Det är inte lätt att försöka att förstå de svenska feminister som till och med kan försvara eller klassa utomeuropeiska män som begått grova våldtäkter som offer. Hur gick det till när dessa vänsterkvinnor övergav solidariteten med sina medsystrar och ersatte det med en demonisering av den vite heterosexuella mannen. Det som kan kallas för ”den intersektionella fjärde-vågen feminismen” skiljer sig på många sätt från de tre föregående stadierna. Under min livstid har jag upplevt de tre senaste formerna av feminism. Detta har naturligtvis färgat mina tankar i denna ”feministsafari” med start drygt 100 år tillbaka tiden. 

För knappt ett halvår sedan skrev jag en text under rubriken ”Hur fungerar en PK-angripen hjärna?” Detta efter att varit på några middagar hos vänner som jag känt sedan 1970-talet. Liksom jag själv arbetade de då inom det välfärdsindustriella komplexet. Medan jag sadlade om till journalist för att slutligen kunna verka som fri skribent, har de hela sitt yrkesverksamma liv fortsatt att förtjäna sitt levebröd som socionomer (de flesta av dem), förskolepersonal, universitetslärare etc. Tidigare kompetenta inom sina gebit är de numera pensionärer och solid medelklass. Fina bostadsrätter, en del har lägenheter vid Medelhavet och Solkusten eller hus på Österlen. Återkommande utlandsresor ingår i livets behagliga rutiner. 

I dagens Sverige tittar etablerade medier och alla riksdagspartier utom ett åt höger, där det sägs eka av stöveltramp och brunt 1930-tal. Men när man spanar i en bestämd riktning vad gäller hotet inför framtiden, har det ofta visat sig att faran istället kommer från ett helt annat håll.

Det var en tanke som slog mig sedan jag nyligen läst två tyska kriminalromaner Goldstein och Die Akte Vaterland (ännu inte utgivna på svenska), som är tredje och fjärde delen i den tyske författaren Volker Kutschers åtta böcker långa svit om kriminalkommissarie Gereon Rath och hans värld. Den utspelar sig till en början under Weimarrepublikens (1919 – 1933) senare år med fokus på människoöden inom polis och undre värld i Berlin. Samtidigt kan läsaren följa hur nazismen växer fram från en till synes marginell företeelse, via huvudstadens blodiga gatustrider mellan kommunistiska kampförband och brunskjortor till SA-pöbelns successiva övertagande av gator och torg några år innan nazisterna slutligen grep den politiska makten.

Plötsligt blir sammanhang så tydliga att man måste stanna upp ett tag och låta dem sjunka in. En insikt som slog mig häromdagen kan sammanfattas så här: Allt är meningslöst om inte ingruppskänslan finns.  

Just nu så malträteras vårt samhälle hårdare än på länge av de medelmåttor till politiker som med hjälp av deras lojala journalistkår styr oss. Under turerna kring oppositionens misstroendevotum mot ”vår” justitieminister framstod Sveriges ansökan om medlemskap i Nato och landets internationella rykte i minst sagt underlig dager. Regeringen försatte sig själv i en bisarr situation när de måste muta sig till fortsatt maktutövning genom att lova att stödja kurdiska intressen i Syrien och sedan tvingas att blidka Turkiet för detta, oklart hur, men under alla omständigheter med skattebetalarnas medel. Det hela landade, som vi vet, i en antiklimax, där Morgan Johansson fick sitta kvar. 

Jag har tidigare här på sajten skrivit om min berbiske vän, Mazigh Kiri Kessai, som bott i Sverige i 30 år och som ger mig ett välbehövligt utifrånperspektiv på mitt eget land. Förra gången berättade jag om hur han oroade sig för att svenskarna håller på att ge bort sitt land till hela världen. Svensken till och med betalar för sin egen undergång, ansåg han. Kiri är oerhört intresserad av svensk historia, nationellt sinnad och tacksam över att få vara här, men han upprörs över att många svenskar inte hyllar och försvarar sitt eget kulturarv, som han anser att vi är i färd med att utradera. Han är ivrig att få dela med sig av sina tankar för att på så sätt ”kunna göra någonting för Sverige”. 

Av en slump fick jag tag på en överbliven biljett till den kliniska psykologiprofessorn Jordan B. Petersons föreläsningsturné, som hade Stockholm (och Johanneshovs isstadion Hovet) som en anhalt i söndags. Turnén tar avstamp i hans senaste bok Beyond Order, som innehåller tolv nya livsregler. Här gällde det nummer sju: Work as Hard as You Possibly Can. Boken är en fortsättning på succén 12 Rules for Life, som kom för tre år sedan. Båda böckerna finns översatta till svenska.

Som jag har skrivit i några tidigare texter försöker jag ibland att förstå mitt känsloläge inför samtiden med hjälp av mina drömmar. Det tillför mig ett personligt och existentiellt perspektiv på den politiska galenskapen, vars konsekvenser vi varje dag tvingas leva med.  

