För alla er som inte känner till Angered, så sammanfattar det ett halvt dussin förorter i nordöstra Göteborg, däribland Hjällbo, Hammarkullen, Gårdssten och Angereds Centrum. Flera kända personer ur den muslimska diasporan kommer från Angered. Till exempel Abdirizak Waberi, Leila Ali Elmi och familjen Ali Khan (själv har jag bara träffat en av dom). Vi hade också den tveksamma äran att exportera flest jihadistkrigare till Syrien år 2016. För övrigt är Angered ett trevligt ställe, med fantastisk natur och många goda grannar.  

Det är med viss bävan jag står för en artikel med den rubriken. Man vill ju inte bli ihågkommen som den som ville släppa rasismen fri. 

Syftet med artikeln är att lyfta fram att vi inte borde vara så förbaskat känsliga för lite kritik sinsemellan grupper och folkslag. Det ger grupperna en chans att slipa av sina kantigheter. Rubriken är i detta avseende överdriven. Den är provocerande för att väcka uppmärksamhet. 

Sverige behöver en ”klimat-Tegnell”, menar Sveriges Televisions klimatkorrespondent Erika Bjerström i en analys på SVT:

”En klimatmyndighet, kanske med en egen ‘statsklimatolog’, skulle kunna få samma befogenheter som Folkhälsomyndigheten eller MSB. Att samordna, bidra med kunskap och träda fram vid klimatrelaterade kriser.”

På svenska Wikipedia läser jag att mumbo jumbo är ett engelskt uttryck, sedan 1980 också räknas till det svenska språket. Med uttrycket syftar användaren på vad han ”uppfattar som felaktiga religiösa, andliga eller på andra sätt icke-vetenskapliga föreställningar, till exempel tron på arkaiska andliga ritualer, spöken eller new age-relaterade vanföreställningar”.

Nyligen gjorde Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima bort sig i Aktuellt, när hon försökte debattera mot Alice Theodorescu-Måwe om varför könet plötsligt är så viktigt just när det gäller socialdemokratiska partiledare. Det fick hon äta upp i sociala medier efteråt, vilket av hennes kollega Anders Lindberg och andra likasinnade beskrevs som ”hat”. Och kanske var vissa kommentarer hatiska, men de flesta som jag har läst var faktiskt rätt välgrundade sarkasmer. Och sarkasmer är något som en skribent med Jonna Simas höga svansföring faktiskt bör tåla.

När något så oväntat och obehagligt händer som att talibanerna på nio dagar övervinner västvärldens samlade militära krafter och västvärlden med svansen mellan benen flyr för sina liv från Afghanistan blir man nästan tvungen att reflektera. Hur kunde det gå så här? Och när man sedan reflekterat en stund kan man inte annat än undra om det hela inte var ödesbundet. I varje fall undrar jag det. Kunde utfallet ha blivit något annat?

Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. Jag hade inte vetat vem han var om jag inte hade hittat Pojkarnas julbok 1931 på loppis för 3 kr.

I den boken fanns Strömbergs berättelse ”Två tjuvpojkar på skollov”, fint illustrerad av Gustav Lannmark (1892-1959). På Wikipedia läser jag att Strömberg tillbringade en tid i Amerika och där tjänstgjorde på den svenskspråkiga tidningen Minneapolis Veckoblad 1904–1905.

Mottot för den här sajten är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Att försöka förstå sin samtid är förstås ett högriskprojekt eftersom det finns hur många motsägelsefulla uppfattningar som helst och den som kommer med självsäkra svar lätt framstår som stollig. Ändå är ambitionen inte uppåt väggarna ty samtiden ändrar sig dag för dag och vi ser historien utvecklas i ultrarapid inför våra ögon. Såklart att man måste fundera över vad som utspelar sig även om ens observationer med tiden visar sig felaktiga.

Under den tid som följt efter Afghanistans kollaps har det blivit allt tydligare att det finns flyktingar som reser på semester till landet de flytt från. Det står dem naturligtvis fritt att resa vart de vill – men är de verkligen att betrakta som ”flyktingar” om de så lättvindigt kan återvända på semester till sitt hemland?

Om en minoritet vill styra över en majoritet krävs någon form av legitimitet, eller ursäkt. En sådan ursäkt kan vara den härskande klassens ”renare blod”, att den representerar en överlägsen ideologi eller har fått sina instruktioner direkt från Gud. Finns ingen typ av legitimitet blir styret instabilt och leder förr eller senare till bråk. Det visar all historisk erfarenhet. 

För ungefär fyrtiofem år sedan hade jag förmånen att som Sida-anställd vikariera för någon annan Sida-anställd ett tag i New Delhi. Jag gillade och vämjdes av Indien. Jag gillade att bo några dagar på ett hotell i nedre Himalaya. Dit reste de som hade råd att anse hettan i Dehli outhärdlig. Man serverades early morning tea av en två meter lång sikh i vit uniform med rött skärp och röd turban klockan sex på morgonen.

”När får vi vårt första svenska förortskalifat?” undrade Maria Rashidi, ordförande i Kvinnors Rätt i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 17 juni 2015. ”Jag som har rymt från det religiösa tyranniet i Iran”, skrev hon, ”ser förskräckt på hur det i jämställdhetens bästa land samma typ av fundamentalism växer sig allt starkare och jag vet inte vart jag skall ta vägen nu ännu en gång.”

En vän till mig som är begåvad och erfaren nog att se klart är naturligtvis bekymrad över nationens framtid. Jag ser inget hopp någonstans, säger han. Det beror på att våra hjärnor är felprogrammerade.

Vad menar du? frågar jag.

Det räcker egentligen med ett enda ord för att du ska förstå, svarar han.

Vilket ord? undrar jag som inte förstår ett dugg.