Patrik Engellau
Min portugisiskalärarinna Márcia, som bor i Rio de Janeiro, har en del synpunkter på Sverige. Hon har visserligen aldrig varit här, men hon är allmänbildad, politiskt intresserad och har dessutom en nära kompis som bott i Malmö i flera år.
Márcia är gammal vänstermänniska som numera blivit en fin dam. Sverige var länge ett föredöme för henne som för alla progressiva människor i Latinamerika. Fast hon tycker att svenskarna är lite underliga.
Patrik Engellau
Sverige är ett land som sätter yttrandefriheten högt. Artikel 19 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som lyder så här:
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser
implementeras i vår regeringsforms andra kapitel genom följande stadgande:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor…
Innebär då detta att det råder yttrandefrihet i Sverige? Nej det gör det inte, det är en sak jag blivit allt klarare över sedan jag började arbeta med detgodasamhallet.com.
Mohamed Omar
Fyra kulturskribenter från den antirasistiska sajten “Rummet” har gett ut en bok. Den är ämnad att vara satirisk. I gruppens idé om satir ingår att visa ett montage där SvD:s ledarskribent Ivar Arpis huvud sitter ovanpå en kropp i naziuniform. Mest uppmärksamhet har dock påhoppet på författaren Qaisar Mahmood fått.
De fyra kulturskribenterna, Camila Astorga Díaz, Mireya Echeverría Quezada, Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros, anklagas för att själva sprida rasism. I boken förekommer nämligen ett slags test under rubriken ”Varför är det så skönt att knulla med vita partners”. De som får 5-6 poäng häcklas genom att jämföras med Qaisar Mahmood.
Satir är svårt. Det fick jag erfara efter mitt senaste inlägg här på Det Goda Samhället, där jag lånade titel, form och formuleringar från litteraturhistoriens mest kända satiriska artikel, Jonathan Swifts ”Ett anspråkslöst förslag” från 1729, för att göra mig lustig över det pågående haveriet på asylområdet.
För tydlighetens skull illustrerades texten med bilder av såväl Swift som försättsbladet av artikelns originalutgåva, och avslutades med en länk till Bengt Anderbergs översättning, från vilken jag använde en del formuleringar i inläggets inledning och avslutning. Ändå lyckades vissa tolka texten som ett allvarligt menat förslag att placera flyktingar i Auschwitz-liknande arbetsläger.
Patrik Engellau
Bert Karlsson är en kapitalist som kan tänka längre än näsan räcker. Genom sitt bolag Jokarjo, som sysslar med asylboende, är han en del av det välfärdsindustriella komplexet, alltså den organisationsapparat som livnär sig på att folk definieras som svaga och därför i behov av skattefinansierat stöd. Nyligen skrev Karlsson en debattartikel i Jönköpingsposten där han menar att komplexet tjänar så mycket pengar att det inte är hållbart i längden.
Bert Stålhammar
Med viss smärta har jag kommit till insikt om att dagens politiker och media inte ser på demokratin med samma respekt som vi i den äldre generationen gör. När statsministern nu inbjuder alla partier till samtal om flyktingkrisen går ingen inbjudan till Sverigedemokraterna. Detta trots att SD enligt alla opinionsundersökningar dels anses ha den bästa politiken inom området och dels nu är största parti.
Antalet hatbrott mot judar i världen ökar – i USA, i Frankrike, i Tyskland, i Sverige, i Storbritannien. I Europa och USA är det faktiskt långt fler judar som blir utsatta för hatbrott än muslimer. Detta trots att den judiska gruppen är mycket mindre. I Frankrike är löper till exempel en jude ungefär hundra gånger större risk att utsättas för hatbrott än en muslim. Det hör vi lite om i Sverige, undantaget som bekräftar regeln var Uppdrags gransknings reportage om det växande judehatet i Malmö, som sändes i januari i år.
Patrik Engellau
Den fråga som sysselsätter Sverige nu är hur invandringsexplosionen kommer att slå mot den offentliga sektorns finanser. Myndigheterna har mig veterligen inte gjort några trovärdiga beräkningar, vilket jag misstänker åtminstone delvis beror på att de inte vill komma med obehagliga besked. Johan Westerholm på ledarsidorna.se menar att den statsbudget som ännu ej är beslutad redan är överspelad på grund av den kraftiga kostnadsökning som invandringsexplosionen medför.