Patrik Engellau har i några texter beskrivit hur insikten om större problem ofta börjar någonstans i de inre organen, till exempel som en magkänsla. Förnimmelsen i kroppens inre föregår tankarna, som sedan letar sig upp till hjärnan, varefter orden formuleras. Om processen går på några sekunder eller tar sin behövliga tid, beror nog på om det handlar om något som upplevs som en akut fara eller ej. 

Sedan ungdomsåren brukar jag ofta skriva ner mina drömmar. Jag har alltid ett anteckningsblock redo på nattygsbordet. En del drömmar är direkt politiska, ett slags rapporter från den mentala källarvåningen om hur det är att leva i ett samhälle som håller på att bli spritt språngade galet på snart nog alla områden. 

Från att i stort varit ett etniskt homogent land har vi idag gått till en totalt förändrad demografi där 30 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. Går vi längre ner i åldrarna blir denna andel större. I den mest brottsmisstänkta åldern enligt Brå, män 15-44 år, har nästan 40 procent utländsk bakgrund. Läs gärna första delen om demografin här.

Ibland pratar jag i minnet med de människor som jag kände när jag växte upp under 50- och 60-talet. De är borta nu, men jag försöker att förklara för dessa 

”gammelsvenskar” (och för mig själv) vad som har hänt med vårt gemensamma land. Jag gör det förvissad om att jag måste övertyga dem (och mig själv) om att den enorma omstöpning som har skett inte är en ond saga. En vän till mig, författaren Einar Askestad, skriver i en kommentar här på sajten att det som sker är ”är ett övergrepp utan like” och att ”det kan väl ändå inte vara möjligt att beröva ett folk sin kultur och gemenskap, sin trygghet och sitt hem på jorden på bara några decennier och komma undan med det?” 

1959 fick den nytända stjärnan, barytonsångaren Gunnar Wiklund, ”Sveriges Jim Reeves”, ett riksomfattande genombrott med låten ”Nu Tändas Åter Ljusen i Min Lilla Stad” Den var skriven av radiorösten och kompositören Per-Martin Hamberg femton år tidigare, och handlade om hans längtan till hemstaden Östersund, bort från det myllrande vimlet i dåtidens anonyma huvudstad. Den välbekanta refrängen om denna svunna svenska småstadsidyll är en svensk klassiker med följande refräng: 

Ofta när jag läser Patrik Engellaus texter, där han återkommande driver sin tes om politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex i ena ringhörnan och den nettoskattebetalande medelklassen (du och jag) i den andra, så går mina tankar till socionomernas fackliga medlemsmagasin Akademikern, som utges av Akademikerförbundet SSR. Den kan du läsa här.   

I samband med presidentvalet i Frankrike kan det vara intressant att backa bandet 65 år. Detta eftersom jag hittade en artikel i veckotidningen Se (#25/1957), då landets största tidning för bildreportage. Den handlade om det som är ett centralt tema i kampen mellan Macron och Marie Le Pen: invandringen och det muslimska (då sade man ”arabiska”) inflytandet på landet.  

För sex år sedan såg jag en dokumentär på BBC som grep mig djupt. Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.

För drygt två månader skrev jag här på sajten om hur Migrationsverket försämrat och försvårat sin statistiska redovisning sedan årsskiftet. Tidigare tämligen överskådliga pdf-filer har skrotats till förmån för en betydligt mer ofullständig och svåröverskådlig redovisning i Excel-format. 

Ibland blir jag bjuden på middag till vänner/bekanta, som brukar träffas då och då. Vissa av dem har jag känt i 40 år, andra har jag blivit bekant med betydligt senare. Numera är de flesta pensionärer efter ett långt och engagerat yrkesliv i offentlig tjänst. De äger bostadsrätter eller villor sedan årtionden, vilket givit dem kapital i mångmiljonklassen. Bara de stått tillräckligt länge i bostadskön för att kunna kapitalisera innehavet genom att få en hyresrätt i ett attraktivt område, förstås. De är solid medelklass i de flesta aspekter. 

Alltsedan massinvandringen till Sverige började har PK-etablissemanget förkunnat att vi inte får prata om ”vi och dom”. Då dras rasistikortet eftersom det är fult och omänskligt i deras självrättfärdiga värld att skilja mellan människor. Då exkommuniceras du genast ut ur Värdegrundsgemenskapen. Alla har ju lika värde, enligt liturgin.

Uppdrag Granskning (UG) har tuffat till sig och på sistone sänt två program, som har tänjt på den yttersta gränsen för hur långt public service kan tänkas gå vad gäller att visa hur verkligheten ser ut bakom PK-fasaden. I det första programmet blottlade man okunnigheten i alla instanser vad gällde det uppmärksammade skadeståndet på 840 000 kronor till en notoriskt kriminell syrisk våldtäktsman, som med all säkerhet också hade fifflat med uppgifterna om sin ålder.  

