Det finns tre stora risker med coronaepidemin varav vi aldrig talar om den tredje som jag tror är den värsta.

Den första risken är att man kan insjukna och dö, särskilt vi som tillhör en riskgrupp. Hur många som kommer att dö vet man inte men det verkar tydligt att experternas föreställningar om virusets dödlighet blir allt mindre alarmerande över tiden. I början av mars förklarade WHO att dödligheten – mätt som antalet döda delat med antalet smittade – troligen låg kring 3,4 procent. Problemet var att även om man hade hum om antalet döda så visste man nästan ingenting som antalet smittade i verkligheten. I den internationella statistiken går man efter det av myndigheterna kända antalet insjuknade. Just nu ligger antalet döda världen över på ungefär sju procent av antalet registrerade insjuknade (med enorma skillnader mellan länderna, exempelvis tolv procent i Sverige mot 0,1 procent i Singapore).

Jag har aldrig deltagit i något krig men jag har sett många krig på film och jag har fantasi nog att föreställa mig vilken fasa det måste vara. Jag kan gripas av skräck när jag läser Tolstoys beskrivning av slaget vid Borodino, jag kan lida med Napoleons soldater när de efteråt vandrar hem över den ryska stäppen och många dukar under av trötthet och köld. Invasionen av Normandie kan ge mig mardrömmar och bilderna av slagen vid Marne och Verdun får mig att bäva av fruktan.

Det som fyller mig med förundran är att människorna i de olika härarna faktiskt utsatte sig för dessa plågor. Jovisst, en del var tvingade att delta och om man fegade ur kunde man anklagas för desertering och bli arkebuserad. Men massor av soldater krigade frivilligt. Horder av unga män har genom tiderna satsat på att bli yrkesmilitärer väl vetandes att de med stor sannolikhet skulle ut och möta en fiendes vapen. Ändå gav de sig in i sådana äventyr, inte sällan med någon sorts, som vår tid antagligen tycker, pervers entusiasm.

”Naturen är god” står det på Bregottpaketen. Men när Naturen anländer i form av coronaviruset och visar huggtänderna verkar välfärdsstaten gå i spinn och lika gärna förgör människor som räddar dem undan olyckor.

Det mest uppenbara exemplet är att Sverige i epidemins inledning inte gjorde något för att stoppa importen av virusbärare från Alperna och Iran. Varför lärde vi oss inte något av mer avancerade länder såsom Sydkorea och Taiwan som mobiliserade alla krafter för att nedgöra smittan? Resultatet blev att dessa länder i slutet av april har fem respektive 0,3 coronadöda per miljon invånare mot Sveriges 233. Kan det verkligen ha varit så, som många menar, att välfärdsstaten ville smitta så många som möjligt i hopp om att flockimmunitet skulle uppnås och att den således hellre såg att folk var sjuka än friska (såframt det inte ledde till att sjukvården storknade)?

Livet är motsägelsefullt till sin konstruktion. Det går inte att följa rena principer utan man måste göra avvägningar. Coronat erbjuder ett aktuellt exempel. Är den bästa politiken att stoppa allt så att ingen blir smittad men ekonomin går i krasch eller att låta smittan löpa på så att ekonomin fungerar men många dör? Eftersom ingendera av dessa två extremer är särskilt tilltalande försöker samhällena leta sig fram till någon sorts balans. Jag tror att det där den mänskliga samvarons essens. Man måste sträva att uppnå någon sorts acceptabel eller åtminstone uthärdlig stadga i relationen med andra människor och deras intressen.

Problemet är att samhällena kan hamna i situationer när det inte finns någon uthärdlig stadga, till exempel, som Mao Zedong sa, när konflikterna mellan olika samhällsgrupper blir ”antagonistiska” varmed han menade att det saknades gemensamma nämnare och möjliga kompromisser och att våldet, till exempel den kinesiska kulturrevolutionen, fick ta över och försöka lösa spänningen.

Av en händelse råkade jag läsa ett blogginlägg av en brasiliansk universitetslärare i sociologi. Han heter Ivann Lago och är som nästan alla sociologiprofessorer i hela världen politiskt korrekt. Det som förenar alla politiskt korrekta människor i Brasilien är att de föraktar och hatar president Jair Bolsonaro. Det är samma syndrom som i USA där politiskt korrekta människor avskyr president Trump med en förbittring och en illvilja som förfärade mig när jag stötte på attityden första gången ty hätskheten är så olik den artigt civiliserade hållning som högutbildade amerikaner brukar uppvisa. Svenska PK-ister hatar nog Jimmy Åkesson men knappast med samma intensitet som Ivann Lago och hans kollegor förfasas av Bolsonaro.

Det finns både likheter och skillnader mellan proffsepidemiologer och amatörepidemiologer. Den största likheten är kanske att det föreligger vitt skilda uppfattningar och åsikter inom vardera grupp. Men om man räknade ut den genomsnittliga uppfattningen i de två grupperna så skulle de kanske inte ligga så långt från varandra.

Den största skillnaden är möjligen att amatörerna saknar mycket av proffsens återhållsamma akademiska försiktighet. Proffsen måste tänka på sitt rykte och sin karriär och aktar sig därför i allmänhet för att säga något som kollegorna skulle finna stötande. Se hur den franske infektionsläkaren Didier Raoult blivit kalfatrad för sitt tilltag att rekommendera en kombination av klorokin och azithromycin för behandling av coronapatienter!