Patrik Engellau

Den här texten handlar inte om en viss sakfråga, utan om medierapporteringen kring densamma. Men först sakfrågan.

Under nyårsnatten inträffade kravaller med inslag av rån, skadegörelse och våldtäktsförsök utanför centralstationen i den tyska staden Köln. Enligt den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), ett pålitligt kvalitetsblad i nivå med The New York Times, hade ett tusental män med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika samlats. Redan tidigare hade sådana personer rånat och bestulit folk i området. På nyårsnatten antog den brottsliga verksamheten dittills okända proportioner. I stället för att enskilda män, eller män i grupper om två och tre, ofredade kvinnor hade de nu gått samman i större gäng för att trakassera kvinnorna. Polischefen talade om ”Brott i en ny dimension”. Överborgmästarinnan sa: ”Vi kan inte tolerera att det uppstår ett tomrum där ingen rätt existerar”. ”Vi kan inte acceptera att nordafrikanska mansgrupper organiserar sig för att förnedra kvinnor med skamlösa sexuella attacker”, sa delstatens inrikesminister.

Hur har då dessa händelser uppmärksammats av media? Jag googlade på sökbegreppet ”centralstationen Köln” med begränsningen ”senaste veckan” på ett antal olika språk.

Patrik Engellau

Det måste ju finnas något annat än migrantströmmarna att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

På portugisiska och spanska heter tecknet arroba. Arroba är en gammal iberisk viktenhet, som i Portugal motsvarade 14,7 kilo och i Spanien lite mindre. Denna viktenhet skrevs @. Om jag alltså ville omnämna 147 kilo potatis så skrev jag 10 @ potatis (och läste tio arrobas potatis).

Termen kommer från ett arabiskt ord som betyder en fjärdedel, nämligen en fjärdedel av vad en åsna förväntades kunna bära, vilket då blir runt 60 kilo (så det verkar stämma på ett ungefär).

Patrik Engellau

Ursäkta att jag säger det, men Sverige är en provinsiell kultur. Jag älskar mitt fosterland, men det hindrar mig inte från att skärskåda och bedöma dess tankevanor. Skulle jag inte kunna älska ett handikappat barn?

Provinsiell betyder landsortsmässig eller småstadsaktig, vilket i sin tur betyder, enligt mitt sätt att se, ”instängd i sitt eget betraktelsesätt” eller ”omedveten om att det egna betraktelsesättet bara är ett bland många”. Motsatsen till provinsiell är kosmopolitisk, vilket, fortfarande efter min uppfattning, betyder ”medveten om världens mångfald och ibland obegriplighet”.

Den provinsielle tror att alla andra folk, under den yttre kulturfernissan, tänker som provinsens folk. Den kosmopolitiske vet att det inte ligger till så.

Patrik Engellau

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

I välfungerande samhällen har sådana kårer i allmänhet en egen etik som de själva värnar om att upprätthålla. Låt mig ge ett exempel. I Brasilien ramlar broar ibland ihop därför att ingenjörerna slarvat med armeringsjärnen (eftersom de måste spara någonstans för att få ihop till mutorna till de politiker som beställt bron). I Sverige skulle en brokonstruktör inte gå med på det. Jag kan ha fel, men jag tror inte en svensk ingenjör ens skulle kunna tänka tanken.

Patrik Engellau

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Hennes hobby är att vara en Fin Dam som av de andra Fina Damerna beundras för sin godhet. Att vara god är Sveas specialitet. Hennes metod är att ta ifrån den förskrämde maken intäkterna av hans företag och dels använda pengarna till att klä upp och smycka sig själv så att hon kan göra intryck i sällskapslivet, dels att ge bort det som blir över till olika välgörenheter.

Patrik Engellau

På nyårsafton beklagade kolumnisten Lena Mellin i Aftonbladet ”de ständiga kriserna” under år 2015 ”som tagit musten ur oss alla” och drog därav en slutsats: ”Det kan faktiskt bara bli bättre. Gott Nytt År!”

Måtte hon få rätt. Men jag undrar, jag. Jag vågar inte lita på den i det nationella sinnelaget ingrodda föreställningen att inget riktigt ont kan hända i Sverige bara för att det inte skett hittills under vår livstid.

Patrik Engellau Något är fel i staten Sverige. Migrationsproblemet är det tydligaste exemplet. Det är svårare än de […]

Patrik Engellau

Förvirrat och hjälplöst står Myndighetssverige inför migrantströmmarna och fattar det ena underliga och panikartade beslutet efter det andra. Men jag är inte bättre själv. Om jag haft ansvaret för Sveriges migrationspolitik skulle jag också klia mig i huvudet.