Min vän Mazigh Kiri Kessai är en intressant person som ger mig ett välbehövligt utanförperspektiv på tillståndet i vårt land. Han är en invandrad nordafrikansk berb som först kom hit 1987 och då fattade tycke för Sverige. Här hittade han sedermera sin hustru som han har varit gift med i 30 år. Han har arbetat alltsedan han fick uppehållstillstånd på denna grund. ”Att söka asyl skulle ha känns skamligt”, förklarar han. Nu skriver han ivrigt på en bok om svensk kultur och om våra traditioner med arbetstiteln ”Svensken är en människa!”. Det är ett slags travesti på den uppmärksammade boken ”Är svensken människa?” av Henrik Berggren och Lars Trägårdh som kom ut 2006. 

Från och med årsskiftet har Migrationsverket förändrat sina rutiner vad gäller publicerad statistik om migrationen till Sverige. Den har varit ganska komplicerad att förstå sig på tidigare eftersom den redovisar olika typer av beviljade och avslagna ansökningar och uppehållstillstånd i olika instanser. Det skulle vara för invecklat att gå in på statistiken i detalj här, men man kan säga att de största områdena berör asyl, anhörig- och utomeuropeisk arbetskraftsinvandring.  

I den förra texten här på sajten visades rörliga diagram på Sveriges demografiska förändring sedan 50 – 60 år tillbaka vad gäller ursprungsländer och geografisk härkomst för män, 15 – 44 år, som är ett mycket brottsaktivt åldersspann. Från att invandringen från 1960-talet till största delen kom från övriga nordiska länder, med Finland i topp, domineras den idag av män med bakgrund i Västasien (vilket i stort sett kan översättas med Mellanöstern). Det är också till medborgare från dessa länder, tillsammans med Afrika, som permanenta uppehållstillstånd regelmässigt har utdelats, då det rör sig om asylrelaterad invandring.  

I nedanstående rörliga diagram kan vi se hur dramatiskt Sveriges demografi har förändrats sedan 1970. Här gäller det invandrarmän i åldern 15-44 år eftersom den åldersgruppen är mycket brottsaktiv. Diagrammet redovisar både ursprungsländer och geografiska områden samt i antal hur många ur denna grupp från de 15 vanligaste länderna som det finns i Sverige. Det går att pausa vid valfritt årtal för jämförelser. 

I ett reportage i tidningen Se från 1957 (#24) presenteras hur den svenska polisen agerade mot desperata kriminella som var beredda att använda sina eldvapen; stulna vapen som användes av ”den undre världen”. Dåtidens ”undre värld” var tämligen harmlös jämfört med den gängkriminalitet som florerar i det svenska samhället idag, där det till och med viftas med vapen i gangsterrap-videos. Det var också långt innan man kunde ana sig till närvaron av sådana ligor som ”Militärligan”  och ”Maskeradligan”, vilka med sin rånar-räder i landet paralyserade det svenska samhället under flera år.  

Simning är min favoritmotion. Hela kroppen aktiveras på ett mjukt och behagligt sätt. Ju äldre jag blir desto mer skonsamt känns det att simma jämfört med andra alternativ. Sedan slutet av sjuttiotalet har jag försökt klämma in minst ett par pass i veckan, så att jag kan avverka mina 1100 meter, eller 44 vändor i 25-metersbassängerna. 

För knappt två år sedan skrev jag en text här på sajten som i korthet gick ut på att jag tror att särskilt unga kvinnor är på väg att sänka vår civilisation.  Novus opinionsundersökning visade då att om kvinnor i åldern 18-29 år fick som de ville så skulle v+c+mp få nästan hälften av rösterna. Lade man till socialdemokraterna handlade det om två tredjedelar. Sverigedemokraterna låg på knappt 12 procent i de unga kvinnornas gunst. Svenska Dagbladet hade tidigare gjort en undersökning inför valet 2018 och då fick v+c+mp+fi majoritet bland unga kvinnor. Var fjärde ung man röstade då på SD. 

Den stora demografiska utvecklingen, eller ”folkutbytet” som vissa dissidenter föredrar att kalla det, fortsätter med oförminskad kraft. Regeringens påståenden om att den har stramat upp invandringspolitiken, till EU:s miniminivå, främst vad gäller asyl, är vilseledande.  

1966 utgavs en förbisedd milstolpe i den könskamp som militanta feminister lyckades vinna på bekostnad av de mer reformvänliga delarna av kvinnorörelsen. Med boken Det förkrympta kvinnoidealet av journalisten och debattören Barbro Backberger blåstes en fanfar för grundandet av den feministiska och socialistiska aktiviströrelsen Grupp 8 ett par år senare, något som i grunden skulle prägla feminismens utveckling i Sverige. 

I tidningen Se (#30 1957) kunde man för 64 år sedan läsa en redaktionell text under rubriken Var barmhärtig mot ”Kysslektorn”! Vad handlade det om? Jo, om kvällspressens rapportering under sommartorkan, där ett slags mildare drev riktade sig mot en lektor i Linköping som ”envisats med att försöka kyssa sina kvinnliga elever”. I ett fall hade han ”enligt obestyrkta uppgifter” också tafsat på en av flickorna, men till slut så förtvivlad givit upp sin förförelseakt, att han måste bli tröstad av objektet för sin åtrå.