Det som har skrämt alla, i varje fall mig, när det gäller coronaviruset är den höga dödligheten. Om man på den vanliga coronasajten dividerar det totala antalet hittills döda med det totala antalet hittills registrerade smittade (vilket rimligtvis underskattar dödligheten eftersom flera av de nu smittade kommer att dö) så blir det skrämmande siffror med en dödlighet på 5,6 procent för USA, 10,3 procent för Spanien, 14,3 procent för Frankrike och 11,1 procent för Sverige. Även om alla inte gjort dessa beräkningar – och myndigheterna törs nog inte vara så tydliga eftersom det skulle förvärra paniken i känsliga länder som USA samtidigt som den svenska liberala coronapolitiken skulle få en dödsstöt – så tror jag att det finns en dov, allmän känsla i västerlandet att vi står inför en fruktansvärd mördarsmitta.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Vid den tid då jag konverterade till katolska kyrkan, och ofta åkte till USA för att hälsa på vänner (jag konverterade i New York), lärde jag känna en man som hade en mycket sällsam bakgrund. Han var nämligen född på fartyget Andrea Doria.
Sveriges kristna råd – där bland annat Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, och Equmeniakyrkan ingår – vill se ett skattefinansierat stödpaket till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige och som arbetar svart. Det framgår i en artikel i tidningen Dagen.
-Vad finns det nu för åtgärdspaket för dem som har det allra svårast – de som har jobbat svart, är papperslösa och som officiellt inte finns i Sverige? frågar Karin Wiborn, generalsekreterare, i uppfordrande och gråtmild ton.
Ja, vad finns det egentligen för stödpaket för dem som uppehåller sig olagligt i ett land och arbetar svart? Än så länge inget alls, vare sig i Sverige eller någon annanstans. Och varför i hela friden skulle det finnas det?
När framtidens historiker om tjugofem år blickar tillbaka på vår samtids hantering av covid-19 tror jag att de kommer att bli förbryllade över de stora åthävorna. De kommer att göra tabeller över hur många som dog av viruset och jämföra med hur många som skulle ha dött i alla fall och därav att förundras över hur mycket rabalder och ståhej vår tid ägnade åt en sjukdom som trots allt medförde en ganska modest ökning av bakgrundsdödligheten.
Jag har gjort en sådan tabell som jag hade tänkt att lägga i en flaskpost och skicka iväg som lite starthjälp till framtidens historiker. Jag har hämtat befolkningsstatistik härifrån. Sedan har jag antagit att ungefär en procent av befolkningen dör per år vilket stämmer ungefär (om framtidens historiker vill räkna mer exakt skickar jag med en relevant länk här).
Budskapet i denna text är kanske otillåtet lättsinnigt. Eller också kan det vara djuplodande. Jag vet inte. Bedöm själv.
Jag läste en uppsats av idéhistorieprofessorn i Lund Svante Nordin i en nyligen publicerad essäsamling som heter Vänsterns idéer och kommer från Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål. Nordin uppmärksammar en sådan där enkel, välkänd och uppenbar sak som någon skarp tänkare måste formulera för att man ska inse sakens signifikans.
Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.
Glöm vetenskap och vaccin. Det är kvinnorna som ska stoppa coronaviruset och frälsa världen. Det är budskapet från bland andra CNN och USA Today, som i flera TV-inslag och artiklar på senare tid hyllat de kvinnliga ledarna runt om i världen.
Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern lyfts fram som en av de stora förebilderna. Endast 17 personer av landets knappa 5 miljoner invånare har hittills dött av corona. Att Australien, med nära 25 miljoner invånare och 78 döda, har ett i stort sett lika positivt facit utelämnas helt. Scott Morrison är ju inte kvinna. Och det är just det kvinnliga som är nyckelordet här. Ungefär som om det är könet som avgör om en ledare är kompetent eller ej – och ungefär som om man redan nu skulle kunna avgöra att de länder som hittills lyckats hålla epidemin under kontroll kommer att kunna fortsätta göra det.
