Att PK-ismen finns tror jag alla kan vara eniga om. Man känner igen den när den sticker upp huvudet även om den kan vara svår att definiera. Därför ska jag försöka beskriva vad jag tror mig ha begripit av denna ganska nya ideologiska uppfinning.
För det första uppträder den i så många skepnader och inkarnationer att det kan vara svårt att se ett inre sammanhang. Detta drag är i och för sig inte okänt inom trossystemen; hinduismen lär ha 330 miljoner distinkta gudar av olika utseende och läggning men likafullt tillhöriga samma krets av övernaturliga väsen. Det finns något slags samband mellan alla invånarna i detta panteon.
IDÉ OCH KULTUR Några av våra mest tongivande opinionsbildare talar sig gärna varma för individens frihet och ansvar. Aron Flam, Alexander Bard, Henrik Jönsson och andra vill inte veta av någon förlegad kollektivism: allt ska handla om individen. Men är det inte märkligt i så fall att olika kategorier av individer tenderar att göra olika individuella val? De individer som finns i gruppen andra generationens invandrarindivider är exempelvis mer kriminellt belastade än de individer som finns i andra grupper av individer. Hur förklarar vi det om allt bara handlar om individer? Är det inte snarare så att konsekvent individualism mest liknar ett slags autism? Man tror att tillvaron går att hantera utan induktioner och generaliseringar.
De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.
Vänskap mellan människor kan vara något för den enskilde mycket värdefullt – men också avgörande för samhällets sätt att fungera. Det som kallas för tillit är ett stags förallmänligad vänskap: jag utgår från att jag kan lita på dig, som jag först nu mött, därför att mina erfarenheter från andra jag känt i allmänhet varit goda. Föraktfullt har man – det vill säga ofta svenskar om sig själva – talat om Die dumme Schweden. Visst, den som är van att lita på folk, betraktas ofta som dum av dem som har andra erfarenheter. Men det mest framgångsrika samhället är inte det där ingen kan sägas vara som en dum svensk, eller kallas något liknande – tvärtom.
I frågan om hur för samhället problematiska individer ska hanteras bor det två själar i den svenska statens kropp vilket jag påpekat åtskilliga gånger, till exempel 
Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.
När Black Lives Matter-demonstrationerna i USA går in i ytterligare en vecka visar det sig allt tydligare att den hätska stämningen nu triggar personer som har allt annat än fredliga och antirasistiska mål med protesterna. I Los Angeles, framför allt i Fairfaxdistriktet, utsattes synagogor, skolor och judiska minnesmärken för kraftig vandalisering med antisemitiska förtecken under BLM-fanan.
En av de första romanerna jag läste som barn var Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe, den fanns även som serietidning i serien Illustrerade Klassiker. Det var också en av de romaner min mor kom ihåg från sitt barndomshem, så man kan säga att jag fick Onkel Tom i arv. Själv tyckte jag inte boken var så märkvärdig (Dickens skrev bättre) men bilden av den gode slaven etsade sig fast, och blev en del av mitt västerländska medvetandet.
”Should I stay or should I go?” är den välkända refrängen från The Clash’s gamla hit från 1981. Den snutten skulle kunna vara signaturmelodi för de som följer svensk politik och har kunnat följa debattens fördumning samtidigt som situationen blir allt allvarligare. Den som debatterar på nätet kan inte ha undgått frågan om huruvida det är dags att lämna landet, vilket ofta manar fram intensiva känslor både för och emot.
Den kinesiska febern följdes av den antirasistiska febern, en feber så het att den får de drabbade att hallucinera: de ser rasism överallt. De feberyra antirasisternas paranoia och ångest är nu så stark att de till och med vill rensa bort satir om rasism.
Det finns många slags fake news. En typ är sovjetmodellen där man ljög skamlöst och naket som till exempel när Moskva försökte förneka kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Sådana uppenbara falskheter och storslagna lögner förekommer nog bara i diktaturer. Stalin retuscherade bort avpolletterade kommunistiska höjdare från gamla fotografier. Bagdad Bob, Iraks informationsminister under Saddam Hussein, blev herostratiskt ryktbar som superdesinformatör. Den kinesiska regimens försök att under en tid mörka coronavirusets spridning kan vara ett aktuellt exempel.
Under våren förklarade president Trump att han tog klorokin vilket han menade skulle förebygga och minska risken för komplikationer om han skulle bli smittad av coronavirus. För detta blev han kritiserad från medicinskt experthåll, liksom från politiker i det demokratiska lägret. Kritiken har tilltagit ordentligt de senaste veckorna med anledning av uppgifter om allvarliga biverkningar av klorokin som publicerades i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.
IDÉ OCH KULTUR ”Black lives matter” och hela den internationella proteströrelse som brutit ut mot påstådd diskriminering av minoriteter lägger kraftigt fokus på människors offerskap inför andra. Det är en passiviserande bild som bör kompletteras av den uppenbara sanningen att människor, och grupper av människor också kan vara offer för sig själva. Vad hindrar egentligen de svarta i USA från att på egen hand lyfta sig ur sin misär? Är det inte så att de själva har bidragit till att skapa de omständigheter de har att hantera? Och förresten: att människor kan vara offer för sig själva är väl vi svenskar just nu det bästa exemplet på i hela världen.
DET GODA SAMHÄLLET 