Helena Edlund
Så stannade Sverige upp av förvåning. Igen. Kalla Faktas avslöjande om hur läkare på svenska vårdcentraler var beredda att utföra oskuldskontroller på unga flickor, även mot flickans vilja, var tydligen en komplett överraskning och plötsligt var den ena politikern och sjukvårdschefen mer upprörd än den andra. Programmet går att se här.
Med anledning av de fortsatta flyktingskaror som ankommer till Sverige anordnade statsminister Stefan Löfven den 12 oktober konferensen ”Sverige tillsammans”.
Konferensen genomsyrades av maningar om medmänsklighet. Det drogs en parallell till den svenska utvandringen till Amerika och till Vilhelm Mobergs utvandringsserie. Syftet var att förmå svenska folket att leva sig in i den nöd flyktingar befinner sig i och att påminna om att svenskar en gång satt i samma båt.
Lena Adelsohn Liljeroth
På 1970-talet, när jag funderade på vad jag skulle ”bli”, läste jag först olika kurser på universitetet. En härlig och kravlös tid på många sätt. Kravlös i meningen att studierna i sig inte var särskilt pressande, att få av oss någonsin tvivlade på att utbildning ändå skulle löna sig och att vi givetvis skulle kunna få bra jobb.
Jämställdhet var självklart i 70-talets politiska kontext, Grupp 8 var högaktiva, men på universitetsnivå fanns inte mycket som andades ”feminism”. Kursen Kvinnor och politik, under ledning av Maud Eduards, kändes därför som gjuten.
”Ensam kvinna är bara slav – tusen kvinnor kan ställa krav”! Jo, jag var också ute och skanderade även om min moderatknapp på jackan väckte mer fientliga än nyfikna blickar i denna värld av Mahjongklädda knytnävs-aktivister.
Patrik Engellau
Här ett citat ur en bok – Min oro – som jag publicerade för ett och ett halvt år sedan:
Människor i respektfulla, solidariska och tillitsfulla samhällen vill inte tillfoga varandra skada. Man betraktar noggrant sin nästa – som mycket väl kan vara en motståndare, till exempel i en avtalsförhandling – för att se om det finns någon smärtpunkt, för den vill man helst inte passera. Man strävar i det längsta efter att komma fram till kompromisser som alla parter kan leva med. Framför allt underlåter man att kränka motståndarens djupaste intressen även om man för tillfället råkar befinna sig i styrkeposition. Man drar sig för att slå till motståndaren även om han ligger ned och man mycket väl skulle kunna ge honom en rejäl spark.
Att hjälp, omtanke och välgörenhet i första hand skall gå till de närmaste är en klok, allmänmänsklig och pragmatisk regel som i många avseenden är traditionellt närvarande i Storbritannien. Det betyder inte att man är hjärtlös mot främlingar men indikerar likafullt en tydlig prioritet. I första hand hjälper man familjen och de närmaste och sedan det land och den nation man tillhör. Detta är en följd av vår sociala identitet och för de allra närmaste, som en mor till sina små barn, också en följd av vår biologiska identitet. Det råder inte heller något större motstånd mot att avsevärda skattemedel går till befogade sociala insatser i det egna landet då detta är en följd av det lagliga kontraktet mellan nationalstat och medborgare. Att göra motsvarande på global nivå faller sig emellertid mindre naturligt för det stora flertalet.
Krister Thelin
Den gångna helgen såg slutet på det “avtal” som statsministern drev fram för ett knappt år sedan genom att spela ut extravalskortet – ett utspel som skrämde Kristdemokraterna och Folkpartiet att ta kontakt med regeringskansliet. Dessa partier fruktade mer än andra ett nyval. En viss ironi ligger det därför onekligen däri, att det var just KD som satte kniven i den så kallade Decemberöverenskommelsen. Och som på ett pärlband stämde M, FP och C in i förklaringar, att “avtalet” “was no more”. Monty Pythons sketch med den stendöda papegojan “Norwegian Blue” anmäler sig osökt.
Patrik Engellau
Långsamt börjar en ny tanke att trevande försöka formulera sig i min skalle. Jag börjar misstänka att allt vårt prat om invandringen bygger på en helt felaktig premiss, nämligen att vi, vilket betyder myndigheter och politiska organ såsom riksdag och regering, har verktyg att kontrollera och styra det här.
Jag kollar exempelvis vad Sverigedemokraterna har för invandringspolitik. Texten på partiets hemsida är häpnadsväckande vag med tanke på att frågan är partiets paradnummer, men det som slår mig är att inte ens detta parti verkar ana frågans allvar. Sverigedemokraterna presenterar sin filosofi och sedan ett halvdussin konkreta förslag, till exempel ”Försörjningskrav för att ta in anhöriga” och ”Stoppa massinvandringen”.
En representant för en fredsorganisation som heter det Abrahamska Forumet uttalade sig för några veckor sedan i israelisk radio och sa att fred inte är en politisk fråga utan en fråga om medvetenhet. Hans organisation strävar efter att plantera fredsfrön i medvetandet på företrädare för Mellanösterns olika religioner. Jag håller fullkomligt med honom, fred är något man har i huvudet. Precis som våld. Våld börjar inte med en handling, våld börjar med en tanke.
Vad behövs för att genomföra en terrorattack mot civila i Jerusalem? Vapen? Sprängämnen? En skarp kniv? En terrororganisation som ger logistiskt stöd? Nej, inget av detta. Det som behövs är en verklighet där palestinska barn indoktrineras med hat och våldsdyrkan från en svindlande tidig ålder, där lekskolors väggar pyntas med hjälteporträtt av döda terrorister, där terrorister och deras familjer regelbundet utbetalas lön av den palestinska myndigheten, där sanning relativiseras, där stora delar av världssamfundet ger sitt odelade stöd till den ena parten i en komplicerad konflikt.
Patrik Engellau
En 69-årig skotte som heter Angus Deaton och är professor vid Princeton har fått Nobelpriset i ekonomi. Jag läser flera artiklar i morgontidningarna om detta, men ingenstans får jag någon förklaring till att professor Deaton hedrats på detta vis.
Först tror jag rutinmässigt att oklarheten beror på att svenska journalister brister i yrkesmässig kompetens. Sedan läser jag lite i professorns skrifter och inser att förklaringen nog är att han är så förskräckligt politiskt inkorrekt i sina uppfattningar att reportrar helst inte vill föra dem vidare.
Patrik Engellau
Jag ägnade delar av sistlidna söndagskväll till att titta på Agendas partiledardebatt. Ömsom glodde jag häpet in i teveapparaten, ömsom kände jag mig tvungen att gå därifrån och svära och morra för att lugna mig.
Förljugenhetens stora pris tror jag tillkommer vårt lands statsminister. Om jag har läst rätt i tidningen försöker EU utan framgång placera ut 170 000 flyktingar bland medlemsländerna. Det är ungefär så många som det kommer till Sverige på tre månader i nuvarande takt. Och så säger statsministern att han tycker att EU ska förmå andra länder att hjälpa Sverige.
Nils Lundgren
PK: Nu skall det bli gott med en espresso.
STM: Hej PK! Ger du mig en latte, när du ändå är vid maskinen. Har du läst om det här kravet på självständighet. Jag tycker det är en självklar rättighet. Det är väl inte konstigt att ett folk med en egen etnisk identitet vill ha en egen självständig stat och inte leva som en minoritet styrd av en majoritet man inte känner gemenskap med.
PK: Nu är du väl ändå gammaldags romantisk. Det är orimligt att bryta sig ut ur en etablerad statsbildning och kräva självständighet för en ny stat. Som om vi inte hade för många stater redan på denna kontinent.
STM: Betyder det att du tycker det var helt fel att Norge fick lämna unionen med Sverige och bli självständigt 1905? Och beklagar du att Irland blev självständigt från Storbritannien 1921?