Merit Wager har förtjänstfullt pekat på ett märkvärdigt utvisningsbeslut som drabbat den iranska familjen Ahmadi. Familjeförsörjaren har under viss tid tjänat fyra kronor för lite om dagen och familjen ska därför återbördas till ursprungslandet. Det tål att uppröras över.

Men var går gränsen för hur lite man ska få tjäna för att beviljas fortsatt uppehållstillstånd i Sverige? Jag vet inte. Men här nuddar man vid en djup filosofisk fråga som vi – även jag – alldeles för länge sopat under mattan.

Patrik Engellau

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

För mig är uppfostran något ganska bestämt, inte nödvändigtvis strängt och våldsamt, och framför allt inte elakt, utan snarare vänligt auktoritärt. Jag minns min första lärarinna i folkskolan. Hon hette Laura och hade flätor uppsatta i kringlor runt öronen. Hon spelade orgel i klassrummet och Gud nåde den som inte lärde sig psalmen Fädernas kyrka utantill. Man skojade inte med fröken Laura, utan man lärde sig Hallands floder. För övrigt hette hon inte Laura, utan Fröken.

Patrik Engellau

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.

Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda. Lösningen blir att försöka förhindra att BNP växer så att jorden håller ett tag till. Framför allt gäller det att förhindra att utvecklingsländerna inte börjar utnyttja resurser i samma utsträckning som i-länderna, för då ”räcker det inte med bara ett eller två jordklot”. (Underligt nog är det ofta samma människor som särskilt talar för utvecklingsländernas sak som också tycker att utvecklingsländerna på något sätt inte ska få elda fossiler och därmed lättare få fart på sin utveckling.)

Patrik Engellau

En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.

Jag sa att jag inte tror det, men att det sannolikt finns något i den judiska kulturen som uppmuntrar till intellektuell livaktighet. Till exempel är judar kända för att gräla med Gud. De törs alltså ifrågasätta den högsta auktoriteten, vilket är ett första villkor för att åstadkomma epokgörande upptäckter. Hur ska man kunna hitta någon ny och överdådig sanning om man inte vågar förkasta den gamla?

Patrik Engellau

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.

Patrik Engellau

Det sorgliga med Sverige är att vi ägnar åt en sorts nationellt självskadebeteende som har sin grund i ett farligt tänkande (och då avser jag inte bara migrationen, utan skola och en hel del annat).

Samhällets dominerande tänkande är den härskande klassens tänkande, sa Karl Marx på sitt burdusa sätt. Sverige styrs av ett särintresse, det välfärdsindustriella komplexet med politikerväldet som ledarskap. Dessa backas villigt upp av ett prästerskap av opinionsbildare, journalister, kulturpersonligheter och anställda i Svenska kyrkan. Sverige tänker detta särintresses tankar.

Patrik Engellau

Den tredje världen var ett begrepp som skapades under kalla kriget. Den första världen var de rika, kapitalistiska i-länderna, den andra världen de socialistiska länderna och den tredje världen resten, alltså de som också kallades u-länder, vilket först betydde underutvecklade länder och sedan, efter det att vi bestämt att länderna kunde ta illa upp av den benämningen, övergick till att betyda utvecklingsländer.

Fram till för några årtionden hade Sverige praktiskt tagit ingen invandring från tredje världen. Den invandring vi hade kom i huvudsak från den första och den andra världen, läs italienare, finnar, greker, ungrare, jugoslaver etc.

Patrik Engellau

Dan före dopparedan bjuder Svenska Dagbladet på en högtidsstund för älskare av riktigt avancerat skitprat, som är särskilt välkommet när det levereras av förstklassiga intellektuella charlataner.

Utbildningsminister Gustav Fridolin presenterar sin syn på hur krisen i skolan kommer att lösas. Minns ni hans gamla syn? Att han skulle greja skolan under de första hundra dagarna av sin ämbetsperiod? Det blev inte riktigt så. Det känns som om han förlåtit sig själv för den felbedömningen, det är ju lätt att vara naiv. Men nu har han förstått bättre. Skolkrisen kommer att lösas genom flyktingkrisen.

Patrik Engellau

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.

När jag jobbade i Afrika insåg jag att problemet sönderfaller i två delar: a) att inse och acceptera att de andra tänker annorlunda och b) att utröna på vilket sätt de tänker annorlunda.