I mainstream-media skälls det jämt och samt på nationen. Ja, nationalismen har fått riktigt dålig press. Den för med sig krig, förtryck, mord, sägs det. Och nationalstaterna bör försvagas, inte försvaras.

Det är en märklig melodi. Nationer finns ju, de är inga hjärnspöken. Den som har fått för sig att norsk nationalism är ett fanstyg får med fridsamma norrmän att göra. Men den som talar om en sund svensk nationalism riskerar att bli sedd som Sverigedemokrat.

Ändå ingår ju nationen, dess värden och manifestationer i vårt vardagsspråk.

En vän vågar inte låta sin fru gå till jobbet ensam längre. Hon brukar ta en rask promenad över hela stan, som tar 20 minuter. Istället kör han henne tidigt på morgonen. Själv går hon på självförsvarskurs sedan några månader. Och har i likhet med många andra köpt försvarsspray som ligger i handväskan.

”Så länge de tre är på fri fot tar vi inga risker”, säger min vän.

”De tre” är de okända förövare som överföll en 20-årig kvinna i centrala Skara på påskdagens morgon. Ett brutalt våldtäktsförsök, där kvinnan först förföljdes med bil varefter männen klev ur och knuffade omkull henne. Två höll fast henne och en försökte slita av henne kläderna, de tafsade på henne och brände henne på handen med en cigarett.

Kultur är det kitt som binder oss människor samman. Så är det i det lilla sammanhanget – familjen eller vänkretsen. Samma sak i det stora – nationen eller, för den som så vill, den europeiska identiteten.

Kultur yttrar sig på många sätt. Ett av dem är matkultur. Runt middagsbordet bygger vi gemenskap med vår familj och våra vänner. Och genom våra matseder delar vi en gemensam svensk identitet. Ätandet är inte bara en central del av vår kultur i dag, mycket talar för att den gemensamma måltiden knöt människorna samman redan i människosläktets tidiga gryning.

Ett tidigare inlägg av Ulf Larsson ser den svenska matkulturen hotad av en ny frimärksserie som avbildar maträtter typiska för Italien, Japan, Mexiko, Mellanöstern och USA. Jag tror det finns fler, och kanske allvarligare, hot mot den svenska matkulturen. Och det handlar då inte bara om vad vi äter utan också om hur vi äter.

Den 30 mars meddelar företrädare för de fyra allianspartierna att de kommer att gå till val under alliansplattformen även nästa val 2018. Det är på flera sätt ett märkligt besked.

Sverige befinner sig i kris. För ett halvår sedan tvingade verkligheten fram en omläggning av migrantpolitiken. Sedan dess har opinionsbildare ur skilda läger föreslagit att krisläget borde föranleda mer lämpade  regeringskonstellationer än den nuvarande koalitionen. Det har funnits förespråkare för en ren S-regering, som man menar lättare skulle kunna nå blocköverskridande överenskommelser. Andra har föreslagit att en S+M regering genom sin styrka vore bäst skickad i dagens läge. Somliga har rentav nämnt alternativet samlingsregering.

Från K-G Hammars tid som ärkebiskop och fram tills nu, präglas Svenska kyrkans gudsbild av otydlighet. Nu senast ställer biskopen Åke Bonnier frågan i Dagen, om inte Gud är bortom alla religioner. Han frågar också om kristen tro verkligen har monopol på sanningen. Det sägs inte rakt ut i artikeln, men mellan raderna kan jag uppfatta att Bonnier menar att judendom och islam är alternativa vägar till Gud. Min reflektion runt detta blir att det som de tre religionerna har gemensamt med varandra, är tron på en Gud, men att det  för övrigt finns betydande skillnader. Framför allt mellan islam och kristendom.

De vanligaste skälen till att elever behöver specialpedagogiskt stöd är enligt Bengt Persson, professor i specialpedagogik vid Högskolan i Borås, att de har ”socioemotionella problem”. Bakom den benämningen döljer sig ordningsstörningar, bristande anpassning och sociala problem.

I Vår Skola, en högstadieskola med 400 elever och en klar problematik med ordningsstörningar, där jag jobbat som lärare, finns ett antal specialpedagoger. Trots dessa pedagogers existens fortsätter skadegörelse, bränder, utpressning och trakasserier till skada för såväl studie- som arbetsmiljö.