Patrik Engellau
En bibliotekarie i södra Sverige som jag råkar känna berättade samma historia som man hört om från andra bibliotek. Det hade kommit gäng med invandrarungdomar och fört liv, ställt till ofog, knarkat och bråkat. Ibland uppstod handgemäng och när personalen förmanade ungdomarna fick de motta hätska tillvitelser om rasism. Det slutade med att biblioteket måste ha en stadig, uniformerad ordningsvakt på plats under hela öppettiden. ”Så fruktansvärt dyrt och sorgligt att det ska behövas”, suckade min bekant, ”man vad hade vi för alternativ?”
Mohamed Omar
När den brittiske Guantanamofången Jamal al-Harith frigavs 2004 berättade han för pressen om vilka hemskheter han hade varit med om. I svenska medier kunde man läsa om hans upplevelser under rubriker som ”Guantanamofånge sparkad och slagen” (DN), ”Ex-fånge berättade om helvetet i Guantanamo” (SvD) och ”Brittisk Kubafånge vittnar om tortyr och förnedring” (SR).
Patrik Engellau
Det är med största beklämning jag skriver dessa rader. Jag har alltid älskat USA på ett rätt förbehållslöst sätt. Det började med att jag studerade vid en av landets främsta skolor och för första gången fick en känsla av vad bildning, lärdom och ansvar betydde. Inget fel på Södra Latin, som jag lämnade för USA-utflykten, men det fanns en kombination av strävan, äventyr och ändå rigorös ordning vid den amerikanska skolan som fångade mig.
Sedan, efter några års hit och dit, fortsatte jag att studera vid ett amerikanskt universitet och att fördjupa mig i landets anda och kasta mig in i dess själ. Jag älskar det engelska språket och försöker varje dag lära mig ett nytt ord. Jag skriver det här bara för att du ska förstå att jag är en sann och uppriktig USA-vän.
Mohamed Omar
I Syrien och Irak blir kristna förslavade, stympade, våldtagna och korsfästa. Det är framför allt Islamiska staten (IS) och Al-Qaida som står för förföljelsen och våldet. Det pågår uppror i både Syrien och Irak mot respektive länders regeringar. Dessa uppror leds av salafitiska terrorgrupper. De tolkar upproren som en del av en större kamp mellan sunniter och shiiter.
Syrien styrs av Bashar al-Assad som kommer från den alawitiska minoriteten. Alawismen är en heterodox sekt med rötter i shiismen. Irak styrs av en regering som framför allt består av shiiter med vänskapliga relationer till det shiitiska Iran.
Det är ett ämne till bedrövelse för alla som sett våra centralstationer fyllda till trängsel med förtvivlade flyktingar, vilka alla löper en mycket stor risk att fastna i bidragsberoende utanförskap. Jag tror nog alla håller med mig om att detta oerhörda antal flyktingar utgör en enorm utmaning för vårt land, och att den som kunde fundera ut en hederlig, enkel och billig metod att göra dessa flyktingar till goda och nyttiga medlemmar av samhället har gjort sig förtjänt av att få en staty rest över sig, som ett minne av en samhällsbevarare.
Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för flyktingarna. Jag sträcker mig vida längre; jag avser samtliga medborgare i detta land, vars regering ter sig allt mer oförmögen att förse dem med ens välfärdens nödtorft. En nyanländ flykting kan leva i två-tre veckor på frivilliga medborgares insatser. Mitt förslag avser sörja för flyktingarnas och samhällets välfärd därefter, utan att de blir en börda för varken frivilligorganisationer eller stat. Istället för att sakna mat, kläder och husrum för resten av sina liv kommer de att bidra till det omgivande samhällets tillväxt.
Helena Edlund
Min salig mormor var en mycket vis kvinna, på det där speciella och ytterst jordnära sätt som man blir vis på när man är sprungen ur bönder som överlevt i generationer på barkbröd (nåja) och getmjölk. De norrländska skogarna danar karaktärer som inte har mycket till övers för dravel, som min mormor hade uttryckt det.
