Almodóvars film Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott kunde ha gett titeln till en film om svenska partiledare om inte även manliga svenska partiledarna rimligen befinner sig vid samma gräns. Den enskilt mest störande arbetsplatsfaktorn för en svensk partiledare måste vara partiets mest framträdande ledamöter, det vill säga alla de där så kallade partikamraterna som helt oförtjänt halkat in på en partilista och därefter, på grund av att partiledaren sagt något bra i teve under valfinalen, till sina kollegors förvåning och avundsjuka, sladdat in på riksdagsplats.

Jag minns ett litet hus på landet som jag besökte i unga år. Överallt på väggarna i denna oansenliga byggnad satt broderade bonader med sedelärande visdomsord och kärvt uppfordrande tänkespråk, till exempel:

Sedan igår har jag fått åtminstone två av varandra oberoende bakläxor på mitt misslyckade försök att förklara varför (långfristiga) obligationer tappar värde när räntan stiger och vice versa. OK, trägen vinner. Jag spänner bågen igen ehuru väl medveten om att när man, i varje fall jag, ska vara pedagogisk inom det nationalekonomiska är risken att man fördjupar den förvirring man redan åstadkommit. Eller att det kommer en annan ekonom med ännu underligare teorier och får tyst på hela resonemanget.

I fredags kraschade USA:s sextonde största bank, Silicon Valley Bank (SVB). Det var den näst största bankkraschen i landets historia och den första sedan 2008. Den gången hade banksystemet förberett ett sammanbrott genom att mala in värdelösa fordringar på utfattiga människor i finansiella instrument som sedan såldes som äkta vara fram till dess det gick upp för ägarna att de finansiella instrumenten inte gick att sälja och jättekrisen var ett faktum.

USA:s konstitution antogs för 234 åt sedan och har sedan dess ändrats 27 gånger (eller kanske 18 gånger om man betänker att det första tillägget, Bill of Rights, var ett tiopack. Det betyder ungefär en ändring per femtonde år. Hur många gånger den svenska regeringsformen ändrats sedan den började gälla år 1975 har inte ens Google kunnat svara på vilket troligen beror på att grundlagen ständigt varit under vidareutredning. Trots vad som påstås är det ganska lätt att ändra vår regeringsform.

Sedan demokratins genombrott eller ännu längre tillbaka är vi i västerlandet vana att indela och benämna folks uppfattningar efter politiska ideologier. Till exempel kan en åsikt kallas ”liberal” eller ”konservativ” eller ”socialistisk”. Att stämpla politiska partier enligt denna korg av etablerade ideologier är närmast självklart. Tidningar ger sig själva beteckningar efter samma schema, kanske med någon modifierande abrovinkel, exempelvis att ledarredaktionen anser sig vara ”oberoende liberal”.

Jag brukar tala på Skype med min portugisiskafröken i Rio de Janeiro en eller två timmar i veckan och då blir det ofta filosofiskt ty hon har den läggningen. Till exempel berättar jag om det dummaste som hänt i Sverige sedan sist och så diskuterar vi det.

Putin säger att Ukrainakriget inte står mellan Ryssland och Ukraina utan mellan Ryssland och USA. Jag kan förstå det synsättet och det befäster mig i mina förhoppningar att USA ska vinna. Trots alla onödiga krig och andra övertramp, i varje fall under de senaste årtiondena, är USA ett anständigt land vilket knappast, enligt min mening, kan sägas om Ryssland. Jag skulle med glad förväntan flytta till Florida men endast med fasa till Republiken Mordvinien.

I den svenska jantelagskulturen finns en i många stycken sympatisk drift som samtidigt kanske främjar samhällets effektivitet. Det är den kulturellt nedärvda ambitionen att se till att principen ”lagom” ska gälla i alla medmänskliga sammanhang. Ingen ska få avvika uppåt exempelvis genom att bli stötande rik. Det rättar kollektivet till genom beskattning. Ingen ska heller få avvika nedåt genom att bli utslagen och fattig. Det korrigeras med bidrag. Båda janteinstinkterna uppträder för övrigt ofta i perverterad form, den förra som en samhällsskadlig ambition att skapa överdriven jämlikhet, den senare som en villighet att dela ut hur många oförtjänta bidrag som helst till folk som specialiserar sig att vara olika sorters ”lidande offer”.

Jag har aldrig varit med om att göra något paradigmskifte i svensk offentlig sektor men från nittiotalet och några årtionden framåt var jag rätt upptagen med att göra eller åtminstone att försöka göra systemskiften. Jag tror att orden betecknar samma sak, alltså en organisationsförändring som inte bara har det gamla vanliga syftet, det vill säga större anslag, utan dessutom omfattar någon sorts vision om att verksamheten ska bli bättre.

Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)

Igår skrev jag som ärrad krigskorrespondent om vår tids avgörande politiska match, nämligen det nyligen inledda kriget mellan paradigmskiftarna och deras fiender inom politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Det kriget kommer nog att avgöras av ett ännu inte utbrutet inbördeskrig bland paradigmskiftarna som främst står mellan sverigedemokraterna och liberalerna. Tills vidare får vi nöja oss med att iaktta och försöka bedöma händelserna längs huvudfronten.

I Sverige (och troligtvis även i det övriga demokratiska västerlandet) har partier inga seriösa program när de går till val och eventuellt till och med vinner dem. Med seriösa program menar jag genomarbetade handlingsplaner som kan börja verkställas så snart taburetterna är intagna. I stället möter partierna väljarna med paroller, motton, fraser och lösa idéer som säkert låter bra men inte kan förverkligas direkt utan måste utredas, förvandlas till konkreta förslag, skickas på remiss, kalfatras av ledarskribenter och andra tyckare (som jag till exempel) och sedan eventuellt klubbas av riksdagen.

Janerik Larsson, journalist, författare och f d vice VD på Svenskt Näringsliv med mera erbjuder en värdefull gratistjänst som jag vill tipsa om. Janerik tycks läsa alla tidningar som finns i hela världen. Han väljer ut de bästa artiklarna och skickar dem till just dig om du anmäler dig på janerik.larsson@frittnaringsliv.se. Jag nämner detta för att följande artikel är inspirerad av den uppburne författaren Michael Lind (bilden) som Janerik generöst låter oss bekanta oss med. Inspirationstexten ligger här.

Dagens Nyheter skriver då och då på ledarplats, till exempel här, att staten djävlas med ukrainska krigsflyktingar. Hela den meny av hjälpåtgärder som erbjuds normala asylsökande står nämligen inte till förfogande. Ukrainarna får bara akut vård, ingen rätt till socialhjälp och framför allt inget tillträde till SFI.

Förklaringen till detta är, om jag fattat rätt, att EU har hittat på ett ”massflyktsdirektiv” med en annan och snålare meny än den reguljära svenska table d’hôten. Svenska staten har väl tacksamt tagit emot chansen att spara lite pengar på ukrainarna eftersom det går att skylla på EU (även om Sverige frivilligt kunnat erbjuda ukrainarna andra folkslags matsedel).

Det finns mycket att klaga på i världen men låt mig idag koncentrera mig på svenska förhållanden. Missnöjesanledningarna är legio. Jag kan ha blivit alltmer pessimistisk med tiden, kanske överdrivet pessimistisk, men jag tror inte att jag hittar på att folk i allmänhet, alltså inte bara jag, ser med ångest och oro på framtiden.

Eftersom jag är så okunnig om krig i allmänhet och inte minst det nu aktuella kriget känns det lite pretentiöst av mig att ha synpunkter på Anders Leions invändningar (här intill) mot min tidigare publicerade uppfattning att det vore bra, som Kissinger föreslagit, att försöka med en förhandlingslösning. Att jag ändå nu yttrar mig beror på att Anders uppfattning – (som jag fattar den) att kompromisser med Putin är omöjliga eftersom det vore döden för den ryske presidenten att vika en tum – tycks representera en allmän eller åtminstone mycket vanlig mening bland insatta betraktare utan att för den skull ge svar på frågor den väcker.

En skotsk filosof, vars namn jag inte minns, sa ungefär att människor förlorar sitt förstånd kollektivt men bara återvinner det individuellt och då under svår möda. Vår tids dominerande förståndsförlust, i varje fall i västerlandet, är PK-ismen.

På ettårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina kommenterade jag att ukrainarna är stridslystna men inte får så mycket stöd i form av krigsmateriel och pengar som de vill ha från sina västliga stödländer. Visserligen lovar stödländerna att Ukraina ska få all hjälp landet behöver men i praktiken visar sig det där krigsbiståndet vara nästan lika trögt att få ut som oxeltänder. De senaste dagarna har denna tes bekräftats från olika håll. Dagens Nyheters bekymrade ledarsida sammanfattar så här:

Sedan några årtionden tillbaka grasserar en, som det verkar, statsfinansierad föreställning som går ut på att det svenska samhället är behäftat med en in- och medfödd rasism vilket av många antas vara förklaringen till att integrationen av utlandsfödda i Sverige går så dåligt. Jag varken gillar eller tror på den teorin. Var därför varnad för tendentiösa synpunkter som kan ha nästlat sig in i följande text.

För mer än fyra decennier sedan jobbade jag på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var en idealisk arbetsplats för en nyfiken person som ville fundera över de aktuella samhällsfrågorna. Det rådde en tolerant och vänlig stämning. Man kunde säga nästan vad som helst. (Inom vissa gränser. En gång föreslog jag, eftersom praktiskt taget alla anställda tillhörde eller hade tillhört 68-vänstern – och vi ändå hade anställningstrygghet – att vi skulle göra en seriös och vetenskaplig men praktiskt orienterad framtidsstudie om hur socialismen skulle kunna införas i Sverige. Förslaget avvisades vänligt eftersom alla som jobbade där visserligen hade romantiska idéer om det klasslösa samhället men ändå tänkte sig en helt annorlunda framtid för egen del. Så blev det också. Någon blev ambassadör, någon blev professor och så vidare. Såklart de inte ville riskera den framtiden med några ansvarslösa intellektuella övningar i marxist-leninistisk anda.)

