Jag ogillar Greta Thunberg. Det är inte individen Thunberg jag ogillar, även om hon verkar nog så fanatisk och bitsk, utan symbolen Thunberg. Hon symboliserar alla ofördragsamma svärmare som utan hänsyn till andra människor vill göra om världen i enlighet med en frälsningslära som hon och de andra svärmarna bestämt sig för att följa.
Artisten Jason Diakité, mer känd under artistnamnet Timbuktu, ska alltså betala rättegångskostnader på 275 000 kronor efter att ha förlorat en upphovsrättslig tvist mot Sverigedemokraterna.
På torsdag förmiddag (28/11) dömde Stockholms tingsrätt till SD:s fördel
Tvisten handlade om upphovsrätten till låttiteln ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”. Diakité stämde Sverigedemokraterna Stockholm stad för upphovsrättsintrång på grund av texten på en valaffisch. På valaffischen hade SD skrivit: ”Alla vill till himlen men ingen vill dö i vårdkön”.
Vårt samhälle styrs till stor del av ovetenskapliga dogmer som till skillnad från det sunda förnuftet kan utnyttjas av skumma intressen för att driva egennyttiga ärenden.
Vi vet till exempel barn och ungdomar numera lider långt mer än tidigare av ett antal neuropsykiatriska störningar, till exempel ADHD. Huruvida ADHD existerar eller inte är oklart. Åkomman finns definitivt i bemärkelsen att en kår av psykiatriker försörjer sig på att diagnosticera sjukdomen och att läkemedelsbolag tjänar bra på att sälja mediciner för att bekämpa den (och därtill att skolelever kan få gynnad behandling i skolan med hänvisning till en diagnos varför landets BUP-kliniker har månadslånga köer).
I dag är det den första december och första söndagen i advent. I detta avsnitt pratar vi om advents betydelse i den västerländska kulturen. Jag tycker om advent fast jag är ateist. Advent är latin och betyder ”ankomst”. Den som kommer är Jesus, vars födelse firas på juldagen den 25 december.
Juldagen kallas på engelska christmas, på svenska borde det bli kristmäss, tänker jag, som i helgondagarna Olofsmäss och Eriksmäss.
I en historisk roman om Gustaf II Adolf och trettioåriga kriget, Gustavus Adolphus Magnus, hittade jag följande rader:
En kommentator ställde nyligen rubrikens fråga och erbjöd två alternativa svar som något omskrivna löd så här:
Vi är de som delar historia med varandra. Vi är de som vet vilken bygd våra förfäder kom från.
Jag utgick ifrån att den där bygden låg någonstans i Sverige, inte i Eritrea. Alternativet formulerades så här:
Vi är de som identifierar oss enbart med vår plånbok som nettoskattebetalare.
Är de svenskar som förespråkar en fortsatt generös flyktingmottagning beredda att ta ett moraliskt ansvar för de konsekvenser som en sådan politik kommer att medföra? Är de beredda att säga att gängkriminalitet, rånade ungdomar, våldtagna kvinnor och bostadslösa pensionärer (och mycket annat) är ett pris som är värt att betala? Det är hedersamt när en immigrationsförespråkare som Andreas Johansson Heinö erkänner att immigrationen medför ”svårigheter”. Men är han beredd att ta moraliskt ansvar för de offer som immigrationen kräver?
Begreppet ”moraliskt ansvar” brukar användas för att beteckna det ansvar man tillskriver människor som ska vara vuxna och förståndiga nog att göra skillnad mellan rätt och fel och att förstå de moraliska konsekvenserna av sina handlingar. Ämnet vuxenhet och förstånd är intressant, men jag tänkte här säga något om konsekvenserna. Klarar vi av att se och att erkänna de konsekvenser våra politiska ställningstaganden medför för oss själva och andra människor? Och jag tänker inte på det konkreta ansvar som tillkommer politiker med rätt att fatta formella beslut, men just på det moraliska ansvar som uppstår bara av att man aktivt stödjer en viss politisk strävan.
