Det finns ingen hejd på lättkränktheten hos vissa människor. Nu är det sångerskan Agnes Carlsson som hamnat i blåsväder, efter att hon haft en ”kränkande” frisyr. När hon uppträdde i På spåret förra veckan var nämligen hennes hår stylat som en gigantisk, fluffig scotch brite-svamp. Detta innebär tydligen ”kulturell appropriering”. Jo, du läste rätt. Frisyren påminde nämligen ”om ett afro”, skriver Expressen.
I DN 220220 kan man läsa om Trefas i Järvaområdet, ett samverkansprojekt mellan Polismyndigheten, Kriminalvården och Stockholms stad.
”Trefas startade 2019 efter att det dödliga våldet i Stockholm eskalerat i flera år och polisledningen beskrivit skjutningarna som ett hot mot hela Sverige. De kriminella nätverken infiltrerar företag, föreningsliv, myndigheter och politiken.”
Under flera pressträffar de senaste dagarna har statsminister Magdalena Andersson har gjort helt klart att Sverige kommer att inta en helt annan strategi gällande den flyktingström som eventuellt kan bli följden av Rysslands krig mot Ukraina. Detta ifrågasätts nu på sociala medier. Varför var det så viktigt att öppna gränserna för flyktingar från Syrien och Irak 2015, men inte för europeiska flyktingar 2022?
Eftersom ingen förutom möjligen Putin själv vet vad han har för planer känns det angeläget att spekulera i varje fall något litet vad framtiden kan bära i sitt sköte för Sverige. Att Putin kan komma att kasta lystna blickar Gotland är ganska naturligt. Putin har flera gånger sagt att han vill återställa de gränser Europa hade före Sovjetunionens fall och även om han inte menat detta på allvar så finns risken. De gamla sovjetstater han helst vill lägga händerna på är förutom Ukraina, där jobbet möjligtvis redan verkar klart, de baltiska länderna. De baltiska staterna var sovjetväldets pärlor. Om höga officerare hade tur vid pensioneringen kunde de få förflyttning till Estland. Dessutom är Estland, Lettland och Litauen de mest västvänliga av sovjetstaterna och just därför kanske Putin skulle gilla att ockupera dem för att få tyst på dem. Med det vill jag säga att Baltikum kanske ligger näst på tur efter Ukraina.
I Studio Ett 21 februari togs programmet Kaliber upp, som gått till botten med alla fel och underlåtelsesynder som socialtjänsten i Älvsbyn gjort sig skyldig till i samband med att ett 50-tal romer slagit läger i en ”grusgrop” i kommunen förra sommaren.
När Coronakommissionen höll presskonferens om regeringens pandemihantering bröt Sveriges Television sändningen innan den var slut. Istället gjorde man en egen sammanfattning, med argumentet att det var för mycket information under presskonferensen. Det har orsakat kritikstorm mot SVT på sociala medier.
Vi har under minst 25 års tid matats med ”sanningen” att Sverige behöver invandring för att inte gå under ekonomiskt. Detta på grund av låga födelsetal och att ett stort antal svenska före detta skattebetalare gått i pension och nu bara sitter och gaggar på långvården och kostar massor av pengar.
Vi lever i symbolhandlingarnas tid. Efter att Ryssland gick in i Ukraina har det märkts särskilt tydligt. Det finns ett slags ”darr på rösten” i varenda nyhetssändning och i vartenda uttalande och det finns ingen hejd på hur långt man kan gå i sin strävan efter att signalera solidaritet. Svenska kommuner hissar ukrainska flaggan och Stockholms lokaltrafik blir ukrainskt blågul och nyhetssajten Omni går ännu längre. De har nu tagit sig för att ändra stavningen av ukrainska ortsnamn.
Lennart Bengtsson skickar ibland ut relevanta observationer som är så självklara att man skäms över att inte själv ha uppmärksammat dem. Exempelvis skrev han nyligen följande:
I sport och idrott är det fortfarande OK att vara duktig och svenska folket glädjer sig idag över alla de fina prestationerna i vinterolympiaden i Peking (Beijing).