En besvärande defekt hos mig är att jag nästan aldrig är säker på någonting. Jag tror att livet känns stabilare för dem som har en fast åsikt och därför vet saker. Till exempel har jag många goda vänner som vet att Ryssland kommer att förlora kriget eller att Ukraina kommer att förlora kriget eller att den borgerliga regeringen inom kort, när den blivit varm i kläderna och läst lite fler råd från välvilligt inställda ledarredaktioner, är på väg att reda upp den svenska förvirringen. Hur mycket är elbolagen egentligen skyldiga elkonsumenterna? Är det 600 miljoner kronor för vissa månader, som energiministern säger, eller är det 3 – 10 miljarder som ”Regeringskansliets experter” anser att det blir om man börjar räkna en månad senare. Eller är det bråk mellan energiministern och finansministern? Den senare lyckas pressen inte få tag på medan den förra fäller följande irriterade kommentar som man kan försöka tolka efter förmåga:

En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.

År 1980, när jag jobbat i fem år inom svensk statsförvaltning och börjat förstå dess beteenden och drivkrafter, skrev jag en publikation som hette Fem slutsatser om den offentliga sektorn och i sammanfattning handlar om de byråkratiska mekanismer som gör att produktiviteten inom stat och kommun till synes oundvikligen stadigt tycks sjunka (vilket jag hade visat i en föregående studie). Skriften gavs ut av Sveriges Industriförbund ty detta var på den tiden när det i Sverige fortfarande fanns en intressemotsättning mellan det offentliga och den privata företagsamheten och det senare intresset alls inte skämdes för att offentligt ifrågasätta vad fan det fick för pengarna, det vill säga för sina skatter.

I mitt liv har jag åtnjutit privilegier som gör att jag ibland kan begripa saker bättre än andra människor, framför allt om dessa andra är experter. Privilegierna består av många års tjänstgöring (på din bekostnad) i underutvecklade länder. Underutveckling är inte detsamma som fattigdom. Tvärtemot vad många tror är underutveckling en ganska modern och till och med avancerad samhällelig existensform som företrädesvis uppstår när viktiga, för det mesta politiska, beslutsfattare har mer pengar än erfarenhet och vett. Grundfelet är djupt mänskligt. Beslutsfattarna förstår inte att de saknar erfarenhet och vett och om de mot förmodan hade förstått det så hade det inte hjälpt eftersom de lik förbannat inte hade erkänt faktum. Sådan är människan.

Jag har fördomar både mot muslimsk kultur och mot den svenska socialstaten så när dessa kommer i konflikt med varandra blir mina bedömningar särskilt välbalanserade och jag behöver inte oroa mig för att komma fram till vinklade slutsatser.

Under rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder” skrev jag för sju år sedan en krönika om FN:s Barnkonvention som år 2020 implementerades, det vill säga blev lag, i Sverige.

Jag fick ett brev från en person som är en erfaren polisman i Stockholm. Han har skrivit förut och berättat om sitt jobb. Tyvärr bekräftar han bara sådant som man redan anade. Men han ger kött på benen genom sina detaljerade iakttagelser. Varsågod. Avnjut en förstahandsbeskrivning av livet för lagens väktare. 

Liksom så många andra har jag på senare tid apropå herr Paludans koranbränningar fått för mig att allmänheten skulle bli glad att få veta vad jag tycker om yttrandefrihet. När jag nu tittar på mina krönikor i denna fråga blir jag förvirrad och undrar vad jag menar.

Så här har jag vid flera tillfällen sammanfattat min grundinställning:

Förr i tiden, innan kärnfulla och träffande uttryck kallades ”oneliners”, hette de ”bonmots”. När jag tog studenten fick jag en bok med samlade bonmots av en släkting som tyckte att jag behövde lite bildning. Ett av mina favoritbonmots i samlingen kommer från den engelske artonhundratalsförfattaren Samuel Butler och lyder: ”Vi tänker som vi gör, huvudsakligen för att andra människor tänker så”.

Det finns något slags föreställning att nya politisk makthavare har en period om hundra dagar att förverkliga sina program eller åtminstone ge sin rörelse sådan skjuts att resten av mandatperioden är hyggligt utstakad. Varför det skulle handla om just hundra dagar är oklart men det känns rimligt att tro att en ny regim måste utstå en rejäl dragkamp med ödet i form av tidigare makthavare som inte gillar de nya politiska makthavarnas idéer. Men hur gestaltar sig en sådan dragkamp och vad behöver de nya makthavarna göra för att vinna kampen mot de gamla?