Är det att leva i Dantes Inferno att vara man i Sverige 2019? Paula Ternström imponeras av Teater Reflex iscensättning av den samtida mannens vandring genom helvetets alla kretsar. Ingen verkar undkomma de plågor som utmätts som straff för våra mänskliga brister. Och bilden som ges av vår samtid är kompromisslöst svart: Det enda paradis som hägrar efter den genomförda helvetesvandringen är effekterna av receptbelagd psykofarmaka.
Vad ska vi med teater till? När den är som bäst siktar den rakt in i vårt psyke och då händer något. För ett ögonblick snuddar vi vid en förståelse av oss själva och våra medmänniskor.
Förenta Nationerna har nästan 200 medlemmar. Det betyder att organisationen styrs av nästan 200 nationella politikergrupper varav en del är demokratiskt tillsatta genom val och andra tillsatta på något annat vis. Deras minsta gemensamma nämnare, som styr FN, är att de vill behålla, säkra och utveckla sin makt. De menar att världen, i varje fall deras egna länder, blir bättre på det sättet.
Det är troligen en sociologisk järnlag att makthavare är benfast övertygade om att allt blir bättre om de själva får bestämma lite mer.
Vi har sett rubrikerna om massuppsägning av sjukvårdspersonal på Karolinska Universitetssjukhuset, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Minst 700 tjänster skall bort. Det måste vara det misslyckade Nya Karolinska sjukhusets (NKS) fel, eller hur? Världens dyraste sjukhus!
Helt fel! Så här ligger det till:
Sedan 20 år tillbaka tillämpas i Sverige ett kostnads- och inkomstutjämningssystem mellan våra kommuner och landsting (regioner numera). Ett mycket kritiserat och omstritt utjämningssystem sjösattes under regeringen Persson i slutet av 90-talet.
Idag är det den trettionde november eller Karl den tolftes dag. För mig som upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.
Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”
En viktig fråga gäller relationen mellan å ena sidan de gamla socialisterna och deras ideologi socialismen och å den andra vår tids politikervälde med dess ideologi PK-ismen. En del tänkare hävdar att socialismen muterade till politikerväldet. Andra bedömare – som jag – menar att dessa rörelser är helt olika djur. Hur kan en rörelse som existerar för industriproletariatets skull vara densamma som den som för socialsekreterarnas talan?
Men idag ska jag inte vara så doktrinär utan medge att släktskap finns. När socialistpartier bildades i olika länder under 1800-talets andra hälft upptäckte de snart ett behov av att sluta sig samman internationellt för att kunna samarbeta och lösa gemensamma problem och eventuella konflikter. På det viset uppstod den socialistiska Internationalen som under diverse krångel och förvecklingar, exempelvis Sovjetunionens uppkomst, namnbyten samt uteslutningar och inval fungerat som ett slags tankesmedja för medlemspartierna.
I Göteborgs-Posten läser jag att mellan 100 och 150 personer under tisdagen (27/11) demonstrerade i Angered mot socialtjänstens beslut att omhänderta en pojke. De demonstrerande tillhörde pojkens släkt, en släkt som polisen anser styr stora delar av Göteborgs undre värld.
När jag läser den här nyheten förstår jag, liksom många andra, att släkten har invandrarbakgrund från Mellanöstern. Tidningen behöver inte skriva det. Jag förstår att den stora släktens överhuvud inte heter något i stil med Pelle Karlsson utan snarare något i stil med Muhammed eller Ali. Det beror inte på att vi är fördomsfulla eller ”rasistiska” som drar den slutsatsen, utan på att vi har kunskap som bygger på observationer och erfarenheter från det verkliga livet. Vi vet att människor från olika kulturer har olika värderingar och beter sig olika, trots att vi fått lära oss att det är olämpligt att påpeka detta självklara faktum.
I det senaste numret av der Spiegel (Nr 48 23.11.2019) intervjuas Roger Hallam, en av initiativtagarna till klimatrörelsen, Extinction Rebellion. Hallam har släppts ut ur det ökända Londonfängelset Wormwood Scrubs där han hamnat efter att ha stört och äventyrat trafiken på Heathrow med illegala drönare.
