Jag har fördomar till förmån för ett antal olika företeelser. En är judar och den andra är vetenskapen. När vetenskapen kör fram sin härsmakt av laboratorier, vetenskapliga formler, datamodeller, noggranna experiment, allt under ledning av sällsynt välutbildade och enastående begåvade tänkare (varav en oproportionerligt stor andel är just judar) som styrs av en strikt vetenskaplig moral och professionella arbetsvanor och hävdar att härsmakten har uppdagat en sanning så känner jag mig rätt liten hur medfött skeptisk jag än är mot allt.

Olof Lagercrantz, 1911 – 2002, intresserar mig inte bara för att han var en bra författare vilket jag definierar som en skribent som inte bara håller reda på sina verb utan också sina tankar och som får en läsare att vilja fortsätta att vända blad. Han intresserar mig också för att han personifierar en epok och för att livet gav honom maktpositioner så det räckte för att han skulle kunna sätta sin stämpel på stämningsläget i nationen – och fortfarande gör det.

Mellan 1951 och 1975, som var PK-ismens eller – som några vill kalla det – kulturmarxismens eller nyvänsterns grundarperiod, var han kulturchef och under de sista femton åren chefredaktör tillika kulturansvarig i Dagens Nyheter.

Man hatar sina fiender och vill gärna med all den makt man kan mobilisera sätta dit dem för påhittade eller verkliga förseelser. President Donald Trump, som kanske förtjänar allt ont blod som han väcker, har i mer än två år undersökts av en amerikansk statlig utredning under ledning av förre FBI-chefen Robert Swan Mueller III.

Vi som växt upp i ett tryggt och välfungerande land, vilket Sverige en gång var, har den grundläggande föreställningen att problem kan lösas. Det är ett slags mental utgångspunkt inte minst när vi diskuterar samhällsfrågor. Vad det än handlar om – otillräckligt brandförsvar, brottslighet, stök i skolorna, bristande tillgänglighet inom sjukvården etc – så anser vi det självklart att det finns adekvata åtgärder för att lösa problemen. Kanske ytterligare 10 000 poliser, kanske högre lärarlöner, kanske kurser i självförsvar för sjuksköterskor på akuten, kanske något annat, man vet inte säkert vari rätt lösning ligger, man vet bara att den finns.

Det här är ytterligare ett försök att hitta något slags förklaring till det obegripliga faktum att sådana som Morgan Johansson, Jan Björklund, Annie Lööf och Isabella Lövin aldrig tar reson och börjar göra något åt vårt lands uppenbara problem, kanske särskilt de som har med brottslighet och invandring att göra.

En förklaring som på sätt och vis är bestickande men för grov för min förfinade och tillitsfulla själ är att de handlar som de gör med berått mod för att byta ut folket och förstöra Sverige. Jag har svårt att föreställa mig en sådan ondskans sammansvärjning till ingen nytta för någon, ej ens för de sammansvurna själva.

Efter en sömnlös natt där jag kastades från den ena konstiga idén till den andra landade jag, tillfälligt kanske, när solen gick upp och nattplågan var över, i en självklar observation som jag kanske aldrig hade tillåtit mig om det inte varit för den hämningslöshet för vilken sömnlösheten öppnade sinnet.

Alla samhällen som vi vet något om är de som varit framgångsrika nog att avge tillräckligt med lämningar i form av skrifter eller byggnader eller åtminstone sophögar för att senare tiders historiker ska kunna forska om deras världsbild och strävanden.