Richard Sörman fortsätter att fundera över läsandets helande effekter. Tiden är en viktig komponent i berättande litteratur. Men till skillnad från vad som är fallet i det verkliga livet blir tiden i litteraturen oftast en källa till mening och begriplighet. Dessutom skapar den utsträckta tid under vilken en roman utspelas en känsla av kontinuitet och sammanhang som vi inte alltid kan erfara i verkliga livet där vi aldrig helt undkommer det så förvirrande nuet.

Jag skrev nyligen en text om att många människor upplever det som välgörande att läsa romaner under semestern. Jag tänkte spinna vidare på temat och skriva något ytterligare om litteraturens lugnande och läkande effekter. Detta tänkte jag göra via de båda ingångarna tid och rum. Vi börjar med tid.

Böcker hör sommaren till. Kanske finns det inget mer vilsamt än att sjunka in i en bra roman när man är ledig under semestern. Och vad man läser spelar nog ingen roll: det får var och en välja efter tycke och smak. Det viktiga är att underkasta sig den terapi som läsningen tycks vara. Men varför mår vi så bra av att läsa?

Många läser mer skönlitteratur på sommaren än annars under året. Kanske känner man att hjärnan behöver den lugnande men ändå uppiggande stimulans som läsningen av en bra roman brukar utgöra. Det kan vara avkopplande att göra ingenting. Men det kan vara än mer avkopplande att göra ingenting tillsammans med en god bok.

Svensk vänster har länge sagt att högerns politik går ut på att ”satsa på sig själv och skita i andra”. Men är det verkligen så klokt att tvärtom bara ”satsa på andra och skita i sig själv”? Går det särskilt bra för den moraliska supermakten Sverige? Den politiska högern måste våga återupprätta legitimiteten i att ta hand om det egna.

I min senaste text här på Det Goda Samhället skrev jag att vi måste utmana vänsterns outtalade premisser. Det blir enklare att vara rak och konsekvent om vi utgår från våra egna grundantaganden om verkligheten och inte från motståndarnas.

Om man i en diskussion inte utmanar motståndarnas outtalade premisser blir man alltid den som får förklara och försvara sig. Detta är tydligt i den aktuella debatten om demografi och rasism. Accepterar man tanken att en i grunden rimlig och överallt i världen högst bruklig omsorg om den egna identiteten är ett utslag av ”rasism” har man indirekt erkänt motståndarnas moraliska överlägsenhet. Varför ska man göra det? Det är de som ska förklara sig. Inte vi.

Argumentation bygger ofta på outtalade premisser. Om en bilförsäljare försöker sälja en bil med argumentet att den är bensinsnål utgår han från tanken att det är bra att spara pengar på bensinen och dessutom något positivt för de flesta att köra miljövänligt.

Intellektuella på vänsterkanten talar gärna om sina övertygelser. De håller fast vid det rätta och det goda. Men är verkligheten så enkel? Varför vill de inte veta av den gamla goda principen att tänka i termer av balans mellan motsättningar? Den hållbara vägen framåt går nästan alltid via en syntes mellan tes och antites.

Att ha intellektuella intressen kan vara att söka efter något hållfast i tillvaron, att vilja förstå hur saker hänger ihop. Då kan det vara lätt att börja tro på otvetydiga sanningar.

Det sägs att vi lider av frånvaron av en bildad elit i Sverige. Våra politiker är för okunniga, de saknar insikt om verklighetens begränsningar. Det är lätt att hålla med. Samtidigt har man rätt att vara skeptisk: varför visar de bildade inte prov på sina färdigheter. Varsågoda! Fältet är fritt!

Den 16 juni skrev Håkan Boström en intressant ledare i Göteborgsposten (oberoende liberal) om det pris vi får betala i Sverige för att ledas av en obildad samhällselit. Större kunskaper i historia och större insikter om människans livsvillkor i allmänhet skulle få politiker och andra beslutsfattare att inse våra begränsningar och därmed bli mer realistiska i sina ambitioner.

Integritet befriar och självrespekt ger respekt från andra. Vem ska respektera oss om vi inte ens respekterar oss själva? Det finns något osunt i att nedlåta sig till att argumentera för sin egen rätt att existera. Även talandet har ett begränsat värde.

