Många människor nås aldrig av intellektuella argument. De är helt enkelt inte intresserade av politik och ideologi. Därför måste en politisk rörelse agera även socialt och kulturellt. I Sverige har vi slagit sönder familjebanden och vi är på väg att slå sänder välfärdsstaten som skulle träda i deras ställe. Vi har också gjort allt vi kan för att ta ifrån en hel ungdomsgeneration dess nationella identitet och naturliga könsroller. Det finns mycket att göra för den som känner sig hugad. Har du idéer? Hör av dig till Det Goda Samhället!

Historien väntar på hjältemodiga uppror. Passiv underdånighet ger inga poäng när det förflutna summeras. Svensk ungdom har ett uppror att göra mot vad den själv borde uppfatta som passiviserande och fördummande indoktrinering. Rimligtvis bör ett sådant uppror komma. Alla kommer inte delta, men tillräckligt många. Under tiden kan vi alla göra aktivt motstånd i vardagen. Vi måste börja stå upp för oss själva och vägra delta i ett politiskt projekt vi inte tror på.

Varje generation har sin egen strid att utkämpa. Kanske har detta inte gällt vår svenska efterkrigsgeneration, men nu är verkar det vara dags igen. Förhoppningsvis behöver det inte bli en strid mot en militär fiende, men däremot en strid mot en mentalitet, mot en mental konsensus, mot en ideologi som förenklar och fördummar.

Till skillnad från vad vänstern tycks tro finns det gott om plats i konservatismen för klassisk humanism. Man kan nämligen vara konservativ av kärlek och acceptans. Vänstern förlåter oss inte våra synder utan kräver rättning och perfektion. Konservatismen har lättare att överse med vår ofullkomlighet och låter oss vara både egoistiska och trångsynta. Dessutom är det uppenbart att konservativa och nationalistiska människor ofta hyser ett starkt intresse för andra länder och andra kulturer. Vilka är det egentligen som ”gillar olika”?

Vänstern säger att människor blir konservativa för att slå vakt om sina privilegier. Det kanske ligger något i det. Men vad gör det i så fall? Anledningen till att människor blir konservativa idag är knappast att de vill återupprätta 1800-talets privilegiesamhälle. Däremot vill de slå vakt om det rimliga privilegiet att få vara sig själva och känna sig hemma i sitt eget land.

Så här brukar det låta: Konservatismen är de priviligierades ideologi! Det är de besuttnas ideologi, de framgångsrikas, de mäktigas ideologi!

En sista gång ska jag försöka fånga ett allmängiltigt fenomen som sätter sin prägel på vår samtid och vår samtida debatt kring immigration och nationalism. Jag började med vår oförmåga att hantera abstrakta problem som kategoriseringar och kvantitet. Sedan kom jag in på det sociologiska, det religiösa och senast på betydelsen av kvinnornas nya framträdande roll i samhället. Jag vill till sist säga något om de intellektuellas roll, och jag tänker då speciellt på deras oförmåga, eller ovilja, att tala om sammanhang de inte vill veta av. När diskussionen ska vara abstrakt och allmängiltig försvinner nämligen lämpligt nog en mängd omständigheter som inte passar in i teorin. Sociologen Pierre Bourdieu talade här om det ”skolastiska perspektivet”.

Vad har hänt med Sverige? Hur är det möjligt att vi sätter vårt eget lands väl och ve på spel i ett utsiktslöst försök att skapa ett idealsamhälle i miniatyr för jordens alla folk? Var kommer all dårskap från? Kanske måste vi våga oss längst ut i de mörka tassemarkerna och tänka det mest förbjudna? Att det handlar om att svenska män varit så urbota korkade att de låtit hysteriska ”kärringar” ta över ruljangsen.

Jag tillåter mig att spekulera. Jag har inga bevis för någonting. Jag går på misstankar och intuition. Förakt och nedlåtenhet är välkommet. Det är bara att köra på. Jag tänker i alla fall säga vad jag vet att många tänker och andra kanske bara anar, men inte riktigt vågar formulera, ens för sig själva.