Många svenskar är positivt inställda till ökad centralstyrning, till exempel i FN:s regi, något som Patrik Engellau uppmärksammade i den här krönikan. Jag har svårt att tro att svenska folket plötsligt börjat gilla diktatur, för i grunden är vi nog lika frihetsälskande som vi alltid har varit. Men när våra folkvalda ledare (från höger till vänster) beter sig som okunniga amatörer, utan förmåga att ta itu med helt vanliga samhällsproblem – det må gälla gränskontroll, skogsbränder, kriminalitet, sjukvård, skolgång, folkbokföring, kontroll av bidragsfusk eller vad som helst – sprids en känsla av vanmakt och i förlängningen en längtan efter ”professionalism”. Demokrati i all ära, men om demokratin enbart låter oss välja mellan ett begränsat antal självupptagna medelmåttor som Stefan Löfven, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt eller Gustav Fridolin, kanske upplyst despoti är att föredra.
Coronaviruset beter sig så nyckfullt att snart sagt varenda teori om varför utfallet varierar kraftigt mellan länderna tycks kunna hitta stödbevisning. Exempelvis har jag själv vid flera tillfällen framfört den möjligen rasistiska uppfattningen att de asiatiska ländernas framgångar i kampen mot viruset beror på att deras befolkningar är dugligare och mer civiliserade än de mer bortskämda och byråkratiskt lagda västerlänningarna.
Det är vår i Uppsala, staden av evig ungdom. Av skräcken för den kinesiska febern märks inte mycket när man flanerar i Stadsträdgården. Här sitter glada människor överallt i klungor och pratar och skrattar, äter och dricker starka drycker. I media härskar döden, men här härskar livet. Vitsipporna lyser i gräset.
Kanske är dessa människor korkade och aningslösa? Kanske utsätter de andra för fara? Det är svårt att veta eftersom vi inte har så mycket kunskap om hur farlig den kinesiska febern egentligen är. Kanske kommer alla som är ute och njuter av solen att skämmas en dag? Kanske kommer de att ångra sig? Kanske inte. Kanske är det i stället alla dem som varnat om en ny digerdöd som kommer att få fel?
Kanske har det alltid varit så men i vår tid är det uppenbart att det cirkulerar en massa ord av oklar betydelse. Populism är ett sådant ord och polarisering är ett annat. Eftersom jag kan förklara allting har jag redan förklarat populism och ska idag förklara vad polarisering är och hur det ser ut när det uppträder inför våra häpna ögon.
Förr i tiden – vilket betyder för mer än femtio år sedan – var Sverige ett homogent land. Utlänningar tyckte att alla svenskar såg likadana ut och att alla svenska flickor var blondiner (och därtill lösaktiga). Men homogenitetens djupaste innebörd var inte svenskarnas utseende utan deras mentalitet och tankevanor.
Hur skall man värdera de svenska insatserna för att möta covid-19?
Detta diskuteras mycket med många olika argument. Ofta återkommer argumentet att det är en komplicerad fråga. Man bör därför vara försiktig och vänta till dess epidemin klingat av, innan man kan göra någon värdering av det som kommit att bli en svensk strategi.
Efter snart fyra månaders coronapandemi har vi nu till slut dragit slutsatsen att ingen egentligen vet någonting. Inte ens experter kan alltid läsa innantill. Typexemplet är när Lena Einhorn rök ihop med Anders Tegnell om vad det egentligen hade stått angående asymtomatiska coronadrabbades smittsamhet i en studie från Singapore. Tegnell hade läst i studien att bara omkring sex procent av asymtomatikerna bar smittan vidare. Inte alls, svarar Einhorn, studien visade att åtminstone sex procent var smittsamma, hur det var med de återstående 94 procenten var oklart. Jag har inte läst Singapore-studien så jag vet inte. Men jag har lärt mig att det är säkrast att inte ta någon på orden. Nullius in verba, som Thomas Hedner nyligen skrev.
Det fanns en tid när svenska myndigheter hade att tillse att för medborgarna viktiga funktioner såsom sjukvård, rättsväsen, kommunikationer och brandbekämpning kunde fungera väl, även i tider av stor belastning. Det var en tid då myndighetsutövning var kopplad till tjänstemannaansvar, och då nyckelordet för myndighetsföreträdares verksamhet var oväld. Idag har lyhördheten inför politiska signaler uppifrån blivit så stark att man på goda grunder kan fråga om det ens längre finns någon som förstår innebörden av detta begrepp.
Häromdagen skrev jag om Göingeflickorna och slagdängan Kära mor, som ansågs så farlig för folkhemmets folkuppfostran att den bannlystes av regimradion. Det har fått mig att fundera mer på det Sverige som växte fram under socialdemokraternas tid, och på det Sverige vi lämnade bakom oss.
Vi slår oss gärna för bröstet och menar att Sverige är ett kunskapssamhälle, samtidigt som vi sänker trösklarna in till allt fler högre utbildningar. Om vi ska vara en kunskapsnation värd namnet måste kunskap för kunskapens egen skull vara en röd tråd, men vi måste också se till att samhället bygger på vetenskapliga metoder och beprövade modeller. Det vetenskapliga tänkandet måste finnas med redan från livets början till dess slut, både för oss som individer, men också hur vi fattar politiska beslut som rör en hel befolkning.
Av en händelse råkade jag läsa en intervju med den moderata före detta finansministern Anders Borg i Svensk Linje, som är Fria Moderata Studentförbundet tidskrift (nummer 1 2020). Han sa tre, i alla fall två, saker som starkt överensstämmer med mina erfarenheter och fördomar.
När Borg redan 1991 hamnade som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen fann han att det ”slående var hur påtagligt illa förberedda reformerna var”. Borg fick i uppdrag att göra något med fri radio och TV: ”Hela förberedelsen bestod i två eller tre meningar i det gemensamma valmanifestet där det stod att fri radio och TV borde införas”. Inget av de nya regeringspartierna hade gjort någon plan.
På påskdagen sände radions P1 en intervju med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Det var en välgjord och intressant intervju med denne kyrkoman som skapade stora rubriker under sin ämbetstid. Det gav en anledning att titta närmare på raden av svenska ärkebiskopar.
När regeringen förklarade att de hade slopat karensdagen i samband med coronakrisen gjorde de stor sak av sin handlingskraft och sitt ansvarstagande. Nu skulle alla människor få råd att stanna hemma om de var sjuka och på sätt skulle man kunna begränsa smittspridningen. Men den slopade karensdagen var ingenting annat än en lögn.
Häromdagen kom jag att plötsligt att tänka på statsminister Löfven som tidigare under det öppna och migrantvänliga året 2015 inte ville ställa grupper av människor mot varandra. I mitt Europa, sa statsministern, finns det inga gränser. Han hade hört Angela Merkel säga ”Wir schaffen das” och han ville inte vara sämre. Och många i landet tyckte att se det var en riktigt varm och generös statsminister som bidrog till att göra Sverige till ett så fint och människovänligt land. Hade det varit val veckan efter hade han kanske fått 40 procent av rösterna.
En av samtidens vanligaste tankefigurer är att det ligger i utvecklingens natur att det behövs gradvis mer centralstyrning. När migrantvågor närmar sig Europa säger många att EU då måste ha en enhetlig politik och att mer makt måste läggas i unionens händer så att utmaningen kan hanteras med samlad styrka. När coronaviruset sprider sig över världen anses det ännu viktigare att ha en handlingskraftig världshälsoorganisation med ordentliga muskler för att kunna ta itu med smittan på bästa sätt. När världsekonomin blir alltmer globaliserad måste gemensamma regler inrättas och därför är det nödvändigt att FN får mer att säga till om.
Jag har hållit på med yoga i drygt ett år. Det är en svår konst att bemästra och jag är fortfarande amatör. Jag har en yogalärare som tycker om att mässa formler på fornindiska, sanskrit. Vid ett tillfälle var det några tjejer som började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras öron.
En kväll 1963 lyssnade jag till Jan M. i ett litet, varmt hus i Spökparken, parken utanför Kårhuset. Han hade just gett ut boken Rapport från en kinesisk by.
Det var en mörk, regnvåt kväll. Genom de nedfallna löven, som legat så länge att de blivit slirigt uppblötta, skyndade sig människor från olika håll till ett litet hus. Det var mest ungdomar, men också äldre. Det blev mycket trångt i det rum där Jan Myrdal satt sig tungt för att först beskriva sin syn på läget i den kinesiska byn, i Kina, i Asien och i resten av världen. Några ord ägnades väl också åt Sverige.