Vi diskuterar och diskuterar. Vi argumenterar och argumenterar. Vi tror på samtalet. Vi tänker oss att demokratin hänger ihop med talekonsten. Det var därför grekerna utvecklade retoriken brukar man säga. I en demokrati är det den som övertygar andra att han har rätt i sak som ska vinna inflytande. Inte den som äger makt att göra vad han vill oberoende av vad andra tycker om det.

Svenska Dagbladet driver sedan länge en reklamkampanj där tidningens journalister skryter över sin objektiva och stimulerande nyhetsrapportering. Richard Sörman köpte tidningen i pappersformat och fick ta del av okritiska reportage om välvilja och engagemang. Någon nyhetsförmedling fanns knappt.

Svenska Dagbladet har under lång tid drivit en reklamkampanj på sociala medier där tidningen sägs stå för fördjupande kvalitetsjournalistik. Tongivande journalister intervjuas och berättar att de vill ge sina läsare en objektiv bild av verkligheten. Läsarna ska bli smartare av att läsa Svenska Dagbladet.

Richard Sörman svarar på en krönika av Jens Liljestrand där denne skadeglatt beskriver ett hukande och förlamat Sverige. Liljestrand har inte förstått hur svensk landsortskultur fungerar. Svenskar sköter sitt och har inget behov av att visa upp sig på gator och torg. Liljestrands glädje över att vår egen landsortskultur utmanas av invandringen kan bara karaktäriseras som svekfull och sjuk.

Jens Liljestrands artikel från den 5 juni i Expressen om hur ett stagnerande Sverige sitter och hukar ute i stugorna på landsbygden medan invandrarna skänker ny vitalitet åt små och övergivna samhällen är riktigt ordentlig sjuk.

Historiens litterära mästerverk står och väntar på oss i framtiden. Gång på gång upprepar människan samma misstag och gör då återigen historiska lärdomar sorligt aktuella. Nu verkar det vara Sveriges tur att drabbas av gudarnas hämnd för att inte ha accepterat gränserna för det möjliga. Vår hybris riskerar bli vår undergång.

I den grekiska tragedin skulle handlingen beröra allvarliga ämnen och sluta i total katastrof.

Det har väl inte undgått någon att många konstutövare är politiska idioter. De uttalar sig gärna om politik – de kanske ”tar ställning” –, men tenderar då ofta att falla in i utopiska fantasier. Kanske har det att göra med konstens ambition att vara både sann och universell.

En kultursida med självaktning måste ta upp frågan varför så många musiker, konstnärer, skådespelare – ja till och med författare – framstår som politiska idioter. Inte alla naturligtvis, men många.

Horace Engdahls nya bok är ett försvarstal för det fria ordet. Vi måste tänka och tala fritt. Därmed ska vi också ta oss friheten att yttra det för tillfället mest förbjudna, det som får vår tids inkvisitorer och syndabocksjägare att vädra blod.

Titeln på Horace Engdahls nya bok, ”De obekymrade” (Bonniers, 101 s.), syftar på den idealpublik författaren önskar sig som läsare till sin text. De obekymrade läser inte för att döma eller för att hålla med. De kommenterar inte en text för att positionera sig i en debatt. De är fria från hänsyn, fria från rädsla.

Ulf Lundells nya bok är en medvetet fragmentarisk men stundtals vacker beskrivning av en tillvaro i leda och vilsenhet. Tillbakablickarna på den lyckliga barndomen ger en vink om historiens och ursprungets betydelse i våra liv. Tyvärr läser Lundell bara mainstreammedia, vilket märks i de politiska diskussioner som förs i boken.

Ulf Lundell har i dagarna givit ut sin nya bok ”Vardagar 2” (Wahlström och Widstrand, 671 s.) som är en redogörelse i dagboksform för författarens vardagsliv under hela 2018.

Vänstern försöker göra EU-valet till en folkomröstning om ”högerextremism”. Men vem är egentligen extremist? Den som vill se ett Sverige som fungerar ungefär som alla andra länder eller den som bara vill framåt och som dessutom vägrar kompromissa med sina principer och tala med sina motståndare?

