För en tid sedan inledde jag en text på följande sätt:

MORDET – DET ENDA SÄKRA, OM INGA REGLER FINNS

Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.

Jimmie Åkesson har fått berättigad uppmärksamhet för sitt tal i Almedalen. Många jublar över hans avslöjande av också etablerade, välrenommerade kommentatorers brist på kultur och oförmåga att uppfatta vad som faktiskt sägs, en oförmåga som antagligen är fördoms- och känslostyrd. Åkesson återkommer nämligen flera gånger till Mobergs namn för att man skall förstå att det är Mobergs ord. Ändå har många av hans kritiker uppfattat det som om de vore Åkessons egna ord.

I slutet på adertonhundratalet startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe en såg på Norrbyskär. De första arbetarna överflyttades från verksamheter i närheten av Örnsköldsvik, men med tiden kom allt fler att rekryteras från Västerbotten. De ”gamla” arbetarna fick bostäder på själva skäret, medan de andra fick bo i Norrbyn, på fastlandet.

Vill man göra en odyssé genom samtiden för att beskriva den för läsare eller åhörare, och vill man samtidigt verka vara kunnig och engagerad, gör man klokt i att följa några enkla råd, för att också verka sympatisk:

1.Skall du ta med något om Sydafrika skall du med inlevelse och tydligt visad sympati tala om ANC och tiden när rörelsen var förföljd och Mandela fängslad. Gå inte vidare med att beskriva dagens korruption, våld, förföljelse av vita bönder och den utbredda rasismen riktad mot vita. Det skulle bara störa den vackra bilden.

Som någon kanske har märkt är jag förtjust i lite ovanliga, ålderdomliga eller dialektala ord. Jag vet att jag använt ordet smågåvig som ett snällt ord för dum. Kanske har jag ännu inte använt ordet fukter. Det är, för mig, ett vanligt – men omtyckt – ord. (SAOL, akademins ordbok, ser det inte så, utan som mycket ålderdomligt: ”(vard.) underliga tilltag, påhitt, konster, upptåg; knep, ”slingringar”, ”krumbukter”. Ha många fukter för sig. Kom inte med några fukter, utan bekänn nu bara! Möller 1790”). 

För en kort tid sedan började jag prenumerera på HBO Nordic. Den första serie jag valde att se var Tjernobyl. Den är mycket imponerande. Den visar olyckan den 26 april 1986 i all sin förfärande fysiska gestalt. Den är ändå mer förfärande när den visar de mekanismer inom det sovjetiska systemet, som obönhörligen försöker tvinga fram förtiganden, förnekanden och mörkläggning.

Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).

Den romantiska optimismen som uttrycks i filmen med rubrikens namn – om människans inneboende godhet och den därav följande idén om att samhället inte skulle behöva fängelser – har inte överlevt, om man säger så. Av olika anledningar behövs allt fler fängelser.

Få verkar förneka att det finns ett verkligt behov av dessa fängelser. Enigheten omfattar också föreställningen att byggandet och driften av dem är en viktig statlig uppgift.

När femte årtiondet av förra århundradet inleddes var jag 11 år. 1952 skulle det vara olympiad i Helsingfors. Pappa hade lovat att vi två skulle åka dit tillsammans. När han ringde till skolans rektor för att utverka lov för mig stötte han på motstånd. Jag stod bredvid honom och hörde samtalet. Jag blev förstås besviken, men inte bara för avslaget. Jag blev också besviken över att pappa vek sig så snabbt, att han inte stod på sig. Men det var så betecknande för den tiden. En arbetare som annars var väl så stursk uppfattade en rektor som en herre som man måste böja sig för.

Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.

Varför? Svaret är enkelt. När inga regler finns eller följs blir varje banalt slagsmål en misshandel, som inte stannar förrän den förlorande ligger tillintetgjord, ofta med men för livet, ibland dödad.

I ett par meningar lyckades en författare sammanfatta en pojkes hela utsatthet på en liten gata i Stockholms 1870-tal.

”Då jag skulle gå ut, brukade jag, om jag var ensam och utan beskydd, alltid först sticka ut näsan genom porten och kasta en blick nedåt gatan för att övertyga mig om att den lilla busen icke fanns i närheten. Ty han var starkare än jag, och han kunde aldrig lära sig att med jämnmod uthärda åsynen av mina kläder, som voro helare och renare än hans egna”. Gång på gång dyker den lille busen upp och klår upp den lille pojke, vars åsyn han inte kan tåla.

