Patrik Engellau

För någon månad sedan skrev jag en krönika om ett par frivilliga entusiaster i Åre kommun som startat svenskundervisning för de boende på en asylanläggning i kommunen. Det går ut på att den intellektuella eliten bland migranterna – de som kan lite engelska har något slags eftergymnasial utbildning – ska lära sig själva på måndagar och torsdagar och sedan utbilda sina medmigranter under veckans övriga dagar, allt enligt en pedagogisk modell som en av entusiasterna utvecklat under sitt yrkesliv i svenska storföretag.

Jag var med vid det första utbildningstillfället av ”lärarkåren” och blev vederbörligen imponerad av dessa migranters engagemang. Nu har jag varit där igen på det kanske sjätte utbildningstillfället. Att jag bryr mig över huvud taget beror på att det inte finns något annat projekt i Sverige, vad jag vet, där det civila samhället (eller någon annan heller, för den delen) tagit sig an uppgiften att hjälpa migranter att lära sig svenska redan på asylboendet. Efter mitt andra besök är jag nu ännu mer imponerad.

Patrik Engellau

Ibland, till exempel när man lyssnar på Ring P1 och Täppas Fogelberg sitter vid mikrofonen, känns tillvaron mer parodisk än vanligt. Jag lyssnade nyss. Alla medborgare som hörde av sig medan jag lyssnade ville prata om migrantsituationen.

En entusiast framförde sin tillfredsställelse över att nästan alla migranter som kommer till Sverige är syriska läkare vilket i sanning berikar vårt land. Han tyckte att dessa läkare borde ta över Sveriges sjukhus under helgerna ”när det ändå är tomt på klinikerna”.

Täppas Fogelberg verkade gilla entusiastens fina attityd, för han (Täppas) antydde att det även finns andra inställningar som vi lyssnare kunde ana är betydligt sämre. Täppas Fogelberg förklarade att folks inställning till migrantsituationen beror på vad de har för människosyn.

Patrik Engellau

När saker och ting går bra är det säkert kul att vara minister. Glassiga resor och betydelsefulla möten med internationella kändisar och sådant. När saker och ting inte går bra är det inte kul att vara minister men man står ut i alla fall om man har ett personligt intresse, till exempel att man, som i vissa diktaturer, är rädd att få en efterföljare som gärna vill döma en till döden för påstådda missgrepp. I sådana lägen finns det anledning att klamra sig fast vid makten.

Svenska regeringsledamöter riskerar inte repressalier om de avgår. Varför håller de sig kvar när de, vid nyktert betraktande, inte kan undgå att se hur deras fögderi misslyckas och bryter samman och deras uppdragsgivare, medborgarna i Sverige, ilsket vänder sig emot dem?

Patrik Engellau

Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.

Mitt senaste bekymmer är allt tal om att Sverige behöver fler låglönejobb för att lågproduktiva invandrare ska kunna få arbete. ”Vi måste öppna upp för fler låglönejobb”, brukar det heta.

Jag stakar mig redan på första ordet i den där meningen, alltså ”vi”. Vem avses? Själv har jag redan öppnat upp mig för låglönejobb. Om det kommer någon och vill klippa min gräsmatta och i övrigt snygga upp i trädgården, ett jobb som jag hatar, är jag villig att betala 80 kronor i timmen inklusive arbetsgivaravgift. Det var länge sedan jag öppnade upp mig för sådana låglönejobb. Jag är redo. Problemet är att det aldrig kommer någon och erbjuder sig.

Patrik Engellau

Från min tid som rödgardist (nåja) minns jag ett begreppspar som Mao Zedong myntat, nämligen antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar (se exempelvis den här träaktiga men rimligt klargörande texten).

Icke-antagonistiska motsättningar inom samhället är sådana som visserligen kanske retar folk, men med lite ansträngning och kompromiss kan övervinnas, typ motsättningar mellan samer och icke-samiska jämtar om jakt och fiske. Antagonistiska motsättningar, emellertid, är sådana som inte kan kompromissas bort utan ofrånkomligen leder till kamp, till exempel den uppblossande motsättningen mellan Nazityskland och England i september 1939.

Patrik Engellau

År 1984 publicerade jag en historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Den handlar om hur svensk historia utvecklat ett mönster sedan 1200-talet. Den hade lika gärna kunnat gälla hela Europas historia, för där finns i stort sett samma mönster.