Vill man ge en helhetsbild över de problem vi har att hantera i vårt samtida Sverige är det ofrånkomligt att diskutera de märkliga inslag som finns av en sträng religiositet. Värdegrundskulturen med sin tro på den fulländade godheten, sin besatthet av rättfärdighet och skambeläggning, framstår som vår tids principfasta kristendom. Problemet ska inte underskattas. Ingen sätter sig upp mot Guds allsmäktiga godhet.

Jag minns när jag första gången hörde någon säga att värdegrundshysterin är vår moderna religion. Jag hade själv inte tänkt på det, men det framstod som rimligt. ”Var kommer dårskapen ifrån?

Finns det något vi diskuterat så mycket i Sverige de senaste åren som vad vi får diskutera? Har vi talat om något annat än konformism och social åsiktskontroll? Sanningen är den att svensk pk-kultur är en öppen bok för alla som vill studera hur människors påstått fria tänkande kan styras av sociala processer. Svenska sociologer borde hjälpa oss att förstå detta bättre, men verkar inte ha den distans som krävs.

Vill man ge en helhetsbild över de problem vi har att hantera idag i Sverige är det svårt att komma förbi ämnet social anpassning. Människor vågar inte sticka ut. De är rädda för konsekvenserna av att ha fel åsikter.

Igår inledde jag ett blygsamt försök att skapa en helhetsbild över de problem vi diskuterar eller kanske omedvetet aktualiserar i vår samtida samhällsdebatt. Jag började med några frågor som kan beskrivas som abstrakta eller teoretiska. Naturligtvis dök det efteråt upp ännu ett problem i huvudet som måste nämnas. Finns det något vi talar så mycket om idag som kategorier och generaliseringar?

Vår moderna tid vill vara individualistisk. Vi har en etik som säger att ingen får bedömas utifrån grupptillhörighet (kön, klass, sexualitet, osv.). Att kategorisera människor är orättfärdigt. Allt ska hänföras till individen.

Det kan vara dags att försöka skapa sig en helhetsbild över den samtida debatten. Vissa ämnen eller problem tycks återkomma hela tiden. Först kan det vara bra att identifiera några vanligt förekommande abstrakta problem. Det handlar bland annat om nödvändigheten av att upprätthålla en balans mellan ytterligheter, om skillnaden mellan praktisk realism och teoretisk idealism samt om hur kvantitet blir kvalitet när kvantiteten blir för stor.

Jag tänkte försöka skapa mig en helhetsbild över de problem vi diskuterar i dag i Sverige. Det finns några ämnen, eller några perspektiv, som hela tiden aktualiseras i debatten.

Gårdagens text om konspirationsteoriernas funktion i en svårbegriplig tid väckte ont blod hos somliga. Skulle vi själva vara våra värsta fiender? Ja, på sätt och viss är det faktiskt så. Vem kan styra oss om vi inte låter oss styras? Vem kan hunsa oss om vi inte låter oss hunsas?

I går skrev jag en text här på Det Goda Samhället där jag hävdade att de konspirationsteorier som florerar kring globalistiska agendor förklaras av att vår samtid är så absurd att den inte låter sig förstås.

Konspirationsteorierna blomstrar just nu på sociala medier: en globalistmaffia styr utvecklingen mot en världsomfattande diktatur. Men varför just nu? Varför dessa naiva teorier om hur lätt det skulle vara att manipulera en hel värld? Kanske för att människor aldrig haft så svårt att förstå vad som händer i deras eget land. Om inget går att förstå får man skapa förståelsen själv.

En konspirationsteori är en förklaring på något som framstår som både omotiverat och obegripligt. Den kan till och med syfta till att förneka det omotiverade och obegripliga. Ouppklarade mordfall på kända personer brukar leda till en mängd spekulationer om bakomliggande sammansvärjningar.