I Tyskland har han råkat i svårigheter eftersom han jämför klimatförändringen med Förintelsen och sin egen rörelse med den vita rosen (Weisse Rose, den studentdominerade motståndsrörelsen mot nazisterna).
För den svenska vänstern är vår nationella identitet inte viktig. Det viktiga är mångkultur, det vill säga invandrade kulturer från Afrika och Mellanöstern. (Tysk och fransk kultur ingår inte i vänsterns definition av den goda mångkulturen).
Hur viktigt det är med mångkultur märktes till exempel när man firade Sveriges nationaldag i Sandviken med arabisk musik.
Förklaringen lät så här:
”Nationaldagen ska avspegla hur Sverige ser ut och så här är Sverige i dag.”
Men när det handlar om andra länder så kan vänstern visa mer förståelse för den nationella identitetens betydelse, till och med att man framhäver den. Den 24 november i år twittrade utrikesminister Ann Linde:
Många bekymrar sig över att det finns risker för något slags extern och illegitim påverkan på det politiska beslutsfattandet i Sverige. Jag är en av dem som sålunda oroar sig. Därför ska jag nu ägna tre krönikor åt frågan. Eftersom extern och illegitim påverkan ofta rubriceras som någon sorts globalism ska jag ägna krönikorna åt olika aspekter av globalism vilket är ett nog så vagt och oprecist begrepp.
Så först lite stringens. Det finns hur mycket påverkan som helst i världen utan att man behöver hänga upp sig på det. Till exempel är Sverige och svenskarna utsatta för amerikansk kulturimperialism genom filmer från Hollywood. En del ogillar sådant och det är dem oförhindrat att göra.
Adventstiden är här, kyrkoåret tar sin början och vi ser fram emot julen. Latinets adventus Domini betyder Herrens ankomst, men förr i tiden kopplade man ofta ihop advent med att vänta – det finns ju en viss likhet mellan de två orden. Men även om det alltså är språkmässigt fel är det ju ändå rätt på sätt och vis. För visst väntar vi på julen, i alla fall de flesta av oss.
Adventstiden börjar den fjärde söndagen före jul och i år tänder vi det första ljuset den 1 december. Adventsljusstaken är en protestantisk tradition och även om den har sitt ursprung i Tyskland är den sedan slutet av 1800-talet lika mycket en svenska tradition. Hur vi pryder den är nog lite olika – själv gör jag som mamma gjorde och pryder den med vita ljus, mossa och lingonris.
När blir det relevant att tala om förvållan och skuld? När blir någon skyldig till något? Den aktuella debatten om gängkriminalitetens orsaker döljer en än mer smärtsam debatt om vem som är skyldig till gängkriminalitetens utbredning i Sverige. Skuld verkar uppstå när någon avviker från det normala och förväntade på ett sätt som får negativa konsekvenser. Det behöver inte vara ett resultat av onda avsikter. Man kan också hållas skyldig på grund av sin vårdslöshet.
Vi har fått en filosofisk debatt i Sverige om orsakssamband sedan statsminister Stefan Löfven påstod att den nya och våldsamma gängkriminaliteten inte orsakats av invandringen. Det går säkert att hitta flera skäl till varför Stefan Löfven och hans regering inte vill kännas vid de uppenbara kopplingar som finns mellan invandring och kriminalitet. Det har bland annat sagts att de inte vill erkänna att SD hade rätt. Ett möjligt och kanske viktigt skäl som faktiskt inte har debatterats är Stefan Löfvens ovilja att ta på sig någon skuld.
Postmodernisterna har rätt i att det kan var svårt att fastställa någon sanning om samhällets konstruktion och att tolkningen ofta handlar om att välja mellan två eller flera berättelser som någorlunda stämmer med empiriska fakta. Till exempel kan det kapitalistiska samhället tolkas efter det marxistiska mönstret, där arbetarklassen levererar ett ekonomiskt överskott till kapitalisterna som använder överskottet både till att investera i ny produktion och till ett liv i bäverkrage och annan lyx såsom rysk kaviar och juveler till frun. Men fakta duger även till motsatt historia à la Joseph Schumpeter där kapitalisterna är framstegets rallare som i kraft av sitt entreprenörskap för mänskligheten framåt och skapar sysselsättning åt de svältande massorna.
