Patrik Engellau
Ibland blir jag bedrövad och upprörd över regeringens sorglöshet inför Sverige kris – betänk att statsministern nyligen i Financial Times betonade hur ”surrealistiskt” det är att medborgarna oroar sig när allt är på väg åt rätt håll med nationen – och över att oppositionspartierna knappt vill opponera och i varje fall inte vill ta makten och regera.
Men jag borde inte bli förvånad, ty detta är precis vad man kan förvänta sig om min analys av Sverige är korrekt.
Patrik Engellau
Den 24 november förra året insåg regeringen att migrantsituationen var ohållbar och beslöt att vidta åtgärder. Den officiella linjen var att Sveriges migrantpolitik tillfälligt skulle ”anpassas till minikrav enligt internationella konventioner och EU-rätten”.
Det finns en utbredd föreställning i nationen om att något sådant faktiskt också inträffat och att detta, i kombination med ID-kontrollerna på Kastrup, fått det resultat som empiriskt kan iakttas, nämligen att antalet asylsökande per vecka gått ned från över tio tusen till några hundra sedan förra hösten.
Men betrakta följande diagram från EUs egen statistik över antalet asylansökningar per månad år 2015 till EU-länderna sammantagna.
Nils-Eric Sandberg
Det blev alltså inte storstrejk i de flesta industriföretagen – facket och arbetsgivarna enades om ett löneavtal för 600 000 personer. Men när detta skrivs en dyster aprilkväll är det strejk inom byggföretagen.
Det finns rader av analyser om fackliga strategier, om LO:s misslyckande att styra alla medlemsförbund, om företagens kalkyler om produktionsförluster – etc. Som vanligt, i svensk debatt.
Men ingen ställer den relevanta frågan: Varför ska något tiotal personer bestämma om lönerna för nästan alla på svensk arbetsmarknad?
Patrik Engellau
Livet består inte bara av de storskaliga, rubrikbraskande skeendena – migration, skola, krig, presidentval och sådant där – utan också av vardagens – fast i det här fallet helgens – förtretligheter och eventuella glädjeämnen.
På påskdagen la mitt mejlprogram av. Det heter Mozilla Thunderbird och är inställt på att hämta och skicka mejl via en Microsoftportal i det så kallade Molnet, vilket betyder en server någonstans i världen (tror jag). Thunderbird-programmet på min dator blev helt enkelt inte insläppt i portalen. Pärleporten var obönhörligt stängd.
Jag mekade efter bästa förmåga. Datorer är luriga även om de försöker vara hjälpsamma för de ger sällan särskilt exakta besked och en del av beskeden är felaktiga. Till exempel hoppade det upp en ruta som sa att mitt lösenord till molnportalen gått ut, men det trodde jag inte på eftersom andra program som Word kunde ta sig in i portalen med det gamla lösenordet.
Mohamed Omar
Erik Helmerson hör till de mer läsvärda skribenterna på Dagens Nyheter. Den malliga tidningen har gjort sig skyldig till både slarv, förvanskning och mörkning, och tyvärr har man varit dålig på att erkänna sina fel. Men det är inte ett skäl att döma ut hela tidningen för all framtid. Jag tror att mainstreammedierna, eller gammelmedierna som de ibland kallas, mår bra av ökad konkurrens från alternativmedier och kommer att bättra sig. Dock tyst och glidande…
Den 12 april publicerar DN Helmersons ledare ”De hånades som islamofober – men fick rätt” om Rosengårdsrapporten 2009 och hur den togs emot. Rapporten gjordes av forskarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos och syftade till att kartlägga radikaliseringen i Rosengård. Tyvärr blev den inte tagen på allvar och forskarna beskylldes för islamofobi. Hade man istället lyssnat på forskarna och vidtagit åtgärder hade vi kanske inte haft Osama Krayem, den i Bryssel terrormisstänkte Rosengårdskillen.
Patrik Engellau
Jag var nyligen på ett seminarium där det förekom åtskilliga framstående samhällstyckare. Samtalet handlade om tillståndet i nationen, enkannerligen risken av att staten försvagas. Till exempel att statens våldsmonopol inte kan upprättas i hela landet med följd att kriminella ligor tar över makten i vissa områden. Eller att myndigheterna inte har grepp över vad för folk som befinner sig i landet. Eller att välfärdsbrottsligheten breder ut sig och folk skaffar flera identiteter för att mångdubbla sina bidrag. Eller upplopp på asylboenden, eller afghanska våldtäktspojkar, eller rektorer som inte törs sätta ned foten, eller att staten drar sig tillbaka från småorter i Norrland så att hatet jäser bland norrlänningar som känner sig övergivna, eller att poliser och socialsekreterare i panik säger upp sig en masse, eller… En deltagare gjorde en framtidsspaning: ”Prepare yourselves for a bumpy ride”.