Varför låter man inte tävlingsandan sprida sig till fler områden – även till sådan som dagens förhärskande PK-anda vill sätta stopp för, som till exempel att få vara duktig i skolan?
I skuggan av invasionen av Ukraina går den fristående dissidenten Pär Ström i sin senaste YouTube-video igenom hur det svenska försvaret i princip har avskaffats sedan Sovjets kollaps 1991.
Statsminister Andersson sa häromdagen – apropå ett eventuellt tillflöde av ukrainska krigsflyktingar – att Sverige hade gjort sitt när det gäller storskaligt flyktingmottagande. Hon tänkte på jättevågen av migranter från Mellanöstern 2015. Nu får andra länder ta över stafetten sa hon ungefär.
Författaren och DGS-skribenten Einar Askestad firar triumfer med sin lågmälda träffsäkerhet om männens utsatta situation i dagens feministiska Sverige.
Sveriges Television har låtit den förre statsministern Fredrik Reinfeldt kommentera Rysslands aggression mot Ukraina. På sociala medier påminner nu användarna om att Reinfeldt en gång kallade det svenska försvaret för ”ett särintresse” och frågar sig om det är lämpligt att han yttrar sig om försvarsfrågor.
Många tycks vara överraskade över att det finns en kampanj bland vissa muslimer mot socialtjänsten. För mig är detta ingen nyhet. Jag har skrivit om detta problem i flera år.
Jag ska berätta vad jag upplevde när jag var muslim. I moskéerna gick det jämt rykten om muslimska barn som omhändertagits av socialtjänsten. Det hette att ”svenskarna tar våra barn” och den ena konspirationsteorin var stolligare än den andra. Vissa trodde att ”svenskarna” inte fick så många barn eftersom de var förbannade av Gud på grund av sitt syndiga leverne. Men detta bekymmer löste de genom att ta hit invandrare och stjäla deras barn.
Svenska akademins ordbok har en vacker definition av nostalgi: vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat särsk. om längtan till barn- och ungdomsmiljöer.
När man använder ordet nostalgiker har det däremot en lätt nedsättande betydelse. Det betecknar då ofta en person som inte förstår nutiden och dess krav och därför försöker dölja sin förvirring genom att i sinnet framkalla något gammalt och välkänt.
Bulletin har begärts i konkurs, läste jag häromdagen. När detta publiceras kanske det har hänt något mer. Det har varit så många turer kring denna tidning att det är svårt att hänga med i svängarna. Efter att ha skummat sociala medier kan jag i alla fall konstatera att de ”fina” skribenterna fullkomligt dreglar av lysten skadeglädje. Och det är klart att det måste vara mumma för alla vänsterfjantar att en tidning som anses vara ”höger” nu kan vara ett minne blott.
Många människor undrar hur det kommer sig att framstående näringslivspersoner så engagerat bejakar den gröna omställningen. Vi har ju vant oss vid att näringslivet består av kapitalister som vill göra vinster vilket går på tvärs mot hela hållbarhetstänkandet som liksom alla politiskt korrekta idéer går ut på att politiken ska bestämma saker som aldrig skulle uppstå av sig själva, till exempel idén att vissa människor mår bra av att i unga år få statens hjälp att med hormoner, kirurgi och psykhjälp byta kön. Motsägelsen är att kapitalismen går ut på att producera sådant som folk vill betala för vilket endast i ringa mån gäller för hållbarhetsgrejor ty annars hade det inte behövts någon politik för att säkerställa förverkligandet av det gröna samhället.
Den islamistiska kampanjen mot Sverige pågår på flera fronter. Det skriver terrorforskaren Magnus Ranstorp på Twitter med anledning av en debattartikel signerad Faraj Semmo, verksam i Göteborgs moské.
Med anledning av kritiken mot Jan Guillou och dennes attack på Sofie Löwenmark ställer sig Det Goda Samhällets Birgitta Sparf frågan vid vilken ålder en offentlig person bör tystna. Det är en mycket bra fråga och eftersom jag är en av dem som föreslagit att herr Guillou lämnar de massmediala plattformarna känner jag mig manad att spinna vidare på den.
