

IDÉ OCH KULTUR Det är lätt att beklaga sig över de låga förväntningarnas rasism: Genom att inte ställa krav på eleverna på skolor i invandrartäta förorter lär vi dem inte att ta ansvar! Men det finns också ett hyckleri i begreppet de låga förväntningarnas rasism. Detta blir bland annat uppenbart i de skolor där man vänt en negativ trend genom att införa en kadaverdisciplin som varken finns eller behövs i svenska skolor. Tvång och disciplin är nämligen också ett sätt att visa att normala förväntningar inte fungerar.

Debattören Hamid Zafar, som bland annat har arbetat som framgångsrik rektor i Biskopsgården i Göteborg, skrev 3 november en krönika i Expressen om effekterna av de låga förväntningarnas rasism när det kommer till skolor i invandrartäta förorter: Jag tänker ofta på det där med låga förväntningar och hur det sammanfaller med missriktad välvilja. De låga förväntningarnas rasism är ett fenomen där man utgår ifrån olika förväntningar på människor utifrån kultur och etnicitet.

IDÉ OCH KULTUR Vår tids mest heliga trossats är kanske den att alla människor är så lika. Men är vi verkligen så lika? Är det rimligt att ha samma förväntningar på alla människor oberoende av varifrån de kommer? Varför ser länder och kulturer så olika ut om vi alla är så lika? Det är lätt att skylla allt på arv och miljö, men arv och miljö skapas väl också av människor? Ett fenomen som ”de låga förväntningarnas rasism” kan vara en väg in mot en mer autentisk förståelse av ett tabubelagt ämne.

Häromdagen tog Patrik Engellau oförväget upp ett av vårt tids mest tabubelagda ämnen: människors olikhet. Och det handlade inte om variationer på individnivå utan om de skillnader som kan skönjas på kollektiv nivå. Och det måste vi väl få göra? För hur kommer det sig att samhällen i olika länder och kulturer ser så olika ut om vi alla är så förbaskat lika?

IDÉ OCH KULTUR Är det rimligt att använda Gud och det kristna budskapet som ett politiskt slagträ i en demokratisk debatt? Är det inte förmätet att tro att man har Gud på sin sida? Problemet blir konkret när den svenska kristenheten engagerar sig politiskt och tar avstånd från allt vad nationalism och konservatism heter. Och än värre blir det när man likt debattören Joel Halldorf avfärdar den nya konservatismen som ogudaktig populism. Lite ödmjukhet vore på sin plats. 

I en krönika på Expressen Kultur från 17/12 efterlyser Joel Halldorf politiker som kan tala som präster. Vi behöver ledare som står i kontakt med det heliga, folkvalda som har visioner för framtiden.

IDÉ OCH KULTUR Senaste avsnittet av P1:s Filosofiska rummet handlade om bildning och om den alltmer påtagliga avsaknaden av ett gemensamt bildningsideal. Kanske börjar akademiker motvilligt förstå att det kommer bli svårt att upprätthålla idén om en gemensam humanistisk kunskapskanon i ett land där mångfald och normkritik ska gälla. De akademiker som verkar inom västerländsk filosofi, idéhistoria och litteratur kanske också börjar ana att de själva kommer förlora i både status och inkomstmöjligheter om de gamla kunskapshierarkierna försvinner. Var det därför vi äntligen fick ett lovtal till nation och nationalism i Filosofiska rummet?

IDE OCH KULTUR Det franska 1600-talet hyste ett stort intresse för falsk idealism. I kyrkofadern Augustinus efterföljd tänkte man sig att människan styrs av en kärlek till det egna jaget. Egenkärleken, eller egenintresset förklarar till och med människors idealism och påstådda altruism. Allt handlar om självbild och fåfänglighet. Molière var en av de författare som skrev om ämnet. Huvudpersonen i hans pjäs Misantropen är urtypen för en falsk idealist som skäller på världen för att framhäva sin egen perfektion.

En anledning till att man med åren kan bli mer konservativ är att man inte längre tror på världsförbättrarna. Man tror inte på deras jämlika, klasslösa eller kanske ”fria” värld längre. Man börjar också tvivla på deras påstått idealistiska motiv. Det handlar nog mer om dem själva än om den där fantastiska världen de kämpar för. För visst måste det vara behagligt för egot att vara den som visar vägen mot det förlovade landet?

Igår uppmärksammade många att en SVT-journalist skrev att Greta Thunbergs budskap blir alltmer ”vänsterpopulistiskt”. Men man behöver inte gå till klimatalarmismen och dess ofta vänsterideologiska agenda för att tala om en vänsterpopulism. I flera år har vi levt med en svensk vänsterpopulism som levererat nästan infantilt förenklade budskap om politikens möjligheter och som fått näring av att stigmatisera en tydligt utpekad fiende. Vänstern illustrerar perfekt sin egen tes om den demagogiska populismen.

Vänsterns analyser av hur makt fungerar kan numera appliceras på dem själva. Makt är makt och fungerar nog alltid på ungefär samma sätt. Patrik Engellau inspireras av Marx när han visar att vi har ett välfärdsindustriellt komplex som profiterar på de värdeproducerande företagarna och arbetarna. Och vi kan alla inspireras av vänsterns tjatande om populism för att visa att de vänsterpolitiker som högljutt varnar sina väljare för högerpopulism själva är precis hur populistiska som helst.

I den debatt som nu pågår kring brott och straff, ansvar och konsekvens hänvisar många till individens fria vilja. ”Man kan inte skylla på strukturer och normer” sägs det. ”Alla människor får ta ansvar för sina egna handlingar.” Problemet med den här argumentationen – som syftar till att parera alla ursäktande hänvisningar till socio-ekonomiska faktorer – är idag att den riskerar få oss att underskatta betydelsen av bakgrund och kultur. Föreställningen att alla samhällsproblem ska adresseras på individnivå framstår som närmast extremliberal och kommer garanterat leda till en mängd svårigheter.