Första gången jag stötte på ordet ”intersektionalitet” var för snart tio år sen, när jag jobbade som läxhjälpsansvarig på en grundskola i Göteborg. En pojke i sexan hade fått ordet i hemläxa men var lite osäker på vad det betydde. Däremot kunde han redogöra för vad bokstäverna i HBTQ stod för. Hans SO-lärare var en mycket ambitiös, nyutexaminerad kille som var populär både bland elever och föräldrar. En sån där lärare som brinner för sina elever och vill att de ska utvecklas.
En annan del av hemläxan bestod av en kopierad artikel ur Dagens Nyheter som barnen skulle reflektera över och skriva en kommentar till. Jag skummade igenom artikeln och tappade hakan. Jag minns inte exakt vad den handlade om, men trots mina fyra år vid universitetet var det inte helt enkelt att tränga igenom texten. Antingen hade jag framför mig väldens intelligentaste sjätteklassare, eller också hade läraren ingen aning om vad han höll på med.
I årtionden har jag svikit min roll som framtidsforskare, det är bara att skamset erkänna. En riktig framtidsforskare drar ut trender och chockerar världen med förutsägelser om hur det kommer att gå om det fortsätter så här, till exempel att Sydpolen smälter och havet stiger femton meter så du kan lägga fast din roddbåt i sovrumsfönstret om du inte dessförinnan blivit utplånad av en fallande asteroid som rört upp så mycket damm att solstrålarna inte tränger igenom varvid jorden förvandlats till ett isklot.
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/11) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Jan-Olof Sandgren, som skriver här på Det Goda Samhället.
Sandgren är yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Sandgren har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvaret av den västerländsk kulturen.
”Kommer du ihåg när du räddade mig från isflaket som drivit ut på fjärden?”, frågade jag min gamla klasskamrat. Vi och några till hade träffats vid en av de luncher som en eldsjäl från studentklassen brukar kalla till några gånger om året.
”Nej, det har jag inte något minne av”, svarade han. Jag blev förvånad, nästan bestört. För mig har det under alla år varit levande. Vi var tre: jag, han som räddade mig och en skolkamrat till. Det var tidig vår. Isarna höll på att gå upp. Vi hade tagit oss ut på isen i hamnen. Den var delvis uppbruten och bildade stora flak som stötte mot varandra och sakta drev med åns ström ut mot fjärden. Jag hade fått tag i ett stort flak som jag försökte styra med en lång stång. Den nådde ända ner till botten. Men plötsligt blev vattnet för djupt. Flaket fortsatte med strömmen, ostyrbart. Jag kunde bara följa med.
En av de saker som jag saknade när jag var muslim var årstidsbundna högtider. De svenska högtiderna är färgade av årstiderna. Julen är snö och mörker, påsken är vår, midsommar är sommar och Alla helgons dag är höst. Varje högtid förknippas med olika färger, dofter, stämningar.
Islams kalender följer månen, vilket betyder att de föreskrivna högtiderna, eid, kan infalla när som helst under året. Naturpoesi inte har alltså inte någon roll i eidfirandet, vilket utför en stark kontrast mot de svenska högtiderna där naturpoesin är central. Det naturpoetiska finns inte bara i dikter och sånger utan också i hur vi tänker, känner och pratar om högtiderna.
Den viktigaste regeln i Sveriges främsta grundlag, regeringsformen, står längst fram i första kapitlets första paragraf. Den lyder:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Sedan förklaras lite mer detalj hur makten som utgår från folket ska bli lag och praxis:
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Lyssnade en gång på ett föredrag av en pensionerad veterinär som jobbat i Biafra under brinnande inbördeskrig. Biafra blev under 70-talet sinnebilden för en svältkatastrof, inte den första som drabbat Afrika men den första som täcktes av fullskalig media. Alla i min generation minns säkert bilderna av utmärglade barn med uppsvällda magar, svårt sjuka i kwashiorkor. Veterinären berättade hur en lokal ledare vädjade om hjälp att få fram foder åt korna.