Varför fungerar då inte specialpedagogiken? Sedan början av 1800-talet har specialpedagogiken använt den ”kompensatoriska” metoden. Metoden är ursprungligen en del av disciplineringen men har, kanske särskilt på senare år, utvecklats vidare för sig medan disciplineringen i övrigt fört en tynande tillvaro i skolan.

I bästsäljaren Flyga Drake av Khaled Hosseini, som utspelar sig i Afghanistan, beskrivs en grym våldtäkt av en pojke. Senare i boken hjälper också huvudpersonen en sexslavpojke i förpubertal ålder att bli fri. Pojken ägs av en vuxen man och behagar och dansar på befallning.

Just övergrepp på pojkar är en barbarisk sedvänja i Afghanistan och andra muslimska länder i regionen med pervers syn på kvinnan och sexualitet. Den starka åtskillnaden mellan könen och kvinnans katastrofala ställning har banat väg för en speciell och destruktiv kultur.

I debatten om kostnaden för migrationsexperimentet har det länge varit en etablerad sanning att 50 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 7-8 år. Gott att hälften försörjer sig själva efter en förvisso lång etableringsperiod, men det betyder också att hälften inte gör det. En stor andel måste försörjas livet ut av svenska skattebetalare.

Nu har det dock kommit en utredning från Riksdagens Utredningstjänst, beställd av centerpartisten Staffan Danielsson, som visar att endast 34 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 15 år. Av detta kan den intelligente läsaren dra slutsatsen att 66 procent inte är sysselsatta. Efter 15 år! Och värre lär det bli. Eftersom utredningen baseras på historiska siffror kan jag förutsäga att sysselsättningsgraden sjunker väsentligt när senare års enorma migrationsvolymer får genomslag i siffrorna.

Det råder hyperinflation i den svenska USA-rapporteringen. Morgonsoffor och tidningsspalter diskuterar primärvalen med sportkommentatorers detaljrikedom.

Men det saknas nyanser. Och i motsats till sportvärlden, där hundratusentals kunniga svenskar ställer höga krav på sina kommentatorer, hålls de politiska kommentatorerna sällan ansvariga.

Det har lett till två problem som avskräcker USA-intresserade nyhetskonsumenter från svensk media; kompetensbrist och vänstervinkling. Låt mig börja med kompetensbristen.

Det förefaller vara ett mänskligt behov att vilja tillhöra en gemenskap “vi” som avgränsas mot andra gemenskapers “dom”. Som följd av en misslyckad integration av nyanlända invandrare, har så kallade utanförskapsområden bildats i Sverige som inrymmer en gemenskap och ett “vi’”. Utanförskapets gemenskap avgränsas mot det etablerade samhället, “dom”.

I utanförskapsområdena bor en stor andel boende med utländsk härkomst. Arbetslösheten är skyhög i jämförelse med riksgenomsnittet. Kriminalitet blir för vissa boende i dessa områden ett sätt att försörja sig. Polisen utgör en symbol för det etablerade samhälle i vilket många av de boende misslyckats med att integrera sig.

Polisen redovisar i rapporten ”Nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan på lokalsamhället” hur kriminella nätverk tar ökat utrymme i utanförskapsområden. Polisen har svårt att agera i dessa områden som därmed kan betraktas som stående utanför lagen. Terrorforskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllegran skriver på DN Debatt att utanförskapsområden i Sverige har varit också kraftigt överrepresenterade beträffande extremism och utländska stridande.

Skillnaderna i inkomst och välfärd skapar moraliska imperativ för åtgärder att utjämna genom överföring från dem som har det gott ställt till dem som lever i elände. Med begränsade resurser följer ett ekonomiskt imperativ: att omfördelningen bedrivs kostnadseffektivt så att bidraget till de fattigas välfärd maximeras.

Traditionellt har omfördelning begränsats till nationen. I en alltmer globaliserad värld har biståndet tillkommit. Mera nyligen har frågeställningen accentuerats ofantligt av hitresta tiggare och flyktingkris. Omfördelning för att komma tillrätta framförallt med de problem som flyktingkrisen skapat står numera otvetydigt först på politikens agenda.

Tre grundläggande frågor kräver svar inför omfördelningens hantering. För det första: hur mycket? För det andra: till vems förmån? Och för det tredje: med vilka metoder för att maximera omfördelningens nytta? Dessa frågor har blivit häpnadsväckande negligerade i aktuell samhällsdebatt.