Patrik Engellau

Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.

Patrik Engellau

I dagarna pågår en jättefestival angående klimatet i Paris. 10 000 delegater från olika länder ska komma överens om framtidens klimatpolitik. Inför detta evenemang kan det vara angeläget att betänka två saker.

Patrik Engellau

Åsne Seierstad, den norska journalisten, var nyligen intervjuad på TV och undslapp sig apropå Parisattentaten en potentiellt mycket innehållsrik observation som naturligtvis sumpades av intervjuaren.

Seierstad pekade på en sak som åtminstone jag inte hade tänkt på, nämligen valet av attentatsplatser. Jag hade trott att terroristerna bombade lite var som helst, men Seierstad menade att det fanns ett mönster (om jag förstod hennes snabba kommentar rätt). Hon beskrev folk och miljö kring attentatsplatserna som om det handlat om miljöpartister på Mariatorget på Söder i Stockholm: hippt, ungdomligt och kosmopolitiskt.

Patrik Engellau

I DN.Kultur skriver ärkebiskop Antje Jackelén, apropå klimatmötet i Paris, att människan kan betrakta naturen på olika sätt. Ett av dessa sätt beskriver hon så här:

Man har sett på naturen… som kvinnan vars hemligheter ska blottläggas, vars sköte ska trängas in i och som ska tvingas till fullkomlig underkastelse.

I Jesu efterföljd använder sig ärkebiskopen här av en liknelse. Liknelser är till för att tydliggöra. Liknelser utgår från företeelser som är allom bekanta, okontroversiella och därmed solklara för alla människor. Aha, är det meningen att lyssnaren ska utropa, nu fattar jag precis hur du menar!

Patrik Engellau

Regeringen kom i förra veckan med en ny invandringspolitik som tillfälligt fick nationen att tappa andan. Ungefär som om sjuklövern hade lagt sig platt för sverigedemokraterna. När det gäller fakta på marken, alltså åtgärdernas effekt på antalet ankommande migranter, tror jag inte den nya politiken får särskilt stor betydelse, men den psykologiska effekten blev stor. De vanliga invandringsivrarna blev liksom groggy i några dagar. Men till helgen hade de repat ny kraft. På lördagen hade både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter indignerade artiklar om exempelvis att läkare tar avstånd från medicinsk åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn. Tusen psykologer förklarade att tillfälliga uppehållstillstånd är traumaframkallande.

Det känns som om migrationsvännerna samlar sig till en motoffensiv som, om den tog sig formen av ett protestbrev till statsministern, skulle ha en undertext med ungefär följande lydelse.

Patrik Engellau

Förklara gärna för mig på vilket sätt jag har fel när jag nu, ungefär som barnet i sagan om kejsarens nya kläder, så ouppfostrat ifrågasätter den allmänna meningen att det är bra att importera muslimer. Mitt budskap är naivt, rättframt och, som sagt, möjligtvis helt fel. Jag tror att en avsevärd andel av muslimerna inte gillar kristna – och Sverige är ju trots allt ett i seder och tänkesätt kristet land även om svenskarna på det hela taget inte tror på Gud.

Patrik Engellau

”Minnet går alltid hjärtats ärenden”, sa den franske sjuttonhundratalsförfattaren Antoine de Rivarol. Det är bra sagt. Det betyder att minnet lägger saker och ting till rätta så att man minns det man vill minnas.

Jag skulle vilja parafrasera till ”Hjärnan går alltid hjärtats ärenden”. Det är nämligen inte bara det förflutna som anpassas efter ens käraste föreställningar eller önskemål, utan även nuet. Eller, om jag får vara lite råare: ”Hjärnan går alltid magens ärenden”. Vi tolkar världen så att det gynnar våra intressen.

Patrik Engellau

Jag förstår inte så mycket av migrationspolitiken, men det verkar ingen annan heller göra, så därför vågar jag uttala mig.

Regeringens senaste åtgärdspaket, som nyligen presenterades av statsministern och hans vice med sådan vånda, kommer nog inte att få några betydande effekter.

En del av förslagen verkar feltänkta. Ta det där med id-kontroller på tåg och bussar till Sverige som förväntas minska volymerna. Man jämför med id-kontroller på färjor, som ska ha haft vissa effekter.

Patrik Engellau

Jo, jag kom som sagt nyligen hem från ett besök på en privat välgörenhetscentral i slumområdet Conjunto Palmeiras i Fortaleza i norra Brasilien. Verksamheten startades för över tjugo år sedan av en avhoppad katolsk präst, Joaquim Melo, som visade sig vara en superkändis i Brasilien (över 10 miljoner googleträffar varav dock inte alla avser honom). Han har en diamant i örat och transparent lack på naglarna (men hans älskade fru – en kvinna, alltså – hade nyligen gått bort i cancer, så man vet inte).

Patrik Engellau

Jag kom just hem från ett veckolångt besök hos en privat välgörenhetscentral i en slum i Fortaleza i norra Brasilien. Brasilianska slumområden – favelas – är inte att leka med. Den här heter Conjunto Palmeiras och har vid pass 40 000 invånare varav två, tre procent antas vara knarklangare och kanske 15 – 20 procent knarkare.

En av invånarna förklarade för mig att man inte gärna rör sig långt från sitt eget närområde. Antag att ens bror eller farsa säljer knark. Då ligger det när till hands att denne ligger i fejd med en konkurrerande knarkhandlare i nästa kvarter. Om man då går till nästa kvarter blir man kanske misshandlad av den konkurrerande knarkhandlaren. Bara så man lär sig. Så kan knarkhandlare skicka signaler till varandra. I Brasilien lägger man inte fingrarna emellan.

Patrik Engellau

Hur hänger allt ihop: Agenda 2030, massinvandringen, de ökande ekonomiska klyftorna, globaliseringen, västerlandets försvagning och så vidare? Jag tror att det ligger till så här.

Förut hade vi en segregerad värld. De rika länderna var rika och de fattiga länderna var fattiga. De rika bestämde över de fattiga i kraft av sin självsäkerhet, sin militära makt och sitt allmänna föredöme och bar då ibland tropikhjälm (sådana fanns fortfarande att köpa i fina butiker kring Piccadilly Circus på sextiotalet).

Det var en världsordning. Den ”första världen” vad de rika länderna, den ”tredje världen” var de fattiga länderna (och däremellan fanns de socialistiska länderna som kallades den ”andra världen”).