För någon månad sedan skrev jag en krönika på temat att staten alltmer stiftar lagar som den när det kommer till kritan inte klarar av att följa. Ett exempel var cementen i Slite: ”Detta är skrattretande och patetiskt. Lagar stiftas som är så ogenomtänkta att inte ens staten själv har lust att följa dem. Det är med den eftertanken och det förutseendet, måste man anta, som staten nu fattar beslut om en grön omvälvning av svenska folkets grundläggande livsvillkor.”

Sveriges statstelevision tycks ha hittat en värdig efterträdare till Jerzy Sarnecki. Låt mig presentera Manne Gerell, docent i kriminologi vid Malmö universitet:

”Folk tror alltid att det är så här, vare sig det handlar om Sverige, USA, Italien, eller England. Det finns alltid en stor majoritet som år ut och år in tror att brottsligheten ökar, oavsett om den faktiskt ökar eller minskar. Det är hela tiden så, allmänheten har fel.”

Yttrandefriheten plus en del andra oförytterliga fri- och rättigheter är nödvändiga för att ett land där folket får rösta fram sina ledare ska kunna kallas en demokrati. Till de övriga fundamentala demokratiska fri- och rättigheterna hör till exempel näringsfriheten – rätten att få jobba med vad man vill – och äganderätten, alltså respekten för envars egendom.

Om någon har gett förnekelsen av sambandet mellan invandring och ökad grov brottslighet i Sverige ett ansikte, så är det kriminologen Jerzy Sarnecki (som på bilden intervjuas av skribenten år 1989 i Norra Magasinet, SvT). Han är inte heller vem som helst, utan en ”maratonman”, som under mer än tre decennier varit en röst i den kriminalpolitiska offentligheten. Sarnecki har varit verksam som brottsforskare vid bl.a. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), och är sedan 1993 professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet.  

Mannen i fråga är Éric Zemmour, fransman född av judiska berbiska föräldrar i Algeriet 1958 (och således inte arab) som kom till Frankrike under Algeriets befrielsekrig i början av 1960-talet. Han är, förutom att vara känd författare, tv-personlighet och journalist, kanske Europas mest spännande politiker och författare, om än mycket kontroversiell. Zemmour är också en tänkbar utmanare till att bli Frankrikes president 2022 och har redan fler röster än Marie Le Pen i senaste opinionsundersökningen. 

Henrik Meinander har skrivit en underfundig och klok liten bok: Tikkanens linje (Schildts & Söderströms 2021), i vilken han beskriver framför allt sjuttiotalets politiska händelser utifrån Henrik Tikkanens (bilden) teckningar.  

Lika uppskattande, ja beundrande som han är inför tecknaren Tikkanen, lika kyligt avslöjande är han inför dennes ställningstaganden och bevekelsegrunder. 

Om jag skriver något optimistiskt om Sveriges och det övriga västerlandets framtid börjar nog många läsare undra om jag tappat förståndet. Det är inte utan att jag själv blir misstänksam. Har jag haft fel i mina hundratals litanior om alltings undergång? Man vet inte så mycket om framtiden. Snarare kanske man inte vet något alls.

Man kan emellertid troligen lära sig en del av dagens internationella debatt om klimatet ty det mönster som där uppträder visar sig vara det normala när människor, ej sällan även de största hjärnorna, tänker på framtiden. Mönstret är att man inte kan förutsäga det oförutsägbara och därför utgår från att det inte kommer att inträffa.

”Slavhandeln är en del av berättelsen om Sverige”, säger den miljöpartistiske ledaren Märta Stenevi till Dagens Nyheter (8/10 2021).

Det är viktigt, menar hon, att öka kunskapen om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. I detta syfte ska regeringen ge 1,7 miljoner skattekronor till Forum för levande historia.

