Igår brann Notre Dame i Paris. Det var fruktansvärt att se. Det var fruktansvärt att se bland annat för att katedralen är en gåva från en annan tid. Byggnationen påbörjades 1165 och grundstrukturen stod färdig 1245. Det var 774 år sedan. 774 år sedan! Människorna som byggde kyrkan är sedan länge borta, men deras skapelse står kvar. De skänkte oss det vackraste de kunde åstadkomma. De skänkte oss sin skaparkraft, sin genialitet, sin tro. Nu brann stora delar av kyrkan ned, inte allt, inte tornen, inte strukturen, tack gode Gud för det. Men att se Notre Dame brinna blev en påminnelse om att allt kan förstöras, att allt vi älskar måste vårdas och bevaras, att vi inte får kasta bort vad andra människor har gjort för oss, att vi aldrig får ta vår existens och vår kulturella rikedom för självklar och att vi är fullständigt galna om vi tror att historia, kultur och identitet inte spelar någon roll i våra liv.

Att ett företrädesvis manlig sätt att förhålla sig till verkligheten kan drivas för långt och bli ren galenskap finns det gott om historiska bevis för. Men är det inte dags att också börja tala om kvinnlig galenskap? Är det inte uppenbart att vår tids besatthet av kontroll och meta-verksamhet i arbetslivet hänger ihop med kvinnornas inträde i detsamma? Måste verkligen alla göra likadant? Blir det inte bra ändå?

När jag skrev in mig som doktorand i Uppsala 1992 var universitetet fortfarande en värld för män. 23 år senare, 2015, när jag som docent sa upp mig från min tjänst som lektor vid Göteborgs universitet och hoppade av min akademiska karriär hade universitetet blivit något helt annat. Nu var det kvinnliga värden som gällde. Somligt hade förändrats till det bättre, men en del också till det sämre.

Jag skrev nyligen ett inlägg här på Det Goda Samhället om svenska mäns våld mot kvinnor.

Texten väckte en viss förundran. Har Sörman blivit vänster-pk-ist? Varför talar han om ”svenska mäns våld mot kvinnor” när även kvinnor slår sina män (dessutom finns den psykiska misshandeln) och när problemet med mäns våld i nära relationer antagligen är större inom etniska grupper där kvinnan har lägre status än i den svenska? Har Det Goda Samhället sällat sig till flocken och börjat jaga vita heteromän?

Vissa begrepp i den politiska debatten har inte behövt förklaras eller motiveras. Deras egenvärde har framställts som självklart. Det har räckt att hänvisa till ”öppenhet” eller ”mångfald” som det i äldre tider räckte att hänvisa till Guds ordning eller nationens intresse. Den social-liberala hegemonin måste nu utmanas om det självklara och moraliskt obestridliga.

Det pågår en ideologisk kamp i Sverige och i Västvärlden i stort. En lång period av liberal hegemoni över tänkandet verkar gå mot sitt slut. Åtminstone har ett ifrågasättande kommit igång av de liberala, eller progressiva tankarnas tidigare så självklara företräde.

Sveriges kristna måste göra upp med sina utopiska fantasier om öppenhet och inkludering. Tolerans är alltid bra men måste, som allt annat i livet, faktiskt praktiseras med urskillning och måtta. Dagens samhällsförändringar kräver av den svenska kristenheten att den tar sig an en intellektuell mognadsprocess som kan leda fram till en försoning med den verkliga värld som kyrkan alltid haft att hantera.

Vår svenska samtid är galen. Till viss del kan galenskapen beskrivas som en perspektivlöshet. Utopiska fantasier om godhetens oändliga möjligheter leder till fatala missbedömningar om vad som är rimligt och hållbart.

I den politiska debatten anklagar alla sina motståndare för att generalisera. Det är som att alla är överens om att generaliseringar alltid leder fel. Men är det verkligen så enkelt? Själva poängen med allt rationellt tänkande är väl att hitta mönster och regelbundenheter bortom det rent individuella?

Problemet med generaliseringarnas värde återkommer ständigt i debatten. ”Kvinnor gör si och män gör så” skriver någon. Omedelbart svarar någon annan att det är fel att generalisera: vi är alla individer och vi ska bedömas utifrån våra handlingar och inte utifrån vår grupptillhörighet.