Det har knappast undgått någon att Socialdemokraterna och Centern vill få oss att tro att det stundande EU-valet är en folkomröstning om extremism. Högerpopulismen hotar Europa, säger man, och nu måste vi alla kraftsamla mot den varböld som förgiftar vår kultur.

Bortom alla dagspolitiska diskussioner om olika problem och deras möjliga lösningar står den verkligt stora politiska frågan i ett hörn och väntar på sin tur: har vi inte fått nog av problem och utmaningar? Vi behöver hitta tillbaka till vad som antagligen är ett mer manligt sätt att tänka och som i huvudsak går ut på att det enklaste sättet att hantera problem är att inte skaffa dem.

Vår samtid har en hopplös inställning till ”problem” och ”utmaningar”. Inga problem är för stora för att hanteras, inga utmaningar för svåra för att övervinnas. Bara vi satsar på forskning, kunskap, engagemang och direktiv kan vi ta oss an vad som helst.

Vi har gjort det för lätt för oss Sverige. Vi trodde att verkligheten skulle fungera enligt våra hemsnickrade principer om allas godhet och lika värde. Vansinne naturligtvis. Men vi ska inte ersätta ett vansinne med ett annat. Vi behöver nykterhet och klokhet.

Det mänskliga vansinnet kan beskrivas på många sätt. En viktig aspekt är enögdheten, det förenklade perspektivet. Att vara vansinnig kan vara att förneka ovissheten, komplexiteten, mångtydigheten. Man tror att allt är enkelt, att verkligheten låter sig delas in i rutor med vattentäta skott mellan vi och dom, mellan rätt och fel.

Det är lätt att glömma bort att tiderna kan göra helt om marsch. Historien är full av reaktioner på makt och förtryck, på ensidighet och indoktrinering. Man vänder sig bort från det gamla och söker något nytt. I Sverige har vi under 20 år plågats av den progressiva politiska korrekthetens fogdar och lakejer. Kan 2020-talet ge oss något annat?

Misströstar man över samtiden kan man finna hopp i att det oundvikligen kommer nya tider och att dessa ibland bär med sig reaktioner på det som varit. Ett litteraturhistoriskt paradexempel är det svenska 1880-talet då realism och modernism stod högt i kurs, men som oväntat följdes av ett hembygdsromantiskt och antimodernistiskt 1890-tal.

När den fina borgerligheten ska diskutera konservatismernas återkomst verkar den inte vilja ta i immigrationsfrågan. Tydligt avstånd markeras till ”populism” eller ”ful konservatism”. Borde inte konservativa lära av sina misstag? Det tog 50 år för 68-vänstern att ta över våra institutioner. Vilket Sverige har vi 2069?

Det verkar finnas en förnäm och bildad medelklass i Sverige som gärna engagerar sig i konservatismens återkomst men som inte vill besudla sig med frågan om immigrationen. Bildning och tradition, stil och smak: gärna, men inte primitiva rop efter ett svenskt Sverige.

Kan vi fullända vår existens som fria och sanna människor genom att bli en del av ett större drama än våra egna individuella liv? Ja! är John Sjögrens paradoxala svar den nyutkomna boken ”Efterföljelsens glädje” som kan läsas som en intellektuellt hållen kristen förkunnelse, men också som en introduktion till en tankevärld som går på tvärs med det mesta i vår samtid.

Är friheten en börda? Är det slitsamt att på egen hand axla ansvaret för sitt liv? Den moderna människan ska själv välja sina handlingar – ibland till och med sina känslor –, hon ska ensam formulera meningen med sitt liv: ”livet får den mening man ger det” brukar vi säga. Allt vilar på henne själv.

I ett samtal med Det Goda Samhället reflekterar Johan Lundberg över vad som hände när han för två år sedan nekades en professorsbefordran vid Stockholms universitet. Med obehag ser han hur ideologisering och formalisering av arbetet vid universiteteten skapar strömlinjeformning och anpassning. Han talar också om sin senaste bok och om hur en livskraftig kultur måste behålla kontakten med sin egen historia.

Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. I sin forskning har han främst sysslat med Harry Martinsson och svensk 1900-talslyrik.