Utrikespolitiken är inte någon stor stridsfråga mellan de svenska riksdagspartierna. Visst kan det finnas åsiktsskillnader i detaljer från tid till annan, till exempel när det gäller synen på Israel och Palestina. Men långsiktigt, och i dess huvuddrag, råder samsyn mellan regering och opposition oavsett vilka partier som för tillfället är det ena respektive det andra.
Tre uppgifter framstår i den officiella bilden som Sveriges viktigaste bidrag till en bättre värld:
– Fattigdomen i världen ska avskaffas.
– Demokrati ska införas i de länder som saknar demokrati.
– Alla människor i världen ska tillförsäkras mänskliga rättigheter.
Nils-Eric Sandberg
Dagens Nyheter – min gamla tidning – publicerade 20 mars en artikel på nio helsidor av Björn av Kleen. Artikeln hade som huvudtema att många personer som bor på Östermalm och har hög inkomst och högutbildning nog röstar på Sverigedemokraterna. Nu var det inte så många – mindre än sex procent, och därmed långt under riksgenomsnittet.
Den 8 mars trillade polletten ner. Jag hade vid ett par tillfällen bemött överläkaren och professorn Agnes Wolds felaktiga uttalanden i familjepolitiken och en minnesbild började göra sig påmind utan att klarna helt. Hennes mediala framfart som guru i alla slags frågor liknade ett fenomen jag sett förut. När Expressen utnämnde henne till ”Årets kvinna” på kvinnodagen kom jag på vem minnesbilden handlade om: den karismatiske finansmannen Refaat El-Sayed som sol- och vårade journalistkåren och näringslivet på 1980-talet.
Patrik Engellau
Migrantsituationen är praktiskt taget det enda folk talar om nu för tiden, i varje fall de som jag träffar. Uppfattningarna verkar vara ungefär så här:
Mohamed Omar
Pakistan är en islamisk stat, dess officiella namn är Islamiska republiken Pakistan. Det betyder att islam har en privilegierad ställning och att andra religiösa grupper är diskriminerade. Det finns dock sunnitiska, fundamentalistiska grupper i landet som anser att den nuvarande diskrimineringen inte räcker. De vill ha hårdare tag mot kristna och hinduer, men också mot shiamuslimer. En sådan grupp attackerade kristna familjer som roade sig på en lekpark i Lahore under påskdagen. Omkring 70 människor dödades och 300 skadades. Många av offren var barn.
Det var inte den första attacken mot landets kristna minoritet och med stor sannolikhet blir det inte den sista. Den pakistanska statens kamp mot terrorismen är inte effektiv eftersom den inte vill gå till roten av problemet. Tvärtom delar den i det mesta terroristernas värderingar och världsbild. Det är små detaljer i tolkningen av sharia, islams lag, som skiljer den pakistanska staten från talibanerna. Så länge man inte på allvar reformerar islam kommer man inte att kunna stoppa terrorismen. Den pakistanska staten förbjuder i stället kritisk granskning av islams grundtexter, samma texter som terroristerna stödjer sig på, vilket hindrar reformarbetet.
Ska civila medborgargarden upprätthålla ordningen i Sverige i framtiden? Efter flera rån, slagsmål och bråk vid Skara busstation, har föreningen Skara United samlat några asylsökande och börjat patrullera vid busstationen i gula västar. Tanken är att öka tryggheten varje kväll mellan klockan 20.00 – 23.00. Lokaltidningen lyfter upp initiativet som en positiv nyhet.
Civila insatser görs på många ställen i landet. I Borlänge ska somaliska pensionärer åka med lokalbussarna för att stävja bråk, istället för de väktare som tidigare anlitats. Som ersättning får den somaliska PRO-föreningens medlemmar busskort och bidrag till en ny lokal.
Patrik Engellau
TT rapporterar att statsminister Stefan Löfven i en intervju i Financial Times ondgjort sig över svenska folkets verklighetsuppfattning:
Statsminister Stefan Löfven (S) uttrycker frustration över allmänhetens negativa bild av utvecklingen för Sverige… Att hantera det stora antalet flyktingar och migranter har varit ”surrealistiskt”, enligt Löfven.