Vi behöver inte acceptera att den modernistiska arkitekturen ska få vanställa våra städer. Vi kan tala om för arkitekter och politiker vad vi egentligen tycker om deras fyrkantiga lådor i stål och glas. Det finns nämligen en anledning till att arkitekterna själva bor i vackra stenhus från tidigt 1900-tal: deras skapelser är fula och människofientliga. Men det finns hopp. Människor har börjat göra motstånd. Och på kontinenten, framför allt i Tyskland, har man börjat rekonstruera hela kvarter så som de såg ut före Andra världskriget. Vi kommer få ett paradigmskifte och förhoppningsvis kommer de flesta av de monstruösa skapelser som slagits upp i våra städer under de senaste decennierna, men som ingen fotograferar eller sätter på några vykort för att visa hur vackert det är i Stockholm eller i Göteborg, vara rivna om hundra år.

Vi älskar enkla slagord i Sverige. Verkligheten är dock sällan enkel och endimensionell. Allt kräver kompromisser. Liberalismen har kunnat åberopa friheten som ett absolut värde, men även friheten behöver mått av ofrihet för att bli meningsfull. Dessutom tenderar vi att använda friheten för att skapa ordning och sammanhang.

Frihet! Frihet! Frihet till varje pris! Människan ska vara fri! Frihet är det ädlaste ting som sökas må all världen kring!

Éric Zemmours bok om den franska nationens historia blev en av höstens stora försäljningsframgångar i Frankrike. Vi kommer inte undan historien, skriver Zemmour. Om vi inte ser om vårt hus och vårdar vår nationella och kulturella självmedvetenhet kommer vi oundvikligen få betala för det. Den nationella historieskrivningen är viktigare än någonsin. Historien kommer inte att ta slut. Den står och väntar på oss i framtiden.

Som vi tidigare uppmärksammat här på Det Goda Samhället finns det idag en intellektuell höger i Frankrike som i etablerade kanaler frimodigt och vältaligt deklarerar att Västerlandet inte bara kan leva på öppenhet och jämlikhet. Västerlandet är öppenhet och jämlikhet, men det är så mycket mer, och öppenheten kräver gränser och integritet.

Anders Lindberg skrev i en ledare i Aftonbladet den 13/3 att en politisk höger som vill bestämma hur människor ska klä sig (diskussionen gällde slöjförbud för barn) inte längre står för sina frihetsideal. Den moderata opinionsbildaren Ann Heberlein svarade samma dag på sin blogg Heberleins etik att Sverige är ett sekulariserat land där myndigheter, det offentliga rummet och politiska beslut inte genomsyras eller styrs av religion. Det vill säga att den sekulariserade staten erbjuder sina medborgare möjligheten att leva utan religiösa påbud och utan religiös inverkan. Det religiösa får man sköta hemma eller i församlingslokalen. Alla individer ska kunna säga nej till religionen.

Det Goda Samhället ska förändras och utvecklas. Bloggen ska bli en nättidning med olika avdelningar. Under rubriken ”Idé och Kultur” kommer texter publiceras som på ett djupare plan diskuterar ideologi, samhälle och kultur. Det blir framför allt idédebatt men också recensioner av böcker och filmer och ibland reportage.

Det Goda samhället vill bidra till att spränga åsiktskorridoren och befria debatten. Visst har korridoren vidgats på senare tid, men i etablerade medier aktar man sig fortfarande för att svära i kyrkan. Det är framför allt immigrationen och förhållandet till den egna nationella och etniska identiteten som är svår, eller rent av omöjlig, att diskutera. Det sociologiskt betingade grupptrycket (ingen vill bli utanför) och vårt religiöst färgade behov av självförnekelse och rättfärdighet (ingen ska förhäva sig) trälbinder oss under en förment ”anständighet” som förstummar och paralyserar.

Följande är en översättning av en intervju i den franska tidskriften Le Point med Christophe Guilluy om globaliseringens splittrande effekter på det franska samhället. Christophe Guilluy (född 1964) är Frankrikes just nu kanske mest inflytelserike samhällsforskare. Han är något för oss i Sverige så ovanligt som en erkänd intellektuell som öppet kritiserar den dominerande vänsterliberalismen och dess dogmer om öppenhet och mångfald. Guilluy är geograf med inriktning på socioekonomisk demografi (vilka fransmän bor var och varför?).