Voltaire var ironins mästare. God ton i debatten var inget som bekymrade honom. Den ironiska effekten blev som starkast när Voltaire skrev som om han accepterade sina motståndares argument men i realiteten påvisade deras totala absurditet. Hur hade han beskrivit dagens Sverige? Kanske genom en oskuldsfull DN-journalists ögon som skriver som om Sverige kunde bli vad Voltaire skulle kallat ”den bästa av alla möjliga världar”.

Voltaire var, som många vet, en fransk upplysningsfilosof som på 1700-talet kämpade mot maktmissbruk, rättsröta, vidskepelse och vad han betraktade som människans allmänna dårskap.

Det pratas mycket om den nya högerns kulturpolitik. Vänstern trodde sig ha monopol på uppror och olydnad. Man trodde dessutom att vi skulle klara oss utan rötter och traditioner. Nu står man handfallna inför det faktum att det nya och utmanande kommer från nykonservatismen. Debatten om Moberg är ett tecken i tiden.

Jag tittade på SVT:s sändning av Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Talet började – har det undgått någon? – med ett långt citat av Vilhelm Moberg där författaren talar om det svenska folkets gemensamma strävan genom seklerna.

Det Goda Samhället bjuder härmed på en improviserad enaktare där det hysteriskt överambitiösa och snart totalt utbrända Sverige går till en psykolog för att tala om sina problem. Samtalsterapin riskerar bli långvarig eftersom problematiken är mycket komplex: narcissism, hysteri och gränslöshet, kombinerat med bestämda förnekanden av problem är några av diagnoserna psykologen sätter redan efter första samtalet.

Låt oss tänka att Sverige är en person som börjar lida av psykisk utmattning. Sverige vill så mycket och är så ambitiös, men inget blir riktigt som Sverige har tänkt.

Inom vetenskapen sysslar man inte bara med att fastställa observerbara fakta. Man försöker också förklara det man observerar med hjälp av hypotetiska teorier. Genusvetenskapen bygger på hypotesen att det finns skillnader mellan män och kvinnor som inte har med biologi att göra. Det är en högst intressant hypotes som är väl värd att undersöka. Men när genusvetarna förnekar det naturligas eller biologiskas påverkan på våra liv gör de sig bara löjliga i sitt totalitära tänkande.

Det står inte skrivet i stjärnorna att Sverige måste finnas. Vi kan välja att inte finnas, precis som varje individ kan välja att dö istället för att leva. Vissa frågor handlar inte om logik eller om rätt och fel utan om livshållning och etik. Ska vi finnas eller inte? Upp till oss själva att bestämma.

Ibland hamnar man i ett läge i en diskussion där man känner att det inte längre handlar om rätt eller fel. Vissa grundläggande frågor har knappast med logik att göra (även om vi kan försöka låtsas det) utan med livshållning och etik.

1700-talets upplysningsförfattare försökte väcka människor ur deras invanda föreställningar genom att vända och vrida på perspektiven. ”Gullivers resor” hade idag kunnat skrivas om Sverige. Ett litet land långt i norr där en liten och för världen högst obetydlig befolkning tar sig själv och sina små patetiska perspektiv på högsta allvar. Lämna det lilliputanska! Höj blicken och inse vad som verkligen står på spel!

Att betrakta saker med omdöme är ofta att betrakta dem utifrån större perspektiv. Man sätter saker i större sammanhang. Man ser ” the big picture”.

Kanske är det själva berättandet som ger läsningen en stor del av dess läkande kraft. Att sjunka in i en bok, i ett berättande är också att befrias från sitt eget tänkande. Att läsa blir som att meditera. Man slipper ifrån sin egen frenesi, sitt eget kaos.

Många kopplar av med att läsa romaner under sommaren och jag har skrivit några artiklar där jag funderar lite kring detta. Jag skrev först en text om orsakerna kring betraktandets stillande effekter på sinnet och sedan en om hur tiden blir mindre plågsam i litterära texter och istället en källa till vila.