Är en 18-årig ung man ensam ansvarig för ett brott han själv har begått? I formell mening: ja! Vi kan bara dömas i svensk domstol för det vi gör som individer.

Vi svenskar skulle må bra av att tilltala varandra med lite mer formalitet igen. Att säga ”du” till alla och att aldrig använda tilltalsord som ”herrn” och ”frun” kan verka fint och demokratiskt, men gör faktiskt språket fattigare och minskar våra möjligheter till smidig och respektfull kommunikation. När invandrarmän tilltalar varandra med ”bror” tillför de ett element som vi tappat bort i den moderna svenskan: det respektfulla, identitetsmarkerande och jämlikhetsfrämjande titulerandet.

När jag arbetade som universitetslärare i franska frågade jag ibland studenterna om det fanns något kulturellt fenomen i Frankrike som de saknade i Sverige. Svaren handlade vanligtvis om mat- eller cafékultur, någon gång om stil och elegans. Själv hade jag ett helt annat svar: niandet och det utbredda användandet av titlar som ”herr”, ”fru” och ”fröken”.

Humanistiska studier vid universiteten behöver en ny renässans. De behöver göra exakt det som 1500-talets humanister uppmanade dåtidens lärde att göra: Gå tillbaka till källorna! Läs originaltexterna och ignorera alla dogmatiska kommentarer. 1500-talets humanism gjorde revolution mot de medeltida universitetens ideologiska och formalistiska dogmatism. Den revolutionen behöver göras igen.

Svenska humanistiska studier behöver vitaliseras. Universiteten rör sig nämligen på en och samma gång mot ideologisk dogmatik och kvävande formalism. Man ska göra rätt både när det gäller innehåll och form. Detta är en återvändsgränd som snart kan göra universitetet irrelevant.

Är de svenskar som förespråkar en fortsatt generös flyktingmottagning beredda att ta ett moraliskt ansvar för de konsekvenser som en sådan politik kommer att medföra? Är de beredda att säga att gängkriminalitet, rånade ungdomar, våldtagna kvinnor och bostadslösa pensionärer (och mycket annat) är ett pris som är värt att betala? Det är hedersamt när en immigrationsförespråkare som Andreas Johansson Heinö erkänner att immigrationen medför ”svårigheter”. Men är han beredd att ta moraliskt ansvar för de offer som immigrationen kräver?

Begreppet ”moraliskt ansvar” brukar användas för att beteckna det ansvar man tillskriver människor som ska vara vuxna och förståndiga nog att göra skillnad mellan rätt och fel och att förstå de moraliska konsekvenserna av sina handlingar. Ämnet vuxenhet och förstånd är intressant, men jag tänkte här säga något om konsekvenserna. Klarar vi av att se och att erkänna de konsekvenser våra politiska ställningstaganden medför för oss själva och andra människor? Och jag tänker inte på det konkreta ansvar som tillkommer politiker med rätt att fatta formella beslut, men just på det moraliska ansvar som uppstår bara av att man aktivt stödjer en viss politisk strävan.

När blir det relevant att tala om förvållan och skuld? När blir någon skyldig till något? Den aktuella debatten om gängkriminalitetens orsaker döljer en än mer smärtsam debatt om vem som är skyldig till gängkriminalitetens utbredning i Sverige. Skuld verkar uppstå när någon avviker från det normala och förväntade på ett sätt som får negativa konsekvenser. Det behöver inte vara ett resultat av onda avsikter. Man kan också hållas skyldig på grund av sin vårdslöshet.

Vi har fått en filosofisk debatt i Sverige om orsakssamband sedan statsminister Stefan Löfven påstod att den nya och våldsamma gängkriminaliteten inte orsakats av invandringen. Det går säkert att hitta flera skäl till varför Stefan Löfven och hans regering inte vill kännas vid de uppenbara kopplingar som finns mellan invandring och kriminalitet. Det har bland annat sagts att de inte vill erkänna att SD hade rätt. Ett möjligt och kanske viktigt skäl som faktiskt inte har debatterats är Stefan Löfvens ovilja att ta på sig någon skuld.

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

Alla politiska partier som släpps fram till makten förväntas verka för Sveriges gemenskap och suveränitet. Vi har olika åsikter om hur Sverige ska styras, men vi accepterar att våra motståndare ingår i vår svenska gemenskap och försöker tro att även de vill verka för landets bästa. Tyvärr finns det en obehaglig tendens idag hos vänstern att framställa sina politiska motståndare som opatriotiska och antisvenska. Paradoxalt nog kommer denna kritik från en vänster som under tio år uttryckligen har ifrågasatt nationens och nationalismens funktion och som faktiskt skapat tveksamhet kring vår svenska samhörighet och identitet.

Fredrik Reinfeldt tycker inte om att danskarna har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger han. Det är livsfarligt att inte ha tillit. Reinfeldt borde verkligen läsa på vad tillit är och hur det fungerar. Han har själv lyckats rasera det mesta av sitt politiska tillitskapital. Tillit existerar inte i ett vakuum. Tillit är något man förtjänar.

I ett redan berömt uttalande gjort på svenska mässan i Göteborg kritiserar Fredrik Reinfeldt danskarna för att de nyligen har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger Reinfeldt. Det är tillit som gör världen öppnare. Vi och dom-tänkande är livsfarligt. Vi måste hålla fast vid vår öppenhet.