Så sent som i måndags kunde man tro att ett tillfälligt lugn skulle ersätta den febriga diplomatiska verksamheten kring Ukrainafrågan ty i söndags hade Macron lovande telefonsamtal med både Putin, två gånger, och Biden där parterna överenskom att utrikesministrarna Lavrov och Blinken skulle träffas kommande torsdag och sedan fick man se. Men lugnet räckte bara några timmar för sedan slängde Putin in en burk olja i brasan genom att först säga sig överväga att erkänna de ryskvänliga separatistområdena Luhansk och Donetsk som självständiga stater och strax därefter faktiskt göra det. Jag kan tänka mig olika tolkningar. Men först en repetition av spelordningen. (Om det blir några ministersamtal på torsdag förefaller oklart.)
Sedan 1990, efter Sovjetunionens sammanbrott, har Nato fått ett antal nya östeuropeiska medlemmar som gränsar eller nästan gränsar till Ryssland (de rostfärgade länderna på kartan från The Wall Street Journal).
Sverige blir för varje dag en allt mer sinnessjuk nation. Inte nog med att galna islamister demonstrerar mot att socialtjänsten kidnappar muslimska barn för att försvenska dem. Nu kommer statsministern med goda råd till socialtjänsten om hur situationen ska hanteras.
I senaste Sifo tappade S något jämfört med mätningen under januari, trots det rekordhöga förtroendet för Magdalena Andersson och trots det mycket osäkra utrikespolitiska läget. Utrikes oro leder regelmässigt till höjda värden för sittande regering. (Se min krönika från januari. Den återger hur den ryska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968 räddade den socialdemokratiska regeringen från en väntad förlust i valet månaden därefter).
Statsministern verkar ha bestämt att höstens val till stor del ska handla om skolan. Hon räknar med att nå framgångar genom att driva en ”offensiv” mot ”marknadsskolan” och att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ansatsen kan säkert tilltala sådana som blir avundsjuka på nyrika kapitalister – vem blir inte det? – men den är irrelevant för den som är intresserad av att skolan blir bättre. Förklaringen till att några blivit rika på sina skolor är ju i allmänhet att de lyckats få många elever för att elevernas föräldrar föreställer sig att resultatet blir bra just i de skolorna. Jo, jag vet, det kan delvis bero på glädjebetyg och på att bara helsvenska elever släppts in.
Väldigt många har, med all rätt, i skarpa ordalag kritiserat Guillous exempellösa angrepp på Sofie Löwenmark och stiftelsen Doku efter hennes senaste avslöjande om de islamistiska attackerna mot den svenska socialtjänsten.
Mina ögon har i modern tid, det vill säga under de senaste åren, öppnats för perspektiv som jag aldrig tidigare kunnat ta till mig. Jag tycker mig ha varit nog så cynisk och kritisk under flera decennier – och kanske fått ta en del smällar och uteblivet socialt avancemang för det – men jag har ändå haft en stabil klockartro på att Sverige i grunden har varit ett rättskaffens samhälle där hut skulle gå hem även om hutet tillfälligt förvisats av vilseledda men i grunden troligen snälla människor.
Jag ser regelbundet på finsk, fransk, tysk och italiensk tv. (Jag har Vpn och kan slingra mig förbi stoppet mot icke-inhemska tittare). Jag bryr mig inte om engelsk och amerikansk tv. Jag får ändå ett övermått av anglosaxisk information, eftersom dagens journalister, med undantag för några specialister, inte behärskar annat än engelska. Mest ser jag på finsk och fransk television.
Framstående statsmän som avgår från sina ämbeten behöver sällan gå sysslolösa. Vår högt ärade och djupt saknade landsfader Stefan Löfven är inget undantag och bär syn för sägen.
Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.
Alltsedan massinvandringen till Sverige började har PK-etablissemanget förkunnat att vi inte får prata om ”vi och dom”. Då dras rasistikortet eftersom det är fult och omänskligt i deras självrättfärdiga värld att skilja mellan människor. Då exkommuniceras du genast ut ur Värdegrundsgemenskapen. Alla har ju lika värde, enligt liturgin.
DET GODA SAMHÄLLET 