– Men vad som är ännu mer surrealistiskt är att alla siffror går åt rätt håll, men bilden som allmänheten har är att landet är på väg åt fel håll. Det handlar inte bara om att de är oroliga över flyktingkrisen, det är som om allt går åt fel håll, säger han till FT.
Om man vill veta vad han menar kan man slå upp synonymer.se och få ”overklig” och ”drömlik” som ersättningsord för surrealistisk. Man kan också hitta surrealistiska tavlor som illustrerar hur statsministern ser på världen, till exempel den här av Salvador Dali som ger ett nog så talande intryck av hur statsministerns hjärna kanske uppfattar verkligheten:
Vem, är egentligen den anonyme prästen, som fått den annars balanserade och återhållsamme Patrik Engellau att brista ut i en domedagsliknande litania över Svenska kyrkan?
Jo, skriver den senare, han är rädd att träda fram med namn, eftersom han anser sig ”övervakad av sina politruk-kollegor” Därför måste han också formulera sig försiktigt. Men skribentens okände sagesman drar ändock till med att kyrkan anser frågan om den globala uppvärmningen vara viktigare än evangeliet.
Engellau är ännu mer drastisk i sitt omdöme om vår demokratiska och rikstäckande folkkyrka. Den ”är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt . . .”
Patrik Engellau Enligt Wikipedia är Soldiers of Odin ”an international anti-immigrant street patrol group founded in Kemi, Finland in […]
Patrik Engellau
Om man ska tro media är Panamaskandalen deras största bragd genom tiderna. Bakgrunden är att en okänd anställd på juristfirman Mossack Fonseca i Panama på något vis läckt ett stort antal dokument som visar att firman hjälpt ett antal personer att öppna brevlådeföretag i det mellanamerikanska landet.
I helgen hade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter artiklar på fyra sidor vardera för att förklara saken. Citaten nedan är hämtade från dessa två artiklar.
Den som läser dessa två artiklar (och åtskilliga andra) med den förundrade skepsis som är naturlig för mig noterar att media tycks vilja göra fyra poänger.
Bert Stålhammar
Om två år är det val igen. Många både politiker och väljare tycks redan ha börjat nedräkningen till denna efterlängtade dag. Då skall enligt Alliansen (om den fortfarande finns kvar) väljarna ha fått nog av regeringen Löfvéns misskötsel av vårt land och i stället kasta sig i famnen på oppositionsledaren Anna Kinberg Batra.
På de två år som ligger mellan nuet och valet 2018 skall oppositionen således ha utarbetat de skarpa förslag om åtgärder som skall stoppa landets allt snabbare färd mot anarki och allmän rättslöshet. Svenska lagar skall åter börja tillämpas, skola, sjukvård, äldrevård, socialvård, bostadsmarknad, försvar, polisväsen, allt skall återställas till den goda nivå de en gång hade. Bibliotek och badhus skall åter bli attraktiva platser för reflektion, läsning respektive sund hälsovård. Lammet och vargen skall för att tala bibelspråk beta tillsammans i frid på de gröna obesprutade ängarna där de skall finna ro och trygghet. Integrationen har segrat och mångfalden besegrat enfalden. Sverige skall än en gång bli världens mest beundrade land, the promised land.
Patrik Engellau
Sverige har nyligen haft en debatt om huruvida media mörkar eller vinklar nyheter och information kring migranter och migrantsituationen. Ulf och Lena Adelsohn hävdade i tidning och radio att sådant vilseledande förekommer. En del journalister instämde, men de flesta journalister gjorde förtrytsamt gällande att minsann inte!
När ordkriget var som intensivast presenterade Stiftelsen Den Nya Välfärden, där jag är ordförande, en Demoskop-undersökning som visade att den andel av svenska folket som anser att invandringen är för stor hade gått upp från 58 procent förra året till 70 procent i år.
Mohamed Omar
I Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i glidningen mellan 80- och 90-tal spelade han i punkbandet The Christer Petterssons.
En av de gamla polarna dör av ett medfött hjärtfel, precis som Joe Strummer, punkbandet i The Clash, och huvudpersonen återvänder till hemstaden för att få ihop sitt gamla band och spela på begravningen.
