Patrik Engellau

Organisationen Civil Rights Defenders beskriver sig så här på sin hemsida:

Civil Rights Defenders är en oberoende expertorganisation. Organisationen bildades 1982 i Stockholm med syfte att försvara de mänskliga rättigheterna, och då i synnerhet de medborgerliga och politiska rättigheterna, och stärka utsatta människorättsförsvarare.

Organisationen är en så kallad Non Governmental Organization (NGO), vilket ofta betyder att den är fristående från staten men praktiskt taget helt finansierad med allmänna medel. NGOs brukar vara lite vassare spjutspetsar för de intressen som de offentliga finansiärerna företräder. Civil Rights Defenders hade 2014 intäkter om 72 miljoner kronor varav 73 procent kom från SIDA och 9 procent från ’’Övriga bidragsgivare”, vilket verkar vara andra statliga myndigheter (eftersom bidragen från privata finansiärer specificeras till fem procent och ”Företag”, däribland Postkodslotteriet, stått för 13 procent av intäkterna.)

Patrik Engellau

När jag läser tidningen, lyssnar på radio och i övrigt tar del av det officiella Sveriges signaler brukar mina inre Rumpnissar vakna till liv, ni vet de där Astrid Lindgren-varelserna som storögt betraktar människorna och hela tiden säger ”Voffo gör di på dette viset?”

Jag har aldrig varit på ett asylboende, men jag har sett bilder på TV, så något litet vet jag: några hundra migranter i en gammal kursgård kan det vara till exempel. Migranterna anar att de kommer att bo där ett par år eftersom Migrationsverkets kvarnar mal som de mal.

Det måste vara himla trist på ett sådant där boende, den saken rapporteras det ofta om, migranterna har inget att göra så de klättrar på väggarna och bråkar med varandra och blir förbannade på svenska staten som, så har jag fattat det, enligt deras eventuellt välgrundade uppfattning släpar efter när det gäller att uppfylla sina grandiosa löften.

Patrik Engellau

Svenskar är ofta ambitiösa, samvetsgranna och arbetsvilliga. När man läser om tjänstemän på Migrationsverket som jobbar tolv timmar om dagen hela veckor i sträck så är det kanske en överdrift, men det ligger säkert något i det. Svenskar kan offra egen bekvämlighet för att plikttroget klara av påbjudna uppgifter.

Vi är emellertid inte bara flitiga, utan även ofta lydiga. Det finns en inneboende drift att göra som chefen säger (även om den driften verkar försvagad hos många yngre människor, men det är svårt att veta säkert).

Sådana karaktärsdrag har skapat mycket gott i Sverige. De utgör en del av det värderingspaket som utgör grunden till att vi en gång var en förebild för en hel värld.

Patrik Engellau

Igår ställde jag tre frågor till statsministern. En av dem gällde hans inställning och avsikter när det gäller migrantkrisen.

Ett av mina jobbiga personlighetsdrag är att jag ser problem där många andra inte ser några (ibland har dessa andra rätt), och här ser jag ett jätteproblem. Vad är det egentligen som oroar statsministern och den övriga regeringen när det gäller denna kris?

Jag kan tänka mig två möjliga, men helt olikartade, svar på frågan.

Patrik Engellau

Jag skulle vilja träffa statsministern. Jag skulle säg att du Stefan, uppriktigt sagt, har du inte börjat förstå att landet under din ledning håller på att utveckla riktigt allvarliga problem? Jag vet, Stefan, att du ärvde en soppa från en Alliansregering som inte hade förmåga att gripa sig an ens kända och uppenbara svårigheter som skolan och utanförskapet, utan bara förvärrade dem. Dessutom gödde borgarna den flyktingkris, som du idag måste tampas med, det är också sant. Men det gör tyvärr inte saken bättre för dig. Det är som det är. Du kan inte skylla på någon.

Patrik Engellau

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Västerlandets framgångar beror på att folk tänker, funderar, experimenterar, drar slutsatser, försöker igen. Låt mig understryka två aspekter av denna process.

Patrik Engellau

Jag berättade att min förra fru, som är amerikanska och bor i Kalifornien, välgörenhetsarbetar med illegala mexikanska invandrare. Det betyder, verkar det, att hon lär dem engelska och undervisar om hur man tar sig fram i det amerikanska samhället.

Hon säger att nyanlända mexikaner brukar ställa sig på särskilda platser, något gathörn, någon park, dit folk som behöver arbetskraft kan vända sig. Om man till exempel vill flytta tunga möbler eller gräva om gräsmattan kan man köra dit och anställa arbetskraft för några timmar eller dagar eller ännu längre. Där finns en mexikansk förman som kan engelska och som gör upp affären. En hel del av Kaliforniens byggarbetare tycks rekryteras sådär. Lönen ligger kring tio, femton dollar i timmen.

Patrik Engellau

Samhället har två delar, dels det civila samhället, dels staten inklusive kommunerna.

Det civila samhället är där vi äter, jobbar och bor (de flesta av oss, alltså), där vi uppfostrar barn, driver företag, går på sammanträden i båtklubben och bostadsrättsföreningen, är otrogna och kör mellangrabben till hockeyn. Det civila samhället har, till skillnad från staten, ingen styrande organisation och överbyggnad. Det påverkas naturligtvis avsevärt av staten och dess regelverk, men vad som händer i det civila samhället bestäms i långt större utsträckning av värderingar och attityder som kan vara mer eller mindre befrämjande för nationens utveckling och den allmänna trivseln. I själva verket är det nästan helt och hållet de svårgripbara förhållandena i det civila samhället – graden av tillit, till exempel, vilket det är modernt att peka på – som bestämmer nationens öden.

Patrik Engellau

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Jag tror att ett samhälleligt sammanbrott kan definieras som en situation där omständigheter gör att regelverket inte kan upprätthållas. Sammanbrottet kommer lite i taget. Det börjar med småsaker. Reglerna om att brott ska beivras finns kvar, men de rättsvårdande myndigheterna har fläckvis abdikerat och gett de kriminella frispel. Kommunen har inte sfi- och hemspråkslärare så det räcker för att kunna följa regelverket. Regeringen grips av panik och följer inte reglerna för hur lagar ska stiftas.

Patrik Engellau

Lagrådet betvivlar som sagt att Sverige har en flyktingkris. ”Saken bör klarläggas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skrev myndigheten nyligen i sitt utlåtande kring regeringens förslag om id-kontroller och brostängning. Men alla andra anser att vi har en migrantkris. Folk verkar inte kunna tala om annat. Jag verkar inte kunna skriva om annat. Tidningarna typmarkerar sina artiklar med texten ”Flyktingkrisen”.

Men vad är flyktingkrisen egentligen? På ytan är frågan lätt att besvara: det anländer en massa människor som det idag existerande Sverige, med sina seder och bruk och vanor och regler, har svårt att ta emot på det sätt Sverige anser att de bör tas emot. Men under ytan lurar osäkerhet om vad krisen verkligen innebär. Många har kanske inte tänkt så särskilt på det för saken analyseras inte särskilt noga – eller alls – i debatten. Ändå är frågan om krisens sanna karaktär fundamental.