När saker och ting behövde sägas, så sa man helt enkelt som det var. Rakt upp och ner. Utan knussel. Det fanns uttryck för det mesta. Och när man satt fast i en sjusärdeles knipa, så fanns det ett bra uttryck för det också: Att sitta fast med tissen i mangeln.
Patrik Engellau
Som bekant brukar jag hävda att Sverige styrs av ett välfärdsindustriellt komplex som tycker om svaga människor eftersom svaga människor är deras klienter och livsluft. Ju fler och svagare människor, desto mäktigare blir komplexet.
Även om andra människor inte brukar använda begreppet ”det välfärdsindustriella komplexet” så står företeelsen som elefanten i rummet i praktiskt taget all politisk diskussion i Sverige. Det finns närmare bestämt tre distinkta förhållningssätt till välfärdssystemet.
Tidningen Arbetsterapeuten (6:2015) anländer och meddelar att Kerstin Tham, 59 år, professor i arbetsterapi, har utsetts till rektor för Malmö högskola. Nyheten kan absolut inte uppfattas som någon sensation. Kvinnor är idag rektorer för tre av de fyra klassiska lärosätena, Uppsala, Stockholms och Göteborgs universitet. En kvinna har varit rektor i Lund, en på Chalmers och en på Karolinska institutet; den senare är numera universitetskansler, högsta hönset i den akademiska hierarkin. KI:s prorektor är för övrigt arbetsterapeut, en kvinna. Flera av småhögskolornas rektorer är numera kvinnor. Lantbruksuniversitetet har haft två kvinnliga rektorer. Också rektorerna för Linköpings och Umeå universitet är kvinnor.
TTIP är en bokstavskombination som få människor vill sätta tänderna i. Men den är mycket kontroversiell, har satt starka känslor i gungning och kan få stor inverkan i framtiden; ekonomiskt, socialt och demokratiskt. Den står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership” – beskrivs i vanligt tal som ett frihandelsavtal – och slutförhandlas nu mellan två av världens största ekonomier; EU och USA. Men TTIP är mycket mer än ett frihandelsavtal. Det tänkta avtalet består, förenklat sett, av tre delar; en ekonomisk, en social och en politisk del. Polariseringen ligger, som oftast, längs/på höger-vänsterskalan; de multinationella storbolagen och de borgerliga är starkt för medan facken, vänster- och miljöpartister är ännu starkare emot. Ekonomer har räknat ut att om avtalet går igenom så kan de båda blockens ekonomier växa med allt från 0.5 % av BNP upp till 2 %, även om det mestadels är uppskattningar.
Patrik Engellau
Sverige stod på sin höjdpunkt på 1960-talet. År 1965 var vi näst rikast i världen efter USA. Men det bästa med Sverige var inte att vi var så rika, utan att vi använde våra pengar så klokt. Vi byggde en välfärdsstat som fördelade välståndet mer rättvist och som tog hand om människor som hade en permanent eller tillfällig svacka i livet. Sverige var ett land som väckte beundran i en hel värld. (Det är faktiskt sant. Jag bodde i flera olika länder under de där åren, och det var alltid samma sak: överallt svärmade man för Sverige.)
Patrik Engellau
Lord Jonathan Sacks, före detta överrabbin i det brittiska samväldet, skrev nyligen så här i The Wall Street Journal.
Homo sapiens är ett meningssökande djur. Om det är något den moderna världens viktiga institutioner inte gör så är det att skapa mening. Vetenskapen säger oss hur, men inte varför… Den liberala, demokratiska staten ger oss frihet att leva som vi vill, men har som grundprincip att inte tala om för oss hur vi ska välja att leva. Vetenskapen, teknologin, den fria marknaden och den liberala, demokratiska staten har möjliggjort oöverträffade framsteg… Resultatet är att vi i det 21sta århundradet har maximalt med valfrihet och minimalt med mening.
Jag tror detta är en ganska vanlig bild av tillståndet i Västerlandet. Vi tror inte på någonting och slösar bort våra liv på shopping och annat strunt – överrabbinen säger inget sådant, men det är en slutsats av hans grundläggande observation – eftersom vi inte kan hitta på något meningsfullt att göra.
DET GODA SAMHÄLLET 