Många efterlyser stabilitet i politiken. Det låter bra – i den mån man ställer stabilitet mot oordning och kaos i parlament och samhällskropp. Den stabilitet de flesta talar om idag handlar rent praktiskt om att det skall göras möjligt för en minoritet att styra landet under en mandatperiod. Utan nämnvärd påverkan från oppositionen. Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök, som misslyckades. Nu börjar en del tala om regelverk och lagstiftning i stället. Det kanske mest flagranta fallet är moderatledaren Anna Kinberg Batra i en tidningsintervju: ”Vi skulle behöva ett regelverk som förtydligar att största underlag också kan regera och genomföra sitt budgetbeslut. Det är bättre än en överenskommelse”.

Under några år var jag ordförande i ett författarsällskap i norra Storstockholm, med säte i Sollentuna. Sällskapet har en stor vänförening. Den senare är basen för en utåtriktad verksamhet, med besök av författare och andra personer inom vad som i vid mening kan kallas kultursektorn. Även politiker, byråkrater, företagsledare med flera inbjuds att framträda. Sällskapet samlar en stor publik, varje onsdag kväll under terminerna. Det handlar inte bara om underhållning, och kanske inte ens i första hand, utan om folkbildning.

På väg hem från simhallen i Husby brukade jag slå mig ner en kvart, tjugo minuter på ett kafé vid torget och läsa en utländsk tidning. Men så slutade jag att prenumerera på Financial Times och sedan sköt polisen ihjäl en äldre herre i hans hem i Husby. Simhallen stängde för renovering. Då kom Husbykravallerna, sambandet med dödsskjutningen oklart.

I Kista, centralorten 300 meter längre bort, märkte vi ingenting. Som om vi levde i ett skyddat område. Allt detta skapade ändå en olust när nyheten kom ut – man ville nästan inte ha reda på vad som hade hänt i grannskapet, det var som en beröringsskräck. Mina besök på kaféet och simhallen upphörde för gott; de återupptogs inte heller sedan det gick att bada där igen.

Jag har under mitt yrkesliv suttit med i domstolar och domstolsliknande inrättningar, som haft till uppgift att utkräva ansvar av individer vars beteende inte kan accepteras. Det började i mitten av 1970-talet när jag satt ting. En sak som upprörde mig då var att ansvar utkrävdes också av personer som agerat efter bästa förmåga, men som på ett eller annat sätt misslyckats. Det kunde till exempel gälla ansvar för ”vårdslöshet i trafik”. Någon hade hamnat i en trafiksituation som denne någon inte behärskade. En olycka inträffade och den ”ansvarige”, dömdes därefter regelmässigt till ansvar för ”vårdslöshet i trafik”, just för att den ”ansvarige” inte behärskat situationen.

Den oro, vanmakt och vrede som i dag finns i samhället blir destruktiv om den inte kan kanaliseras i handling. Misstron mot massmedia och politiker är kompakt, men det tröga valsystemet ger få förändringsmöjligheter. Inom dissidentrörelsen och i breda folklager finns en stor enighet om att kursen måste läggas om helt, för att inte hela Sverige ska haverera. Vi måste omvandla våra känslor, kunskaper och arbetsinsatser till en politisk kraft, som kan påverka media, politikerna och det parlamentariska systemet. Eftersom SD har ställts utanför systemet behövs ett starkt kompletterande alternativ, som snabbt kan tränga in i folkets medvetande.

Dagens flyktingmottagande riskerar att tränga ut högutbildad arbetskraft och minska attraktionskraften hos Sverige som land. Det här kan få allvarliga dominoeffekter och vi riskerar på sikt att utarma företagandet som håller välfärdssamhället vid liv.

Från Bromma i Stockholm driver jag ett e-handelsföretag och säljer produkter till konsumenter i främst västra Europa. För att anpassa mitt erbjudande till lokala krav anställer jag personer i Sverige som kommer från de länder jag säljer till. Deras språkkunskap behövs för att sälja till deras hemländer. Flera av mina anställda studerar vid universitet i Stockholm och jobbar extra hos mig under tiden. När examen är avklarad har de inte bara en bra högskoleutbildning i bagaget utan också erfarenhet av svensk arbetsmarknad och en fot i det svenska samhället.

Nyårsafton 406 tog sig tusentals vandaler, suebis och andra germaner över Rhenfloden in på romerskt territorium i förhoppning om ett bättre liv. De skulle snabbt följas av andra germanstammar. Få som såg dessa människor ta sig över Rhen insåg att detta var början till Roms undergång.

Litet över 70 år senare kollapsade den västra halvan av det romerska riket under trycket från invaderande barbarer. Europa kastades in i århundraden av politiskt kaos, vidskepelse, religiöst förtryck och intellektuellt mörker. Den katolska kyrkan, övertygad om att den representerade den enda sanna tron, förföljde och sände till kättarbålet envar som vågade ifrågasätta dess dogmer.

Idag är åter stora skaror på väg mot Europas rika länder. Media, helt fokuserad på enskilda individers, i många fall tragiska, öden, saknar både vilja och förmåga till en övergripande analys av vad som är på gång. Politiker av alla kulörer är paralyserade, väl medvetna om att vad de än gör så möter de protester från medborgare, media eller migranter. Få ägnar en tanke åt de långsiktiga följderna av denna massinvandring.

För 65 år sedan inleddes en intensiv kulturdebatt mellan traditionella kristna och ateister. De senare anfördes av professor Ingemar Hedenius, författare till boken Tro och vetande (1949). Den stormen har numera mojnat.

Visst finns det fortfarande troende på båda sidor, men den förhärskande inställningen till religionsfrågor i vårt land är snarare likgiltighet. Andelen svenskar som är medlemmar i Svenska kyrkan har minskat till 67 procent. Av nyfödda döps 50 procent, och eftersom medlemskap i kyrkan ges genom dopet kan man förutse att andelen medlemmar fortsätter att minska. Av 15-åringarna väljer 30 procent att konfirmera sig och enligt attitydenkäter anser 35 procent av svenskarna att de är kristna. Mindre än 1 procent deltar regelbundet i Svenska kyrkans gudstjänster.

Den 31 maj 2007 hölls en skolavslutning för barnen i Islamic Associations lekskola i Gaza. Barnen hade precis som på svenska skolavslutningar förberett en teaterföreställning. Men det fanns skillnader: Här bar pojkarna svarta huvor, militärbyxor och vapen som de koreografiskt marscherade omkring med. När teaterspelet pågått en stund fattade en av pojkarna en mikrofon och ropade till sina kamrater: