En av samtidens viktigaste diskussionspunkter är hur stort inflytande globalismen har över världshändelserna. Frågan är för det mesta för allmän för en seriös diskussion men när jag upptäcker ett konkret fall i The Wall Street Journal kan jag inte låta bli att stjäla och återge.

Jag läser morgontidningarna, i det här fallet Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för att det är trevligt med papperssjok vid frukostbordet och för att jag får ett hum om vad som händer i min omvärld. Dessutom ger tidningar på och framför allt mellan raderna indikationer om officiella känslolägen (enligt teorin att journalisterna artikulerar rådande ideologi ungefär som statskyrkans präster sedan Gustav Vasa talat maktens språk till allmogen).

Jag är mer radikal än många vilket betyder att mina instinkter manar mig att söka sanningar och lösningar djupare bland rötterna. Tyvärr är detta en ganska opraktisk läggning eftersom de flesta problem är sådana som de ser ut på ytan och därför inte kräver några utgrävningar.

De flesta jag träffar verkar vara överens med mig om att det finns något besvärande grundfel i Sverige och att framtiden ser besvärlig ut. Men jag är ganska säker på att det finns olika uppfattningar om hur grundfelet är beskaffat. Många har större förtröstan på det svenska systemet eller den etablerade ordningen än vad jag har. I min radikalism tror jag att en del rötter måste rivas ut.

Eftersom jag, utan att själv tillhöra det, i många krönikor dokumenterat min hyllning till det judiska folket (den här, som jag publicerade för snart sex år sedan är nog min favorit) tar jag mig rätten att hänsynsfullt ställa en fråga till judiska vänner som kanske tar sig illa vid även om jag tydligt visar mina sympatier. (Ibland blir det fel. En gång träffade jag en judisk dam som beklagade att hon var judinna. Det är väl bara att sluta, sa jag naivt. Jag trodde det var lättare att lämna judendomen än att komma in i den. Hon gillade inte detta resonemang utan förklarade att judendomen var en dom som drabbade flera generationer utan villkorliga frigivanden.)

Det känns som en brist i det demokratiska systemet att höga politiker som ställer till skada för sina huvudmän, det vill säga väljarna och medborgarna i övrigt, inte kan bestraffas för sina gärningar. Normalt får de bara en fin reträttpost som ambassadör eller motsvarande. Om de gjort bort sig ordentligt får de bara försvinna från offentligheten och slicka sina sår.

Galileo Galilei (bilden) var en astronom från Pisa som på grundval av observationer av himlavalvet kommit fram till att Kopernikus, som levt nästan hundra år tidigare, hade haft rätt i sin heliocentristiska teori om att jorden snurrar runt sin egen axel och dessutom roterar kring solen. År 1615 dömde Inkvisitionen att Galilei hade fel eftersom hans teori var absurd och kättersk då den motsade Den Heliga Skrift. Men Galilei framhärdade och blev därför åter ställd inför Inkvisitionen 17 år senare. Han tvingades då ta tillbaka sina irrläror och försattes i husarrest livet ut. (Helt rätt hade han inte. Han trodde att jorden rörde sig i en cirkel, inte i en ellips. Vetenskapen är inte perfekt.)

Tack för att du kommenterade min anmälan av din bok Den hotade demokratin. Du uppmärksammade två ideologier, dels PK-ismen, som du inte uttalade dig något särskilt om, dels den liberala demokratin, som du tyckte jag borde hylla mer emfatiskt än jag gör.

Låt mig försöka tydliggöra mina dubier mot den moderna liberala demokratiska ideologin i exempelvis det svenska liberalpartiets tappning. Sammanfattningsvis, menar jag, är den moderna liberalismen gravt infekterad av politiskt korrekt tänkande. Jag ska förklara hur och varför det, som jag ser det, blivit så.