Kanske har det alltid varit så men i vår tid är det uppenbart att det cirkulerar en massa ord av oklar betydelse. Populism är ett sådant ord och polarisering är ett annat. Eftersom jag kan förklara allting har jag redan förklarat populism och ska idag förklara vad polarisering är och hur det ser ut när det uppträder inför våra häpna ögon.

Förr i tiden – vilket betyder för mer än femtio år sedan – var Sverige ett homogent land. Utlänningar tyckte att alla svenskar såg likadana ut och att alla svenska flickor var blondiner (och därtill lösaktiga). Men homogenitetens djupaste innebörd var inte svenskarnas utseende utan deras mentalitet och tankevanor.

Efter snart fyra månaders coronapandemi har vi nu till slut dragit slutsatsen att ingen egentligen vet någonting. Inte ens experter kan alltid läsa innantill. Typexemplet är när Lena Einhorn rök ihop med Anders Tegnell om vad det egentligen hade stått angående asymtomatiska coronadrabbades smittsamhet i en studie från Singapore. Tegnell hade läst i studien att bara omkring sex procent av asymtomatikerna bar smittan vidare. Inte alls, svarar Einhorn, studien visade att åtminstone sex procent var smittsamma, hur det var med de återstående 94 procenten var oklart. Jag har inte läst Singapore-studien så jag vet inte. Men jag har lärt mig att det är säkrast att inte ta någon på orden. Nullius in verba, som Thomas Hedner nyligen skrev.

Av en händelse råkade jag läsa en intervju med den moderata före detta finansministern Anders Borg i Svensk Linje, som är Fria Moderata Studentförbundet tidskrift (nummer 1 2020). Han sa tre, i alla fall två, saker som starkt överensstämmer med mina erfarenheter och fördomar.

När Borg redan 1991 hamnade som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen fann han att det ”slående var hur påtagligt illa förberedda reformerna var”. Borg fick i uppdrag att göra något med fri radio och TV: ”Hela förberedelsen bestod i två eller tre meningar i det gemensamma valmanifestet där det stod att fri radio och TV borde införas”. Inget av de nya regeringspartierna hade gjort någon plan.

En av samtidens vanligaste tankefigurer är att det ligger i utvecklingens natur att det behövs gradvis mer centralstyrning. När migrantvågor närmar sig Europa säger många att EU då måste ha en enhetlig politik och att mer makt måste läggas i unionens händer så att utmaningen kan hanteras med samlad styrka. När coronaviruset sprider sig över världen anses det ännu viktigare att ha en handlingskraftig världshälsoorganisation med ordentliga muskler för att kunna ta itu med smittan på bästa sätt. När världsekonomin blir alltmer globaliserad måste gemensamma regler inrättas och därför är det nödvändigt att FN får mer att säga till om.

En av de bärande, kanske den mest bärande, idén i nästan alla länders tänkande kring bekämpningen av coronaepidemin har varit att ”platta till kurvan” (flatten the curve) i syfte att förhindra att sjukvårdsapparaten blir överbelastad. Om viruset fick härja fritt så skulle väldigt många människor bli sjuka samtidigt och då skulle ett olidligt kaos bryta ut på sjukhusen även om man gör allt man kan för att bygga ut vårdkapaciteten. Av en del rapporter att döma tycks detta faktiskt också ha inträffat i länder som Italien och Spanien.

Det gäller därför, för att sjukvården inte ska storkna, att bromsa smittspridningen så att färre blir sjuka samtidigt och epidemin i stället förlängs i tiden. (Ytterligare ett argument för att försöka skjuta upp sjukdomsfall är att samhällena med tiden förväntas kunna hitta någorlunda fungerande motmedel mot viruset.)