Om vi struntar i detaljerna ändrar historien, enligt denna teori, skepnad vart tvåhundrafemtionde år på ett ungefär. På 1200-talet inleddes feodalismen som varade i ungefär ett kvarts årtusende. Sedan startade nationalismen, Gustav Vasa och den absoluta kungamakten och allt sånt. Det pågick i 250 år också. Därefter inleddes industrikapitalismen från mitten av 1700-talet. Även den har sin utmätta tid och bör, enligt min teori, ta slut ungefär nu.

Patrik Engellau

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Det andra förhållandet är att intellektuell tröghet finns. Intellektuell tröghet är en arbetsbesparande attityd som intalar oss att det vi vet gäller och att det är ansträngande, onödigt och kanske omoraliskt att byta uppfattning. Har man en gång lärt sig något så var det rätt och förändring kan vara tecken på urartning. Man har fått lära sig att det heter ”mot dem” och har svårt att tåla att till och med språkforskare tolererar ”mot de”.

Patrik Engellau

Av en händelse hamnar jag i landsvägsbussen bredvid en kanske trettioårig man som visar sig vara nyanländ pakistanier boende på en asylmottagning. Vi pratar i tre kvart innan han stiger av vid boendet. Jag frågar hela tiden. Han ger vänliga, men i mitt tycke osammanhängande och delvis motsägelsefulla svar. Från min tid i Indien minns jag den vaga känslan av att vandra på intellektuella gungflyn.

Här är i alla fall hans story enligt min osäkra hoppussling av de ordrika tankefragment han leende presenterade.

Patrik Engellau

För snart ett år sedan skrev jag en krönika om den verkliga svenska rasismen. Min poäng var att svenskar är rasister i den bemärkelsen att vi inte räknar med att representanter för vissa kulturer ska kunna leva upp till svenska förväntningar och att vi därför inte anser oss böra ställa krav på dem. Jag exemplifierade med observationen att det är därför det aldrig blir räfst och rättarting med u-landsbiståndets permanenta misslyckande. Nu tänker jag ta ytterligare en svängom med den idén med anledning av en aktuell händelse som jag återkommer till.

Vilket av följande två uttalanden är (mest) rasistiskt?

a) Jag hatar araber.
b) Vi ska ta hand om araber för att det är synd om dem.

Patrik Engellau

Jag håller själv inte på med Twitter men jag blev nyfiken av vad Mohamed Omar nyligen skrev om att Peter Wolodarski skulle ha särskilt många falska följare så jag beslöt att ”slå en forsk” (som vi sa när jag gick på Handelshögskolan).

Mohamed använde ett verktyg som heter TwitterAudit och är lätt att hitta på internet. TwitterAudit utger sig för att kunna fastställa hur stor andel av en viss persons twitterföljare som är riktiga och hur många som är falska. För en besökare som jag är det jättelätt att använda instrumentet. Man googlar fram en viss persons twitternamn och klistrar in namnet i TwitterAudit och får fram antalet påstått riktiga och falska följare samt en procentsats som visar andelen riktiga av det totala antalet följare.

Patrik Engellau

Jag läser Dagens Nyheter med stort intresse, särskilt ledarsidorna, eftersom dagens dominerande och ofta felaktiga idé- och åsiktspaket där framträder med särskild pregnans. Så även onsdagen den 27 januari 2016.

Huvudledaren ondgör sig över att statsminister Löfven ser svåra problem men undviker att presentera lösningar. Två exempel anförs.

”Socialdemokratin blöder”, säger DN med hänvisning till den senaste, för socialdemokraterna katastrofala opinionsmätningen av DN/Ipsos. Partiet är vilset. Den socialdemokratiska kommunpolitikern Ann-Sofie Hermansson citeras: ”Vad vill socialdemokratin framåt, på längre sikt? Det fattas oss lite faktiskt”. Alla väntar svar från Löfven, men inget kommer.

Patrik Engellau

Det sannolika, om man bara bedömer efter dagens situation, är att migrantvolymen i år kommer att vara i samma storleksordning som förra året. Årstakten just nu ligger på 40 000 nyankomna. Med vårvärmen blir det lättare att färdas över Medelhavet och genom Europa. Det skulle nästan förvåna om inte volymerna då ökar tre, fyra gånger på årsbasis. Migrationsverkets prognos för 2016 från oktober förra året låg i intervallet 140 000 till 190 000 asylsökande.

Det talas om att svensk migrationspolitik gjort en tvärvändning. Visst, det sägs saker som aldrig hade kunnat sägas för ett halvår sedan, men har det hänt något i verkligheten? ID-kontroller? Hur lång tid tar det innan varenda migrant har ett förfalskat syriskt studentleg som han kan lura en dansk buss- eller taxichaufför med?