Jag tycker om Kjell Westös böcker. Liksom Per-Anders Fogelström skriver han om staden och dess människor. Westös händelser sker ett antal decennier efter dem som Fogelström beskriver i sin Stockholms-serie. Westö intresserar sig också mer för medel- och överklass.

Westö är romantiker, vilket han själv är helt medveten om och öppet tillstår (från ca 1.20 till 2.40.Tryck på översättning i rutan nere till höger – men se gärna hela programmet!).

Efter första världskriget sa man – inte bara i de krigförande länderna – ”Aldrig mer krig”. Ett slags fredshänförelse svepte genom Europa.

Sverige var också drabbad av denna hänförelse och var, följaktligen, mycket illa rustat vid andra världskrigets utbrott. De eftergifter som sedan följde gentemot Nazityskland var en följd av denna politik. Samtidigt försökte man rusta i kapp, vilket hade till följd att stridskrafterna på marken, i luften och på havet var mycket stora strax efter krigsslutet. Eftergifterna gentemot Tyskland tvingade fram ursäktande, krypande eftergifter gentemot Sovjet.

Sigurd Glans och Dieter Strand låter i sin bok Europa i ruiner från 1995 många ögonvittnen berätta om sina upplevelser under de sista dagarna av andra världskriget. Jag minns många av dem, som den sovjetiska journalistens berättelse: En blond ung kvinna med flätor går längs kanten på en grusväg. En lastbil med sovjetiska soldater passerar henne. En soldat grymtar ”Djävla tyska” och skjuter henne. Kvinnan visar sig vara ryska, tvångsarbetare i tyskt jordbruk.

Säsongen i skärgården har nyss börjat. Det vill säga att de som inte besöker sina stugor på vintern har nu vågat sig ut. Jag är ute i min stuga året om. Vintern kan vara mycket vacker med vit snö mot svarta klippor – även om sådana syner med åren blivit mer sällsynta.

Det händer, på vintern, att jag sitter alldeles ensam i tystnaden på Waxholmsbåten. Det har sin tjusning. Det är också stans buller för öronen och fladder för ögonen som jagar ut mig till lugnet och tystnaden.

Förutom Stockholm (där jag föddes och nu lever) och Nyköping (där jag tillbringade 15 av mina första 20 år) känner jag bara till Helsingfors, Rom och Berlin. Jag tänker ägna den här texten åt Berlin.

Jag vet inte mycket om dagens Berlin. För 58 år sedan arbetade jag i Berlin, det år då muren byggdes. Det har jag redan skrivit om här på DGS. På den tiden var Berlin så uppdelad att den lika gärna kunde beskrivas som två städer. Jag arbetade i den västra, framgångsrika och framåtblickande staden.

A. Föreställning/idé/hypotes > kolla!/mät!/experimentera! > justera föreställningen! Börja om!

B. Föreställning/idé/hypotes > kolla med likasinnade! > få bekräftelse! > behåll ursprunglig föreställning! Börja om!

Enligt det under A. illustrerade tillvägagångssättet får man en allt mer precis uppfattning av verkligheten, eller den del av verkligheten man är intresserad av.

Sent omsider har svenska massmedia börjat lägga märke till Rasmus Paludan, partiledare i Stram Kurs, kanske beroende på att partiet verkar kunna komma in i Folketinget efter det nära förestående valet i Danmark. Här nedan ger jag några länkar som kan orientera om partiet och dess främste företrädare.

Häromdagen hände det igen. Från en sekund till nästa blev jag osynlig. Jag mötte ett gäng japaner, många japaner. Ett femtiotal kom gående, samlade i en tät grupp. De strömmade förbi mig på båda sidor utan att stöta mot mig. På något sätt måste de ha varseblivit mig, som ett hinder att undvika åtminstone, men annars fanns jag inte för dem. Detta skedde utanför järnvägsstationen i Rom, men det kunde lika gärna ha skett någon annanstans, till exempel kring smörgåsbordet på en finlandsbåt.

I Sveriges Radios God morgon världen gör Göran Rosenberg en underbart innehållslös betraktelse av världens – och sitt eget – tillstånd. Han överträffar den gamla sketchen med Martin Ljung: ”Vi ska klara av det och vi kan om vi samlas på en plats och tar sats – men först behövs en plats där vi får plats!” Rosenberg har i alla fall en plats vikt för sig i statsradion. Så här går hans resonemang:

Kekkonen (1900–1986), fem gånger vald till Finlands president, började som kommunist- och rysshatande, nationalistisk politiker. Tidigt arbetade han inom säkerhetspolisen med uppdrag att bevaka kommunister.

