”Allt det som är fel och dåligt med islam har inte med religionen att göra”. Det påstår Naouel Aissaoui, som intervjuats av Expressen.

Det är inte första gången vi hör det där tramset. Varenda gång någon gör ett illdåd i islams namn så tävlar svenska medier om att överträffa varandra i islamapologetik. Ingenting dåligt har någonsin med islam att göra. Eller som Naouel Aissaoui säger med eftertryck och entusiasm:

Prideveckan må vara inställd, men Stockholms lokalbussar är likväl prydda med regnbågsflaggor. Förutom några i Rinkeby, alltså. Där vill man nämligen inte köra runt med ”fikusflaggor” på bussarna.

Det uppmärksammades av Expressen häromdagen, och enligt passageraren som kränkts av frånvaron av Prideflaggor är det flera busslinjer på Järvafältet som saknar regnbågsflaggan. Och på SL förstår man ingenting.

I helgen tittade jag på filmen ”Venom” som nyss haft premiär på Netflix. Den utspelar sig i Marvels serieuniversum och är en typisk serietidningsaction med hjältar och antihjältar och en rätt simpel kamp mellan gott och ont. Men liksom många andra filmer av den här typen är den intressant därför att den sätter fingret på ett fenomen som inte bara existerar i serievärlden utan även i vår egen verklighet, nämligen människor som från en upphöjd position kräver att mindre privilegierade ska göra olika typer av uppoffringar som de själva inte behöver.

Låtsashumanister som Anne Ramberg och Henrik Schyffert.

1 av 5 svenskar är usla grannar, trumpetar Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen ut efter att ha tagit del av en undersökning som visar att var femte svensk, 20 procent, helst vill bo granne med en annan svensk.

Rubriken kunde lika gärna ha varit ”4 av 10 utlandsfödda män är emot jämställdhet”. Detta framkommer nämligen också i undersökningen.

Undersökningen, Perspektiv 2020, är en drygt 80 sidor långt rapport framtagen av stiftelsen The Global Village. Den visar att det i de så kallade utsatta områdena finns en utbredd uppfattning om att Sverige är alldeles för jämställt.

För ett par dagar sen var min väninna ute i skogen, närmare bestämt ute vid Hackstabanan i Dalaröskogen, med en kompis och kompisens båda hundar. Som alla ansvarsfulla hundägare höll de hundarna kopplade, både den lilla chihuahuan och den större hunden, medan de njöt av sommardagen. Men i ett enda slag rasade tillvaron samman, då en lösspringande hund av belgisk vallhundsras kom störtande fram och attackerade den lilla chihuahuan.

Ägaren syntes inte till och hade ingen som helst tillsyn över hunden och när han väl kom springande var chihuahuan redan död.

Nu larmas det om den svenska rasismen igen. Var femte svensk vill nämligen hellre bo granne med infödda svenskar än med invandrare från Mellanöstern och Afrika, visar en ny undersökning. Det är naturligtvis alldeles galet, menar Åsa Lindhagen, jämställdhetsminister och minister med ansvar för diskriminering och segregation. Nu måste regeringen därför ta i med hårdhandskarna för att få bukt med de bångstyriga svenskarna som inte har förstått att det är fel av dem att själva välja var de de vill bo och vem de vill bo granne med.

Jo, du hörde rätt. Om svenskar vill bo och leva nära människor de har en kulturell, religiös och/eller etnisk anknytning till är de rasister. När det gäller utlandsfödda svenskar anses det tvärtom vara en rättighet.

Mohamed Omar väckte en intressant fråga här på Det Goda Samhället nyligen, när han ifrågasatte det faktum att vita människor anses bära en kollektiv skuld, men inte någon kollektiv förtjänst. I det här fallet hade en katolsk filosof och debattör skrivit en text i Aftonbladet, där han klargjorde att vita amerikaner bör betala någon form av skadestånd till de svarta.

Den här frågan om en kollektiv skuld som går i arv är intressant på många sätt. Vi ser det här inkonsekventa tänkandet dagligen och stundligen och påfallande ofta är det etniskt betingat. Det är fel att skuldbelägga alla utländska män för att vissa av dem våldtar – men det är helt i sin ordning, till och med nödvändigt, att skuldbelägga alla vita män för att vissa av dem våldtar. Bristen på logik är skriande.

För en tid sedan skrev vi här på Det Goda Samhället om F!-politikern Farida al-Abani, som berättade att hon, när hon gjorde sitt antikroppstest, kikade in i alla provtagningsbås och noterade personalens etnicitet.