Jag och Birro tillhör samma generation, den som ibland kallas ”den ironiska generationen”, även om han är några år äldre än jag. Vi är alltså födda på sjuttiotalet och var unga på nittiotalet. Han har sitt magiska Göteborg, jag mitt Uppsala. Det är nog så att varje stad är magisk för den som varit ung där. Helt enkelt för att barn- och ungdomen är magisk. Jag spelade inte i något band själv, men jag hade kompisar som gjorde det. Jag minns hur stor Thåström var, vi lyssnade också på honom, men jag blev aldrig ett lika fanatiskt Thåström-fan som Birro.
Patrik Engellau
Den mest högklassiga intellektuella underhållning man kan få, vad jag har upptäckt, erbjuds gratis av brasilianska professorer i form av föredrag på YouTube och andra sajter. Nyss såg jag en filosof som heter Clóvis förklara hur man sett på etik genom tiderna (kolla på följande länk om du förstår språket).
Clóvis sa att filosofins historia uppvisar fyra distinkt olika ”idépaket” i ärendet. Jag vet inte om han har rätt (vad det nu skulle betyda), men jag tycker hans klassificering var så enkel och hjälpsam att jag gärna delar med mig.
Mohamed Omar
I Miljöpartiet finns en politiker som diggar Erdogan, Turkiets ”moderate” islamistiske president som stödjer jihadister i Syrien, fängslar journalister och människorättsaktivister.
I en ledare i Expressen den 3 april, ”MP-politiker försvarar despoten Erdogan”, pekar skribenten Johannes Forssberg på det olämpliga i att ett progressivt parti som MP är i färd med att välja en Erdogan-anhängare till sin partistyrelse.
Han heter Yasri Khan och är helt öppen med sitt stöd till Turkiets islamistiska AK-parti. När den turkiska militären massakrerar oppositionella kurder kommenterar Khan att kurderna nu “åtnjuter de största friheterna och erkännandet någonsin i Turkiet”.
Patrik Engellau
En präst som jag känner förklarar att han ”alltid måste skriva i kod” när han skriver artiklar eller Facebook-inlägg. Han delar nämligen inte Svenska kyrkans politruk-uppfattningar. Till exempel anser han att förkunnelsen av Evangeliet är viktigare än kampen mot global uppvärmning. Han menar att han är övervakad av sina politruk-kollegor. Han måste därför formulera sig mycket försiktigt ”för att ha ryggen fri” om han blir påkommen med sina normalsvenska idéer.
Svenska kyrkan är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt men sjukan har ätit sig långt in även i den övriga samhällskroppen. Sjukan? Ja, jag kan inte hitta något bättre ord ty det handlar om en åkomma som verkar sätta sig på hjärnan och sätta förnuftet ur spel.
Mohamed Omar
Mustafa möter mig vid Medborgarskolan i Uppsalas entré. Det är tisdag eftermiddag den 5 april och han ska hålla i en kurs för nyanlända, ensamkommande unga män från Eritrea. Mustafa är född i Saudiarabien men har eritreanska föräldrar och talar tigrinja, som är Eritreas officiella språk. Han har bott i Sverige i mer än tjugo år.
Kursen skulle börja klockan fem, men den första deltagaren kommer ungefär kvart i sex. Mustafa berättar att det är si och så med närvaron. De flesta kommer för sent och vissa kommer inte alls. Vad är det de får lära sig på kursen? Det är en grundläggande orientering i det svenska samhället. Det kan till exempel handla om att förstå och fylla i blanketter.
Stefan Hedlund
Ett av de mest fundamentala kraven på en fungerande rättsstat är att lagen måste äga företräde framför moralen. Anledningen är mycket enkel. Lagen skall vara objektiv, tydlig och lika för alla. Moralen är subjektiv, ofta otydlig och mycket varierande mellan individer. Om moralen tillåts vinna företräde framför lagen innebär det att rättstillämpningen också kommer att bli subjektiv. Den kommer att bli beroende av vem som lyckas tillkämpa sig ett tolkningsföreträde, och den kommer inte längre att gälla lika för alla.
Det senare är precis vad som håller på att ske i Sverige, och det är djupt oroväckande. Det postmoderna etablissemangets triumf över rättsstaten ligger i att man med så stor framgång lyckats etablera att den egna moraluppfattningen måste ges företräde framför laglig myndighetsutövning. Den omfattande kontroll man lyckats etablera över medierna gör att den som söker kritisera denna utveckling måste räkna med att bli utsatt för omfattande konsekvenser, i form av misstänkliggöranden och ren brännmärkning.