1940 röstade han emot fredsuppgörelsen med Sovjet. Han ville fortsätta kriget.

Jag har just kommit hem från en vindlande promenad fram och tillbaks till Piazza del Popolo. Där hade en stor – men inte överväldigande stor – mängd främst unga människor samlats. De väntade på helgonet Greta. Under tiden bestods de flammande tal från olika håll. En pamflett delades ut med överskriften: Greta Thunberg – klimatets förkämpe. Bilden visar ett stort gäng idogt trampande cyklister. Tillsammans producerar de den ström som försörjer högtalaranläggningen.

I måndags klockan åtta skulle Macron hålla ett stort tal, i vilket han skulle sammanfatta erfarenheterna från Den stora debatten, de landsomfattande möten (10 000 stycken), inlägg på nätet (1,4 miljoner) och nedskrivna utsagor hos borgmästarna (16 000) genom vilket han och regeringen ville visa att man också kunde lyssna, inte bara ge order. Den stora debatten tillkom som ett medel att krångla sig ur de gula västarna grepp.

I årtionden har den svenska befolkningen velat ha mindre invandring än den politikerna tvingat på dem. Hur har detta kunnat ske? Varför fungerar vår demokrati så illa?

Förklaringen är att ingen tvingats ta ansvar för sina handlingars följder. Det svenska valsystemet gör nästan alla politiker anonyma inför väljarna – och det trivs politikerna med. De behöver inte redovisa sina insatser – eller brist på sådana. Deras enda omsorg blir att hålla partiledningarna nöjda.

När en förändring anses besvärlig eller till och med smärtsam säger man: ”Riv av plåstret!”. Med det menas att obehaget är övergående – därefter kan man dra fördel av att ha genomfört den nödvändiga förändringen. Uttrycket används ofta i diskussioner om M:s förhållande till SD. Alltså: det är lika bra att bryta den skyddsvall som byggts upp kring SD. Börja tala med dem, använd deras mandat för att främja M:s politik! Denna förändring skulle vara plåsteravrivningen.

För en vecka sedan städade jag bokhyllorna. Då trillade ”Okänt Stockholm” av Per Anders Fogelström fram (Bonniers 1967). I denna bok är det inte Fogelströms röst utan ett antal röster från adertonhundratalet och tidigt nittonhundratal som läsaren får lyssna till.

En lärarinna berättar hur hon förvånas över att en tidigare duktig elev plötsligt kunde sitta frånvarande, nästan sovande på lektionerna och utan att ha gjort läxan. När hon försökte ta reda på varför stötte hon på en situation som kom att upprepas alltmer: Eleven hade fått hemförhållandena försämrade.

Jag kommer att tillsammans med min fru tillbringa någon månad i det Rom, i vilket hon bott och arbetat men jag bara besökt några gånger som turist. Jag har i flera år läst latin och ännu längre intresserat mig för antiken. Hon, min fru, vet oftast vad som kommer att dyka upp bakom nästa gathörn och vilken stämning och vilket folkliv som karaktäriserar olika kvarter. Det gör inte jag. Jag tror att jag, lite lätt överdrivet, vet mer om Rom under republikens sista årtionden än om dagens stad.

Jag bor på Gärdet. Närmsta större handelsplats är Fältöversten. Där finns det två apotek. I det ena, som ligger närmast den av mig använda ingången, arbetar huckleflickor. De är trevliga, vänliga och, så vitt jag förstår, kunniga.

Dem undviker jag. Jag går istället till det andra apoteket. Där har kvinnorna inte hucklen.

Sverige är skog, har alltmer skog. Över hälften av ytan upptas av skog och skogsmassan blir allt mäktigare.

Den finns bara där, stor och väldig. Men dagens urbaniserade befolkning tänker kanske bara på den någon gång, till exempel när skogen brinner och det blir bilder av detta i tv. Men dessa människor, boende i städer, skulle inte vara det de är om inte deras förfäder varit skyddade av skogen.

Det mest troskyldiga, det mest etablissemangsvänliga partiet, Liberalerna, straffas hårt av väljarna: De är på väg ut ur riksdagen. Det mest romantiska, men av sin historia som utanförskapsparti något mindre etablissemangstroende partiet – Mp – ligger på gränsen att åka ut. Följaktligen ligger, eller kommer också C att ligga, risigt till.