Nu visar det sig att Farida al-Abani kan ha ljugit. Det berättar en kvinna som själv besökt en likadan provtagning och som kunnat konstatera att det är omöjligt att kika in i provtagningsbåsen:

Jag tycker om tidiga mornar, särskilt på sommaren. Gryningsljuset, de morgonpigga fåglarnas sång, det daggvåta gräset, och doften från rosenbuskarna. Sådant som finns så nära att jag ibland inte märker det men som just en tidig sommarmorgon blir nästan överväldigande vackert.

Presidentvalet i Polen gick inte som svenska public service ville. Det klargjordes i ett inslag i Morgonstudion den 14 juli. Tonen var lågmäld och bekymrad – det polska folket har ju trots allt röstat tvärtemot SVT:s önskemål och det är ju oerhört allvarligt. För att ytterligare förstärka domedagsstämningen, hade man bjudit in frilansjournalisten och Polenkännaren Stefan Ingvarsson, som är en uttalad motståndare till Andrzej Duda och hans parti.

30-årige Kåre Kristensson lider av metatrofisk dysplasi, en sällsynt skelettsjukdom som hindrar skelettet från att växa och utvecklas som det ska.

Han är drygt en meter lång, har försvagade muskler och skelett och kan bara med svårigheter gå 15 meter totalt. Kåre, som är född med sjukdomen, lever i en rullstol utan möjlighet till ett normalt liv.

Det berättar tidningen Kvällsposten, som också berättar att kommunen nu dragit in all hjälp för Kåre. All hjälp.

Det skjuts mer än tidigare i Sverige. Tro nu inte att det betyder att kriminaliteten ökat, för det gör den aldrig i Sverige. Däremot har de kriminella fått det lite svårare att leva och verka som vanligt och regim-TV förklarar varför:

Det är dags att på allvar fundera på att riva äldre kyrkor i Norden – för minoriteternas skull. Det säger den norska prästen Gyrid Gunnes, som för några år sedan debuterade som konstnär med performanceverket ”Böner till Allah”. Och först ut borde förstås vara den klassiska Nidarosdomen.

Nidarosdomen uppfördes mellan 1070 och 1300, till minne av Sankt Olav, Norges skyddshelgon, och den kung som kristnade Norge. Uppenbarligen tycker alltså en kristen präst att minnet av kristnandet av landet hon verkar i är kränkande för minoriteter.

Vad är det första du tänker på när du besöker sjukhus och vårdcentraler?

Själv besöker jag oftast sjukhus när min astma blir så bångstyrig att jag inte kan behandla den hemma utan måste söka akut hjälp. Det första jag då brukar tänka på är hur otroligt snabb och kompetent personalen är på mitt akutsjukhus. Det räcker med att jag med pipande luftrör går fram emot receptionen för att en personal är där och hjälper till och sedan tar det bara minuter innan jag får andas in luftvägsvidgande medicin.

Idag (9/7 2020) läser jag om hur en sjuksköterska gett sin svårt uttorkade, covidsjuke granne dropp i smyg, genom fönstret. Förgäves hade hon försökt få vården att ta sig an honom, men inte lyckats. I den humanitära stormakten – som med skattebetalarnas pengar bjuder på hbtq-certifiering av allt från utedass till affärskoncerner, menskonst i tunnelbanan och samkönade trafikljus – är människor med andra ord hänvisade till att söka vård utanför de vårdinstanser som de själva finansierar med sina skattepengar.

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

Det sistnämnda är visserligen mer korkat än snällt – och har redan visat sig få förödande konsekvenser för spridningen av islamism i Sverige – men ändå. Välkomnande är vi, så till den grad att vi stundom går över dumhetens gräns. Och som tack attackeras vi nu av aktivister och organisationer som kräver att vi ska skämmas för vår historia och för vår hudfärg.

För inte särskilt längesen gjorde den svenska regeringen klart att det där med beredskapslager tillhörde en ”svunnen tid”. I ett tal på Folk och Försvars rikskonferens 2017 förklarade dåvarande inrikesministern Anders Ygeman att det inte skulle fungera. Istället, menade han, ska vårt civila försvar ”bygga på vår krisberedskap”, en krisberedskap som enligt honom ”utvecklats under många år” och där ”vi har stor erfarenhet av att hantera allvarliga situationer som i värsta fall hade kunnat sluta i en kris”.

Ibland undrar jag om Sverige alls behöver politiker som Morgan Johansson. Vi är ju så himla bra på att censurera inte bara varandra utan till och med oss själva.

