
För att beskriva företeelser, också människor, har man behov av beläten, modeller som gör klart vad man menar. De är fyrkantiga, förenklade och grova. Men de behövs.

Politikerväldet samt de anslagsfinansierade myndigheter över vilka väldet styr är omsättningsmaximerande analogt med att privata företag är vinstmaximerande. Båda typerna av maximering är svåra att leda i bevis men den betraktare som alltid minns vilken grundhållning som kännetecknar den betraktade organisationen får sig en säkrare förståelse.
Denna insikt slog mig som en blixt för många år sedan när jag under en resa till Småland läste lokaltidningens förstasida. Huvudrubriken var: ”Elsa, 81, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Elsa bodde ensam i skogen och det hade snöat så mycket att hon inte kunde ta sig till matvaruaffären.

En ny opinionsundersökning visar att en majoritet av fransmännen delar oron som uttrycktes i ett öppet brev signerat av tjugo pensionerade generaler och ett stort antal militärer av lägre grad om att Frankrike är på väg mot ett inbördeskrig orsakat av en misslyckad mångkultur, laglöshet i de invandrartäta förorterna, en växande islamism och attacker mot Frankrikes identitet.

TONÅRSFILMER FRÅN 80-TALET En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Därför har jag bestämt mig för att blicka tillbaka på några av filmerna från den tiden. För två år sedan började en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En film som förtjänar att omnämnas är John Hughes-filmen Some Kind of Wonderful från 1987.

I sitt Första maj-tal berörde statsministern olika sidor av den ojämlikhet som alltmer präglar samhället. Man kan mäta den på olika sätt. Många håller med om att den är stor, och fortfarande växande under Löfvens regering och de trettio år som gått sedan nittiotalets början.

Föreställ dig en välfylld bar med alla slags vin och sprit i oändliga kvantiteter. Allt är gratis. Om du inte orkar blanda drinkarna själv finns en tjänstvillig bartender. Han hjälper också till med att bära fyllda glas till ditt bord när du inte längre kan stå på egna ben (om du är av den ullen).
Två slumpmässiga medborgare kommer in i baren. Den ene drar i sig glas efter glas som en sjöman på landpermission och är mycket riktigt utslagen och dyngrak efter någon timme. Den andre nöjer sig med att hela kvällen smutta på ett enda glas vitt vin.

Netflix svenska originalserie Snabba Cash ligger just nu etta på topp tio listan på Netflix. Det är välförtjänt, teveserien är bra underhållning. Jag sögs in i handlingen och såg alla avsnitten i ett sträck.
Snabba Cash, en fartfylld actionserie om gängkriminalitet i Det Nya Sverige, har gått hem hos både publik och kritiker. Många kritiker beundrar även seriens realistiska skildring av livet i orten. Serien är inspelad i olika förorter runtom i Stockholm, särskilt i Järva.

OECD:s skolstudier Pisa (Programme for International Student Assessment) har blivit ett slags VM i skolresultat. Ett urval femtonåringar i medverkande länder får göra tester i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Den senaste testomgången gjordes 2018 och rapporterades 2019. Det officiella Sverige blev glatt som en lärka när det visade sig att den nedåtgående trenden för svensk del definitivt var bruten; 2015 års uppgång var tydligen ingen tillfällighet utan en trend (se bilden ovan).
Nu har Riksrevisionen förstört hela glädjen genom att syna Pisa, särskilt den svenska hanteringen, i sömmarna och hovsamt, lite överdrivet hovsamt för min smak, men rätt bestämt kommit fram till att Sverige troligen fuskat.

Den brittiske skådespelaren Noel Clarke, känd från TV-serier som Doctor Who, Bulletproof och Viewpoint, och nyligen belönad med BAFTAs pris för ”enastående insats inom brittisk film” anklagas av minst 20 kvinnor för olika typer av sexuella övergrepp. Den 45-årige skådespelaren ska bland annat ha tvingat unga kvinnliga skådespelare att provfilma utan kläder.

Black Lives Matter-rörelsen är ett kulturellt virus och farligare än covid. Det menar den svarte pastorn EW Jackson.

Ja, första maj-festen har en historia som är mycket äldre än socialismen. Det är inte många svenskar som känner till det idag – festen har kapats av vänstern. När Dagens Nyheter för två år sedan skulle förklara dagens betydelse för sina läsare gick man inte längre tillbaka än till 1800-talet, närmare bestämt den händelse som kallas ”Haymarketmassakern” i Chicago 1886.

