Ibland piggar jag upp mig själv genom att läsa Bibeln. Predikaren är min favoritbok men profeterna är inte så dåliga de heller. De skräder inte orden och bitvis kan man känna igen sig. Så här säger exempelvis Jesaja:

Dina styresmän äro upprorsmän och tjuvars stallbröder. Alla älska de mutor och fara efter vinning… HERREN vill gå till doms med sitt folks äldste och med dess furstar. ”I haven skövlat vingården; rov från de fattiga är i edra hus. Huru kunnen I så krossa mitt folk och söndermala de fattiga?”

Kanske inte just de ord jag själv skulle ha valt men man förstår vad han menar. Jesaja tycks också ha förutsett sådana som förre utbildningsminister Gustav Fridolin och nuvarande kulturminister Amanda Lind:

Min portugisiskalärarinna alltid haft en instinktiv motvilja mot Brasiliens president Jair Bolsonaro ungefär som många amerikaner ogillar president Trump för att Trump på många sätt kan anses vara en anstötlig typ. Jag har varit mer positivt inställd än lärarinnan till Bolsonaro, som tillträdde i januari förra året, framför allt sedan den nye presidenten utsåg två hjältar – hjältar även i lärarinnans kritiska ögon – till justitieminister respektive ekonomiminister. (Jag har flera gånger försökt analysera företeelsen Bolsonaro, till exempel här.)

Det som har skrämt alla, i varje fall mig, när det gäller coronaviruset är den höga dödligheten. Om man på den vanliga coronasajten dividerar det totala antalet hittills döda med det totala antalet hittills registrerade smittade (vilket rimligtvis underskattar dödligheten eftersom flera av de nu smittade kommer att dö) så blir det skrämmande siffror med en dödlighet på 5,6 procent för USA, 10,3 procent för Spanien, 14,3 procent för Frankrike och 11,1 procent för Sverige. Även om alla inte gjort dessa beräkningar – och myndigheterna törs nog inte vara så tydliga eftersom det skulle förvärra paniken i känsliga länder som USA samtidigt som den svenska liberala coronapolitiken skulle få en dödsstöt – så tror jag att det finns en dov, allmän känsla i västerlandet att vi står inför en fruktansvärd mördarsmitta.

När framtidens historiker om tjugofem år blickar tillbaka på vår samtids hantering av covid-19 tror jag att de kommer att bli förbryllade över de stora åthävorna. De kommer att göra tabeller över hur många som dog av viruset och jämföra med hur många som skulle ha dött i alla fall och därav att förundras över hur mycket rabalder och ståhej vår tid ägnade åt en sjukdom som trots allt medförde en ganska modest ökning av bakgrundsdödligheten.

Jag har gjort en sådan tabell som jag hade tänkt att lägga i en flaskpost och skicka iväg som lite starthjälp till framtidens historiker. Jag har hämtat befolkningsstatistik härifrån. Sedan har jag antagit att ungefär en procent av befolkningen dör per år vilket stämmer ungefär (om framtidens historiker vill räkna mer exakt skickar jag med en relevant länk här).

Budskapet i denna text är kanske otillåtet lättsinnigt. Eller också kan det vara djuplodande. Jag vet inte. Bedöm själv.

Jag läste en uppsats av idéhistorieprofessorn i Lund Svante Nordin i en nyligen publicerad essäsamling som heter Vänsterns idéer och kommer från Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål. Nordin uppmärksammar en sådan där enkel, välkänd och uppenbar sak som någon skarp tänkare måste formulera för att man ska inse sakens signifikans.

Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.