I sina korta och koncisa böcker beskriver han hur det har uppstått ett ”perifert Frankrike” för de fransmän som globaliseringen tenderar att göra överflödiga. Dessa medborgare har det gemensamt att de inte tillhör de två samhällsgrupper som enligt Guilluy kunnat dra nytta av den globaliserade ekonomin: (1) de resursstarka och välutbildade människor som har råd att bo i innerstäderna och (2) den invandrade arbetskraft som arbetar åt de rika, lagar deras exotiska mat, städar deras arbetsplatser och bor på pendlingsavstånd till stadskärnorna i de förorter som fransmännen själva har flytt.

Guilluy blev känd för en bredare publik 2014 då han gav ut sin bok La France périphérique (”Det perifera Frankrike”). 2016 kom en första uppföljare: Le Crépuscule de la France d’en haut (”Frankrikes nedgång uppifrån”) – och det är med anledning av utgivningen av den boken han ger nedanstående intervju. Och 2018 kom No Society – La Fin de la Classe moyenne occidentale (”No Society – slutet på den västerländska medelklassen”). I denna senaste bok fördjupar han sitt tänkande och hävdar att de moderna eliterna inte känner något ansvar varken för nationalstat eller samhälle i sin helhet och att de faktiskt verkar vara på väg att överge desamma.

Finns det goda manliga ”värden” eller ”värderingar”? Var livet i det gamla mansdominerade samhället bara en plåga under våld och förtryck eller fanns det goda sidor av männens företräde i samhället som kom alla till godo och som vi skulle tjäna på att knyta an till igen?

Den 29 december 2018 läste jag en insändare i Upsala Nya Tidning där en ung flicka skriver hur hon och hennes jämnåriga regelbundet antastas av ”ungdomsgäng” i Uppsala och hur hon en gång omringades av ett ”stort gäng killar” på Stora torget som talade aggressivt till henne på ett språk hon inte förstod.

Kan vi inte stanna upp ett ögonblick och med anledning av detta – och med anledning av hur många saker som helst som sker i vårt samhälle idag – ställa följande fråga: Hur är det möjligt att vuxna svenska män aktivt eller passivt bidrar till att förminska och förmörka den framträdande roll som män från andra länder spelar i förvandlingen av Sverige mot ett farligare och våldsammare samhälle? Jag tar det igen: Hur är det möjligt att vuxna svenska män aktivt eller passivt bidrar till att förminska och förmörka den framträdande roll som män från andra länder spelar i förvandlingen av Sverige mot ett farligare och våldsammare samhälle?

Var har en anständig människa sina lojaliteter? Älskar hon hela världen? Känner hon samhörighet med alla individer på vår jord eftersom vi alla delar samma grundläggande mänskliga levnadsvillkor? Ja, varför inte! Det är högst lovvärt att kunna se sig själv i sin nästa var än på jorden denna nästa har sitt ursprung och känner sig hemma. Jorden är allas vårt gemensamma hem och om människan händelsevis skulle ha skapats av gudomliga krafter är det rimligt att tänka att alla människor bär på samma gudomlighet. Men ändå…

Svensk debatt har på senare år handlat en hel del om godhetens väsen och värde. Vi har levt under något som nästan kan beskrivas som det ”godas regim” där vi förväntats tänka och verka i enlighet med värdegrunder och vackra ideal om allas lika värde. Den som i offentliga sammanhang vågat opponera sig mot rådande ordning har kunnat räkna med repressalier i form av skambeläggningar och hot om förlorade karriärer och inkomstmöjligheter.

I sin bok Den banala godheten försökte Ann Heberlein fördjupa förståelsen av godhetsbegreppet genom att påvisa att förment goda handlingar kan få negativa och i någon mening ”onda” konsekvenser. En vuxen och tänkande människa bör inte bara ge efter för impulsen att vara snäll utan behöver också kunna sätta gränser och säga nej. Man ska helt enkelt inte vara dumsnäll utan ibland bemöda sig om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Av någon anledning blev många människor högst provocerade av detta resonemang trots att det egentligen bygger på ett sunt förnuft som vi alla praktiserar i vårt handhavande med barn. Vi ger knappast ger våra barn allt de pekar på då vi instinktivt känner att detta skulle göra dem mer skada än nytta.

Själv kan jag tycka att debatten om det goda skulle ha mycket att vinna på om vi kunde påminna oss om att etiken inte bara intresserar sig för det ”goda” i betydelsen det välvilliga, det godhjärtade utan också, och kanske framför allt, i betydelsen det rätta, det vederbörliga, det förträffliga.