Ett ögonblick tror jag att jag hört fel. Är verkligen foder åt korna det mest överhängande problemet, när tusentals barn dör inför våra ögon? Tyder inte det på en chockerande avsaknad av empati. Lite västerländsk humanism kanske vore på sin plats.
Historien har uppvisat många storslagna perioder. En särskilt storslagen period har många av oss själva fått uppleva, en epok som i stort sett var befriad från krig och elände, som utfärdade trovärdiga löften om höjd levnadsstandard för alla sina medlemmar och som därtill åtnjöt medlemmarnas – och även många andra folks – entusiastiska stöd. Jag undrar om något historiskt tidevarv kan mäta sig med det som utvecklades med USA som epicentrum under den tjugofemårsperiod som inleddes med andra världskrigets slut.
Man kan med rätta hävda att detta kvartssekel var en triumfperiod inte bara i USA utan även i de andra länderna i den västliga sfären av utvecklade demokratiska marknadsekonomier, exempelvis Sverige. Men det var ändå USA som i kraft av sin styrka och till sin synes aldrig fallerande energi och innovativitet inte bara la ut rälsen för utvecklingen utan dessutom själv utgjorde vägvisaren för hur det nya, moderna livet skulle levas.
Skolverket har beslutat att den svenska nationalsången inte längre ska finnas med i kursplanen för den svenska grundskolan. Och det är inte bara nationalsången som kan komma att få stryka på foten i Skolverkets iver att slå sönder det svenska kulturarvet. Även de vanligaste psalmerna och den svenska barnvisetraditionen tycks irritera den ansvariga myndigheten, så istället har man valt den ytterst vaga och flytande formuleringen ”musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider”.
Vi behöver en aktiv industripolitik som kan skapa jobb. Det förklarade Harvardprofessorn Dan Rodrik nyligen på ett seminarium som hölls av Ingenjörsvetenskapsakademien.
I svenska öron låter detta välbekant; Sverige fick ju från 1968 en aktiv industripolitik, designad av Krister Wickman, som blev just industriminister.
Vi som har läst ekonomisk historia – ett dystert men lärorikt ämne – har kanske en annan uppfattning.
Inför advent och jul kan det vara värt att påminna om den svenska psalmbokens tidigare roll som förmedlare av svensk andlig kultur. Psalmboken var en gemensam sångskatt av hög poetisk och existentiell kvalitet som satte vackra ord på glädje och sorg och som fördjupade människors relation till högtider och årstider. Endast några få psalmer lever idag kvar i vårt kollektiva medvetande. Psalmboken är ett svenskt kulturarv som verkligen förtjänar en renässans.
I vårt land fortsätter avkristningen. Allt färre går i kyrkan, allt färre tror på Bibelns Gud. Kyrkan spelade en stor roll inte bara för tron, utan som traditionsbärare. Kyrkoåret, som började första söndagen i advent, gav varje tid på året sin mening. Det som hände i naturen gestaltades också i psalmer, böner och ritualer. Våra kristna traditioner bygger ofta vidare på urgamla hedniska traditioner, vilka i sin tur vilar naturens grund. Vår, sommar, höst, vinter. Väder och vind. Sådd och skörd. Solen och månen.
I SVT Agenda söndag den 17 november sa statsministern Stefan Löfven att utvecklingen när det gäller värstingar ”har pågått under lång tid” och att ”man inte såg det komma”.
Det är möjligt att han inte såg det komma, eftersom han lever i en trygg och ”enfaldig” tillvaro, men många av oss andra som levt i den berikande ”mångfalden” har sett det komma under lång tid. Men han lyssnade inte på oss. Han och andra inom etablissemanget har istället varit upptagna med att varna för ”järnrörsgänget”, det vill Sverigedemokraterna. Järnrören man tjatar om blev aldrig använda. Skjutjärns- och granatgängen, som faktiskt använder sina vapen, vill de inte prata så mycket om, åtminstone inte på ett begripligt sätt, för det kan ju underblåsa ”rasism” och göra att fler inser hur de vanskött landet och börjar rösta på det elaka ”Järnrörsgänget”.
DET GODA SAMHÄLLET 