Det finns en mycket enkel logik i två steg enligt vilken demokratin troligen gör slut på sig själv.

Det första steget börjar med att allmän rösträtt införs. Om man ställer upp hela den röstande befolkningen efter ekonomisk ställning – ja, jag vet att det är ett komplicerat begrepp, det kan betyda inkomst eller förmögenhet eller andra saker, men strunt i det nu – så kommer det alltid att finnas 51 procent som har det sämre ställt än de andra. Före den allmänna rösträtten fick dessa 51 procent höra att de gärna fick bli rikare men då skulle det ske genom att de jobbade mer, utbildade sig och fick bättre jobb eller blev framgångsrika företagare. I vilket fall som helst fick de greja sina framsteg på egen hand bäst de kunde.

Den som läser och förstår följande tre meningar av debattören Mats Skogkär i Bulletin får antingen en aha-upplevelse eller sina värsta fördomar om svensk politik bekräftade:

En fortsatt rödgrön regering ledd av Stefan Löfven och uppbackad av Vänsterpartiet och Centern är inte vad Sverige behöver. Det är inte den bästa lösningen, eftersom en sådan regering inte skulle föra den politik Sverige behöver. Men det är en lösning.

Polska arbetare är enligt min erfarenhet starka, vänliga och mycket flitiga och skiljer sig fördelaktigt från svenska arbetare särskilt när det gäller flit. Det känns som om polackerna skyndar sig mellan arbetsuppgifterna. Knappt har de slutat rensa ogräs förrän de ger sig på gräsklipparen och trimmern. Svenskarna hittar i allmänhet något annat viktigt att göra som oftast involverar deras mobil.

Med morgontidningen följde ett reklamblad där olika mer eller mindre statsfinansierade organisationer fick annonsera om sig själva. Två på något vis sammankopplade organisationer som heter Hjärnkoll och Stockholms NSPH anser att vi ska ”Våga prata om psykisk ohälsa” och börjar så här:

Jag är en fysiskt feg människa så om jag efterlyser mer våld så är det inte för att jag personligen har lust att slå någon på käften. Men Sverige behöver en statlig våldsmakt som skrämmer folk till underkastelse och lydnad. Det räcker inte med att våldsmakten visar upp sina våldsinstrument för att bli tagen på allvar. Den måste också bruka dem för att sätta sig i respekt.

Rudyard Kipling dog 1936 vid 70 års ålder. Dessförinnan hade han skrivit storverk som Djungelboken och Den Vite Mannens Börda, tagit emot Nobelpriset men tackat nej till att bli Storbritanniens poeta laureatus, det vill säga hovpoet. Samtiden ansåg honom för ett geni. Om han bara inte varit död så hade jag bjudit in honom till ett samtal på YouTube.

Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.