Ilan Sadé
Berättelser från andra tider och platser där levnadsbetingelserna skiljer sig drastiskt från våra egna visar vilka frågeställningar och dilemman som är allmänmänskliga. En sådan evig fråga är det konfliktfyllda förhållandet mellan kultur och individuell frihet, en annan är för- och nackdelarna med mänsklig migration. Båda företeelserna förenas i musikalen Spelman på taket, vars mäktiga filmatisering från 1971 finns ett par knapptryck från dig, med en briljerande Chaim Topol i huvudrollen som den knegande och knorrande mjölkmannen Tevje.
Inledningsnumret Tradition sätter grundtonen för vad allt handlar om: i byn Anatevka i det tsarryska imperiets västra delar (sannolikt i dagens Vitryssland eller Ukraina) under 1900-talets första skälvande år är det traditionerna som bestämmer vem du är och vad du förväntas bli. Tevje har begåvats med fem döttrar, vilka han måste gifta bort med så goda partier som möjligt för att säkra allas väl och ve. Så har det alltid varit och så – tror han inledningsvis – kommer det alltid att förbli.
Patrik Engellau
För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.
Som allt annat folk kan präster indelas i två huvudsakliga grupper: politruker och andra. Med politruk menar jag en anhängare av de gängse politiskt korrekta idéerna, alltså att kvinnor, HBTQ-folk och aboriginer är förtryckta, att Israel är ont och palestinierna goda (och förtryckta, såklart), att invandringen är en kanonaffär för Sverige (nåja, den uppfattningen har blivit kantnaggad under det senaste halvåret), att huvudfienden är vita män med hyggliga löner som kör bil och äter kött, att den globala uppvärmningen håller på att föröda jorden och så vidare.
Bert Stålhammar
Nu inleds den tid då alla vårens gigantiska skaparkrafter krafter släpps lösa. I luften hörs lockropen från hundratusentals flyttfåglar som är på väg till sina gamla häckningsplatser i Sverige. Autostyrda av magnetfält eller vintergatsljus med en precision som får våra satellitsystem att påminna om indianernas rökpuffarmorse hittar de fram till målet. Förklara hur det går till den som kan.
I myrstackarna kryllar det av liv och det som ser ut som kaos är i stället en exemplarisk uppvisning i effektivitet, organisation och måluppfyllelse. Utanför bikuporna dansar drönarna sina orienteringsdanser för att demonstrera för sina arbetskamrater var den bästa nektaren kan hämtas. Plötsligt en dag har träden nya lövkronor utan att Miljöpartiet på minsta vis har bidragit till denna allt omfattande grönska.
Patrik Engellau
Det här är en ny berättelse från asylboendenas värld som jag fått från rimligt säker källa.
Sverige är ett feministiskt land med såväl feministisk inrikespolitik som feministisk utrikespolitik. Självklart vill Sverige, i det här fallet representerat av Migrationsverket, att migrantkvinnor ska anamma den svenska feministiska synen på saker och ting.
En afghansk kvinna på boendet tilltalas av det svenska synsättet och börjar betrakta sin afghanske man med svenska ögon. Hon står, sedan hennes ögon öppnats av myndigheterna, inte ut med karln. I kraft av sina nya insikter betraktar hon maken som en machoförtryckare.
Mohamed Omar
En poet har gått bort, en Uppsalapoet. För det är så jag minns honom. Lars Gustafsson var många saker – romanförfattare, redaktör, filosof och professor. Men för mig var han framför allt poeten som skrev ”Öfre Slottsgatan-svit”. Dikten fanns i Gustafsson debutsamling Ballongfararna från 1962.
Övre Slottsgatan, som numera stavas med v i stället för f, är en av få miljöer som finns bevarade i universitetsstaden efter 60- och 70-talens brutala rivningsvåg. ”En delvis ålderdomlig och i många avseenden betydelsefull gata i Uppsala”, skriver Gustafsson.
I mainstream-media skälls det jämt och samt på nationen. Ja, nationalismen har fått riktigt dålig press. Den för med sig krig, förtryck, mord, sägs det. Och nationalstaterna bör försvagas, inte försvaras.
Det är en märklig melodi. Nationer finns ju, de är inga hjärnspöken. Den som har fått för sig att norsk nationalism är ett fanstyg får med fridsamma norrmän att göra. Men den som talar om en sund svensk nationalism riskerar att bli sedd som Sverigedemokrat.
Ändå ingår ju nationen, dess värden och manifestationer i vårt vardagsspråk.