För ett par år sedan hade jag den stora glädjen att få se Göingeflickorna uppträda, och inte var som helst minsann utan i deras hemby Boalt där hembygdsföreningen firade jubileum. Trots att den forna trion numera är en duo, och trots att den ena av dem kämpade med förkylning och heshet, så var det en upplevelse utöver det vanliga. Jag hade till och med glädjen att få ta en selfie med dem, något som jag sällan eller aldrig är lockad av i vanliga fall.
Det är svårt att sätta ord på fenomenet Göingeflickorna och deras betydelse för den svenska kulturen. Mitt i ett postmodernt land, som ägnade sig åt politiskt folkhemsbygge, slog dessa tre systrar, klädda i folkdräkt, igenom med buller och bång med schlagers som fick människor att minnas den röda stugan, åkrarna och lördagskvällen på dansbanan. De var faktiskt så populära hos allmänheten att deras största hit, Kära mor, bannlystes av Sverige radio 1961 när den gavs ut.
En av de bärande, kanske den mest bärande, idén i nästan alla länders tänkande kring bekämpningen av coronaepidemin har varit att ”platta till kurvan” (flatten the curve) i syfte att förhindra att sjukvårdsapparaten blir överbelastad. Om viruset fick härja fritt så skulle väldigt många människor bli sjuka samtidigt och då skulle ett olidligt kaos bryta ut på sjukhusen även om man gör allt man kan för att bygga ut vårdkapaciteten. Av en del rapporter att döma tycks detta faktiskt också ha inträffat i länder som Italien och Spanien.
Det gäller därför, för att sjukvården inte ska storkna, att bromsa smittspridningen så att färre blir sjuka samtidigt och epidemin i stället förlängs i tiden. (Ytterligare ett argument för att försöka skjuta upp sjukdomsfall är att samhällena med tiden förväntas kunna hitta någorlunda fungerande motmedel mot viruset.)
De flesta förnuftiga svenskar som med avsmak betraktar landets nuvarande PK-istiska politikervälde skulle säkert föredra ett system där man röstade på personer, som en väljare kan ha förtroende för, snarare än på ett parti med olika mer eller mindre anonyma figurer som okända partiapparater har placerat på en lista.
Jag är en idealist vilket betyder att jag kan bli besatt av idéer som jag tror på trots att omvärlden förklarar för mig att idéerna är dumma, ogenomförbara och att de redan skulle ha förverkligats av någon annan om de hade behövts. På det viset har jag startat åtskilliga företag och projekt.
Jag har länge funderat över hur en politiskt korrekt människas genomsnittliga psyke fungerar. Hur kan en person falla för, eller ge sitt godkännande till, en godhetsreligion som innebär att ge bort sitt eget land? Hur kan någon svensk ens komma på tanken att realisera ut och till och med få betala för att bli av med den välfärd som generationer landsmän mödosamt har byggt upp genom att låta människor från världens mest dysfunktionella länder välla in och få välfärdsstatens skattefinansierade rättigheter och bekvämligheter till skänks?
Politisk korrekthet (PK) är vad den styrande eliten framförallt har gemensamt. PK delas av ganska många medborgare, men irriterar ännu fler. Den är ett samhällsgissel som splittrar och skapar problem, så träffande illustrerat av en statsminister som inte ”såg det komma” och av en polischef som kvider ”hjälp oss, hjälp oss”. Politiker, journalister och myndighetsföreträdare tillhör denna elit, men i mindre utsträckning näringslivets företrädare, som Leif Östling. Det beror på att företagare huvudsakligen väljs på grund av kompetens, medan eliten huvudsakligen väljs på grund av – just det – politisk korrekthet. Eller mer rättvist är det så att man måste passera ett finmaskigt PK-filter för att få besätta ett offentligt uppdrag.
Sverige har valt en annan väg än övriga västvärlden när det gäller att begränsa spridningen av Covid-19, och många har frågat sig vad strategin består i. Finns det någon strategi över huvud taget?
Förr i tiden var liberaler sådana som trodde på marknader, yttrandefrihet, fri konkurrens, jämlikhet inför lagen, äganderätt och sådant.
Sedan, år 1948, presenterades FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och snart var liberalerna – och en del andra – inte sig lika. FN hade nämligen uppfunnit en ny sorts mänskliga rättigheter som var motsatsen till de gamla.
DET GODA SAMHÄLLET 