Min portugisiskafröken skickade mig ett antal artiklar från brasilianska media som hon hade samlat på sig. Artiklarna handlade om den höga dödligheten på svenska äldreboenden under coronat. Jag blev förvånad både över att brasilianarna brydde sig och över skärpan i deras analys.
Så här skrev nyhetsbyrån TAB i maj förra året:

PODCAST I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Luai Ahmed om ramadan. Både Eddie och Luai har lämnat islam.

Idag är det sista april och valborgsmässoafton. Många säger bara valborg, men valborgsdagen infaller egentligen dagen därpå på första maj. Första maj är alltså valborgsdagen, Valborgs dag eller valborgsmässa, medan sista april är valborgsmässoafton, alltså aftonen före valborgsdagen. På samma sätt som julafton är aftonen före juldagen, som ju också har kallts kristmässa.

Det finns mycket att oroa sig för i Sverige och Europa. Kärnvapenkrig, ett eventuellt ryskt anfall på de baltiska staterna (och då troligtvis även Gotland) eller ett alltmer aggressivt Kina som köper upp eller spionerar på svensk spetsteknologi och utkonkurrerar svenska företag med statliga (kinesiska) subventioner och gör Sverige och EU till halvkolonier. Ett ytterligare latent hot är att staterna i Västeuropa blir muslimska kalifat med sharialagar och en inhemsk befolkning som riskerar att bli en minoritet om ca 40 år.

Följande öppna brev har ett tjugotal franska generaler nyligen publicerat i tidningen Valeurs actuelles. Brevet är översatt av Tom Nässbjer.

Tänk om du levt i en stuga i skogen sedan 1985? Tänk om du varit avskuren från alla kommunikation med resten av landet? Då kanske, bara kanske, skulle du kunna skriva som Lina Stenberg i en ledare i Aftonbladet.

Jag får då och då påpekat för mig att jag ibland skriver nostalgiskt. Senaste gången det hände blev jag lite sur, för jag tänkte att vem har rätt att kalla mina minnen och erfarenheter för nostalgi? Men så insåg jag att min reaktion var helt onödig. Kommentaren bottnade ju i att det skulle vara något fel med att vara nostalgisk. Och det är det ju inte – tvärtom. Nostalgi är inget att skämmas för.

Människans lott är att fatta beslut under osäkerhet eftersom alla beslut gäller framtiden – det passerade kan vi i alla fall inte göra något åt – och framtiden är oförutsägbar. Det är vanskligt att bestämma saker när man på det hela taget famlar i blindo och därför försöker människan reducera osäkerheten med hjälp av olika tankekonstruktioner.

När jag inte har någonting särskilt för mig brukar jag bläddra i en skatt som jag har fått med hundratals gamla svenska veckotidningar från slutet av 1950- till början av 60-talet. Eftersom publikationerna vände sig till vanliga läsare, ser jag dem som tidsdokument, en slags inscanning av ett folkmedvetande som fanns för 60-70 år sedan. Det är också den värld som jag växte upp i. För mig var dåtidens Sverige ett bättre samhälle, befriat från den destruktion som massinvandring, mångkultur, statsfeminism och intersektionalitet har blandat ihop i en aggressiv cocktail.

Per Bolund (MP), Sveriges klimat- och miljöminister, bjöds i sista minuten in till USA:s president Joe Bidens klimatmöte. Själv har han sagt att Sverige fick inleda ”och sätta tonen” för mötet, men i själva verket deltog han i ett förmöte som började klockan sex på morgonen, och där varken Joe Biden eller de större länderna deltog. Det är med andra ord uppenbart att Per Bolund fabulerat friskt om sin och Sveriges betydelse för världens ledare.

Det finns saker i mitt förflutna som jag skäms för. Låt mig bara nämna ett exempel vars speciella logik jag tycker nu för tiden ofta upprepas i nationell eller internationell skala. Jag var kanske sju eller åtta år och brottades på mattan i vardagsrummet med en jämnårig granne som hette Roffe. Roffe höll på att vinna ganska övertygande. Jag letade desperat efter en räddning. Så förvred jag ansiktet och sa med avsmak: ”Fan, Roffe, du har mökat! Jävlar vad du stinker.” Roffe såg förvånad ut och släppte taget varvid jag slank ur hans grepp. Matchen ställdes in.

Sveriges Televisions Anna Stjärne har nyligen med pösande stolthet deklarerat att SVT nu är på gång med en nyinspelning av klassikern Vi på Saltkråkan. En nyinspelning som utspelar sig i modern tid – ett splittrat Sverige där ingenting överhuvudtaget påminner om den tid i vilken originalet utspelar sig. Vad kan gå fel?