Det normala händelseförloppet när en svensk artist orsakar moralpanik är att denne angriper en symbol för någon norm eller myndighet, exempelvis Jimmie Åkesson eller polisen, varpå en representant för sagda norm eller myndighet – exempelvis en moderat kommunalpolitiker – nappar på betet, så att den så kallade ”Barbara Streisand-effekten” uppstår, som innebär att försöket att censurera någonting skapar mer uppmärksamhet åt saken i fråga. Denna process är så förutsägbar att den i princip utvecklats till en metod, en tom ritual i vilken den radikala artisten pryglar döda hästar i en imitation av fornstora dagars normförbrytelser.

Mohamed Omar har i flera inlägg på denna blogg fördjupat vår kunskap om hur salafismen behärskar moskéer och olika muslimska organisationer. Han har pekat på farorna med att man från statsmakternas sida engagerar sig i ett samarbete med sådana organisationer under antagandet att de är representativa för muslimer generellt. Han har också visat hur människor som bekänner sig till andra grenar av islam är salafisternas främsta offer, hur en muslim kan förena sin tro med ett sekulärt Europa och beskrivit varianter av islam som är mer toleranta och inkluderande än salafismen. Det är nyanserade och tankeväckande inlägg som både preciserar vad som är verkliga hot och pekar på alternativa vägar för muslimer att fungera som en integrerad del av vårt samhälle.

De flesta svenska hushåll har nu fått hem information från Sveriges riksbank om de nya sedlarna. Redan nu i oktober ersätts vissa av valörerna. Det finns all anledning att kritisera den ohistoriska och populistiska inställning som här kommer till uttryck.

Roland Paulsen är en sociolog och företagsekonom som har ställt ett anta impertinenta frågor om vårt arbetsliv. Folk jobbar häcken av sig men utan att uträtta någonting speciellt, menar han. Tid på arbetsplatsen ägnas åt sådant som inte har med de egentliga arbetsuppgifterna att göra. Man pratar och umgås med varandra, sammanträder och konfererar, men man surfar också på nätet och ägnar sig åt saker som noga talat hör det privata livet till, sköter sina bankärenden till exempel.

Om jag har förstått Paulsen rätt, är mycket av det socialt nödvändiga arbete som utförs idag meningslöst arbete, en utfyllnad för att få tiden att gå så att människor inte dräller omkring på stan och hålla dem sysselsatta så att de inte tär på bidragsbudgeten, stor nog ändå. Men det skulle samtidigt innebära, om jag återigen förstått Paulsen rätt, att många av oss inte skulle behöva vara bundna vid våra arbetsplatser under all denna tid och kunna göra en massa meningsfulla saker istället, gå på teater eller fiska laxöring till exempel.

Jag har flytt från diktaturens Irak och levde fram tills för några år sedan i en tillåtande och upplyst svensk demokrati. Idag ser jag i stället hur islamism och medeltida värderingar tillåts breda ut sig utan något större motstånd i område efter område, oftast i förorterna. Det är inte ovanligt att kritiker stämplas som ”islamofober” och tystas ner.

Vi skulle behöva göra allt för att motverka skol- och bilbränder, barn- och tvångsäktenskap och för att stötta könsstympade och förtryckta, beslöjade kvinnor. Men en ”Strategi mot våldsbejakande extremism” som inte tar vardagsproblem och religiösa fördomar på allvar kommer inte att lyckas. Med bidrag av offentliga medel utvecklas dysfunktionella ”hemlandssamhällen” med egna värderingar där polisen hålls borta med stenkastning och handgranater.

Vänerfiskarna har på senare tid börjat oroa sig över det minskade sik- och gösfisket i sjön och kommit fram till att problemet är att vattnet har blivit alldeles för rent. En orsak är den effektiva avloppsreningen som kraftigt reducerat de fosforföreningar som behövs i näringskedjan för att fisken skall få tillräckligt med mat.

Något liknande har hänt i Bodensjön där den effektiva reningen håller på att förvandla vattnet i sjön till något som mer påminner om mineralvatten med följd att sikarna inte växer tillräckligt. Det blir ungefär som de näringsfattiga fjällsjöar med sina pyttesmå abborrar som går under namnet tusenbröder.

Alla talar numera om att ”vi har ett ansvar”. I EU pratar man om att alla medlemmar har ett ansvar att ta emot migranter från Mellanöstern, Nordafrika och alla de platser varifrån de nu kommer. I Sverige talar vi om att Sverige – den ”humanitära stormakten” – har ett ansvar att ta emot och försörja vemhelst som önskar komma hit. Och alla de svenska kommunerna har ett ansvar att ta emot migranter, så att de fördelas någorlunda jämnt över de 290 kommunala enheter vi har i Sverige. Sedan talas det om att jag och alla andra boende i Sverige har ett ansvar gentemot migranterna. Någon beskyllde mig och övriga i Sverige boende till och med för att indirekt vara skyldig till att människor drunknar på Medelhavet och att jag borde ha ett ansvar för att de får komma till Sverige.

Osama Abdul Moshen blev världsberömd när en högerradikal Ungersk fotograf lade krokben för honom då han med sin son i famnen försökte ta sig över gränsen mellan Serbien och Ungern. Idag lever han i Spanien, där han sägs ha erbjudits arbete som fotbollstränare, medan hans son fick gå ut på planen tillsammans med Christian Ronaldo inför Real Madrids match mot Grenada.

Nyligen meddelade dock svensk alternativmedia att Osama av kurdiska myndigheter i Syrien anklagas för att vara såväl terrorist och folkrättsförbrytare. År 2004 påstås Osama varit delaktig i en massaker som den syriska regimen utförde mot den kurdiska befolkningen. Sedan inbördeskriget bröt ut 2011 ska Osama dock ha bytt sida, från Assads regim till den salafistiska terrorgruppen Al Nusra, en uppgift som även spritts av Facebooksidan ”This is Christian Syria”, med skärmdumpar från Facebook som bevis.

Hade alternativmediet i fråga varit Avpixlat eller Fria Tider hade jag nog knappast skrivit den här texten. Inte för att Avpixlat eller Fria Tider nödvändigtvis skulle vara medvetna lögnare, utan för att de av politiska skäl gärna utmålar migranter som terrorister, och därför i sin entusiasm kan tänkas snubbla i det källkritiska arbetet.