Jag diskuterade en gång blasfemi med en muslimsk vän, som utan att kunna förklara varför tyckte det var ett allvarligt brott att håna Profeten. Han medgav att det inte lät helt logiskt, eftersom varken Gud eller hans profet skadas när någon uttrycker sig vanvördigt. Inte heller den som tror, då en sant troende inte behöver bekräftelse från någon som inte tror. Ändå är många muslimer övertygade om att blasfemilagar är nödvändiga för att inte samhället ska rasa samman. I Sverige finns till och med ett politiskt parti, med vuxna universitetsutbildade företrädare, som gjort blasfemilagar till en huvudfråga. 

Ibland går jag in i en kyrka, eller sätter mig utanför, för att få lite kontemplativ tid och inre ro, mitt i bruset. Det hade jag tänkt göra i förrgår också, och gick därför till Katarina kyrka, som ligger i den del av Södermalm där jag bor. Tillsammans med Sofia kyrka, ska jag säga, som för tio år sedan anställde Sveriges första imam, allt för att lära oss församlingsbor mer om tolerans över religionsgränserna och hur vi ser på ”Den Andre”. ”Myllrande möten för mångfald”, var parollen då. 

INTERVJU Richard Sörman samtalar med Michael Riise som skrivit och regisserat dramakomedin ”Prästens sensuella bikt” som nu spelas på ”alias Teatern” i Stockholm. Tre personer interagerar i en rad korta scener där de alla verkar famla efter något eller någon att vara. Vad händer med våra identite-ter när vi förlorar vår kultur? Vad händer med en kulturbärare som svenska kyrkan när den gör sig av med sin historia? Och vad händer med prästen som måste censurera sin mänsklighet för att passa in i det nya evangeliet om det rätta och det korrekta?

Jag får ej sällan mina fördomar bekräftade. Hellre det än motsatsen. Den här gången kom bekräftelsen i form av en tjugo sekunder lång rekryteringsreklamvideo från Polisen Norrbotten.

Först haffar polisen en tonåring och lyser med en stark ficklampa i ansiktet på ungdomen. Vi befinner oss i misstankefasen. Det förstår man av att polismannen ser bister ut, av att den unge mannen verkar besvärad och har en blodig skada i pannan och blodfläckar på tröjan samt av att orden ”Från misstanke” textas i videon.

När Moderna museet ska förklara varför de ratar det kanske viktigaste konstverket i modern tid, Lars Vilks rondellhund, låter det så pompöst att klockorna stannar. De vet inte till sig hur fina och komplicerade ord och uttryck de ska använda för att förklara varför just denna provokation är fel medan andra provokationer är rätt. Men de lyckas naturligtvis inte övertyga någon. Det finns bara en orsak till varför Moderna ratar rondellhunden och det är feghet.

När en unik människa går ur tiden känns det på ett alldeles speciellt sätt. På bilden ovan blickar Per Landin (1956-2021) ut över det oändliga havet under en resa som vi gjorde till Teneriffa för fem år sedan. Tyngdpunkten och svikten i kroppshållningen är inte att ta miste på. Jag tänker mig att han alltid har haft ett sådant synfält för sitt inre.

Klimatpropagandan söker ständigt nya vägar att skrämma folk. Nu är det barnens tur, ja och föräldrarna förstås. Rubrikerna skriker: Livsfarlig framtid för nyfödda (samma artikel i AB, SvD m.fl.), Dagens barn står inför markant fler klimatkatastrofer. Artiklarna baserar sig på forskning beställd av Rädda Barnen, som publicerats i Science (betalvägg). Forskarna kan med datamodeller visa att det kommer bli mera bränder, mera översvämningar, mer torka, ja överallt mer elände.  

Först tänkte jag illustrera den här texten med en rondellhund av Lars Vilks, inte för att den bilden vore relevant för texten, men för att hylla både konstnären Vilks och yttrandefriheten. Jag blev emellertid å det strängaste avrådd av omdömesgilla personer som sa att jag kunde bli mördad. ”Och tänk på att det inte bara handlar om dig själv utan du utsätter även familj, grannar och arbetskamrater för livsfara!” Jag gav mig fast det kändes lite fegt.