Av en händelse råkade jag läsa ett blogginlägg av en brasiliansk universitetslärare i sociologi. Han heter Ivann Lago och är som nästan alla sociologiprofessorer i hela världen politiskt korrekt. Det som förenar alla politiskt korrekta människor i Brasilien är att de föraktar och hatar president Jair Bolsonaro. Det är samma syndrom som i USA där politiskt korrekta människor avskyr president Trump med en förbittring och en illvilja som förfärade mig när jag stötte på attityden första gången ty hätskheten är så olik den artigt civiliserade hållning som högutbildade amerikaner brukar uppvisa. Svenska PK-ister hatar nog Jimmy Åkesson men knappast med samma intensitet som Ivann Lago och hans kollegor förfasas av Bolsonaro.

Det finns både likheter och skillnader mellan proffsepidemiologer och amatörepidemiologer. Den största likheten är kanske att det föreligger vitt skilda uppfattningar och åsikter inom vardera grupp. Men om man räknade ut den genomsnittliga uppfattningen i de två grupperna så skulle de kanske inte ligga så långt från varandra.

Den största skillnaden är möjligen att amatörerna saknar mycket av proffsens återhållsamma akademiska försiktighet. Proffsen måste tänka på sitt rykte och sin karriär och aktar sig därför i allmänhet för att säga något som kollegorna skulle finna stötande. Se hur den franske infektionsläkaren Didier Raoult blivit kalfatrad för sitt tilltag att rekommendera en kombination av klorokin och azithromycin för behandling av coronapatienter!

A dark horse är en ny spelare som dyker upp och otippat vinner och därmed förändrar förståelsen och kanske till och med reglerna för spelet, lite som Donald Trump. Den mörka hästen påminner om ”den svarta svanen”, alltså en helt oväntad händelse som kastar allt över ända. När sådana dunkla djur uppträder tvingas man till förnyad tankeverksamhet.

Politik handlar om kontrollen över det ekonomiska överskottet. Den grundläggande analysen av den svenska laguppställningen – alltså min grundläggande analys som inte delas av så många andra – är att politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt komplexets klienter står på ena sidan och den nettoskattebetalande medelklassen på den andra. (Näringslivet är också nettoskattebetalare men bolagsskatten motsvarar bara runt sex procent av de offentliga intäkterna. Pengarna kommer från medelklassen.) Dessa två lag slåss om det ekonomiska överskottet. Medelklassen vill behålla överskottet och politikerväldet vill tillskansa sig överskottet från den nettoskattebetalande medelklassen just medelst beskattning.

Jag ägnar en stor del av min vakna tid till att försöka förstå saker. Alternativet till att själv försöka förstå något är att acceptera den allmänna uppfattningen vilket är mycket enklare än att jobba själv och troligen för det mesta rätt. Till exempel orkar jag inte problematisera vattnets kemiska sammansättning utan ansluter mig till den gängse åsikten att vattnet är uppbyggt av väte och syre enligt principen H2O trots att jag inte begriper hur två gaser kan bli en vätska.

En annan för mig obegriplig sak, som dock inte liksom vattnets kemiska formel är ristad i sten, är den svenska coronapolitiken. Det talas mycket om den. Trump har dissat den, WHO har hyllat den och hela världen tycks ha uppfattningen att den existerar.

Antingen kan jag inte räkna eller också är världen, särskilt statstelevisionen och det övrig svenska etablissemanget, galen. I denna galenskap ingår, verkar det, en pervers ambition att skrämma det svenska folket för coronat.

Häromdagen publicerade jag en försiktigt optimistisk text om att dödligheten i coronat – att döma av under den senaste månaden genomförda undersökningar i olika länder i världen – bara ligger på en tiondel, troligen ännu mindre, av vad man tidigare fruktat. Det är mycket glädjande. Men det officiella Sverige tycks inte dela glädjen. I stället suckar man extra bekymrat över siffror som i stället borde fylla oss med lugn och förtröstan.