Det där blev väldigt tydligt för mig när jag läste lite i en Facebookgrupp som jag är med i, och där det skrivs om stadsdelen där jag bor. En av medlemmarna skrev nämligen ett bekymrat inlägg om att de rumäner och bulgarer, som sedan åratal ockuperar en avsevärd del av stadens mark just i vår stadsdel, trotsar eldningsförbudet och eldar brasor mitt i torkan.

Black Lives Matter-rörelsen har vind i seglen just nu, inte minst i underhållningsbranschen. Flera animerade TV-serier byter nu ut skådespelare som har fel hudfärg.

Den amerikanska TV-serien The Simpsons har beslutat att inte längre använda vita röstskådespelare till de rollfigurer som har annan etnisk bakgrund, enligt ett pressmeddelande från seriens producenter. Även om en skådespelare inte syns, utan bara lånar ut sin röst, är det alltså diskriminerade och rasistiskt om en vit skådis ger röst åt en svart rollfigur.

Under helgen har Expressen TV (och förmodligen andra medier) rapporterat om hur illa stockholmarna skött reglerna om social distansering. Omdömen som ”hänsynslöst” och ”sorgligt” har yttrats av politiker och läkare, samtidigt som filmklipp från ett till synes knökfullt Tantolunden, och ett obekymrat krogliv, flimrat förbi i slinga.

Men visar de här filmklippen verkligen en hänsynslös befolkning som fullkomligt struntar i risken för smittspridning? Eller är de i själva verket en del av en vinklad rapportering som utmålar en falsk bild av verkligheten?

I den amerikanska staden Seattle har demonstranter beväpnat sig och, sedan den 8 juni, ockuperat en hel stadsdel. Efter att tre personer sköts ner under den gångna helgen har borgmästare Jenny Durkan nu klargjort att staden ska se till att avsluta protesten på det som kallas Capitol Hill Occupied Protest Zone.

Det är ett helvete att vara kvinna – och det beror på att män är svin. Så kan man sammanfatta Mia Skäringers show ”No more fucks to give”, som nu finns att streama på Netflix. En bejublad föreställning som gått för fulla hus – och som är så förutsägbar och tråkig att klockorna stannar.

AFA, eller Antifa som de numera tycks kalla sig (amerikaniseringen påverkar även anarkosocialister, trots att de oftast säger sig hata USA), har kallat till statyförstörelse. Lördagen den 27 juni ska bli ”dagen då rasismen revs i Växjö”, och detta ska man åstadkomma genom att riva ner statyn i Linnéparken, enligt ett inlägg på Flashback.

Midsommar är här igen – denna magiska helg som bjuder på de ljusaste kvällarna och nätterna och som är det svenskaste som finns. En helg fylld av traditioner, generationers minnen och upplevelser, och dofter och smaker som knyter an till vår historia och vårt kulturarv. Vi svenskar älskar vår midsommar, helt enkelt, och varför skulle vi inte göra det?

För många år sen, någon gång i början av 1990-talet, var jag på resande fot på midsommaraftonens morgon. På P1 sändes passande nog ett program om just midsommar och programledaren ville att lyssnarna skulle ringa in och berätta om vad de tyckte om midsommartraditionen – särskilt lyssnare med utländsk bakgrund. Och hon fick gehör – om än inte riktigt på det sätt hon uppenbarligen hade hoppats. De utlandsfödda lyssnarna som ringde visade sig nämligen älska den svenska midsommaren.

Just nu översvämmas mitt Facebookflöde av bilder och filmklipp på vita människor som på olika sätt ber svarta människor om ursäkt för sin hudfärg. En del böjer knä och sänker huvudet, andra kysser skor, vissa lägger sig platt på marken och en del låter sig forslas på gatorna i kedjor.

När Black Lives Matter-demonstrationerna i USA går in i ytterligare en vecka visar det sig allt tydligare att den hätska stämningen nu triggar personer som har allt annat än fredliga och antirasistiska mål med protesterna. I Los Angeles, framför allt i Fairfaxdistriktet, utsattes synagogor, skolor och judiska minnesmärken för kraftig vandalisering med antisemitiska förtecken under BLM-fanan.

Det här innebär naturligtvis inte att BLM-rörelsen är en antisemitisk rörelse. Det är fortfarande högst sannolikt att en majoritet av demonstranterna har just social och etnisk rättvisa för ögonen när de ger sig ut på gatorna. Men även om det är uppenbart att de som begår sådana här dåd gör det under falsk flagg, blir det allt tydligare att toleransen för vandalisering, plundring och våld har blivit större även inom rörelsen.