Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.

För ett tag sedan skrev jag en krönika om att Sverige har fel sorts folk i politiken. Jag sa att vi borde ha folk med livserfarenhet och handlingskraft i de valda församlingarna. Lite på skoj föreslog jag att vi borde fylla riksdagen med ICA-handlare.

Den 24 juni presenterade Svenska Dagbladet en stor intervju med Adrian Wooldridge (bilden), den journalist på det engelska veckomagasinet The Economist som innehar uppdraget att skriva prestigekolumnen Bagehot. Han säger inget nytt men han säger det igen och det kan sägas hur många gånger som helst ty bigotta och egennyttiga makthavare strävar alltid efter att borttränga det. Det handlar om meritokratin.

De flesta som jag träffar förfasar sig över regeringskrisen och över svensk politik överhuvudtaget. Även de jag inte träffar men får kännedom om i alla fall, till exempel för att de skriver i tidningar, verkar också förfasa sig av ungefär samma anledning. Frågan är om situationen är så mycket förfasa sig över.

Grunden till den pågående krisen är att riksdagen ogillar regeringen Löfven och har avsatt den samtidigt som riksdagen inte vill ha någon annan regering som eventuellt skulle kunna vaskas fram ur den sump som dess partier och ledamöter utgör.

Den svåra frågan är egentligen två: går välfärdsstaten att bevara och, om ej, hur kan den avvecklas?

Välfärdsstaten är ett lokalt projekt, en utvidgning av familjen. Socialdemokraten och sedermera statsministern Per Albin Hansson beskrev år 1928 i sitt linjetal om Folkhemmet hur han tänkt sig att det svenska samhället -personifierat av den offentliga sektorn fast han inte sa detta uttryckligen – skulle bli ett ”medborgarhem”.

Efter att under lång tid ha funderat mycket skarpt på samhällenas öden har jag kommit fram till samma uppfattning som jag tror de flesta människor har skaffat sig utan särskild ansträngning, nämligen att det är folkens mentalitet och värderingar som bestämmer vad det ska bli av dem.

På undanskymd plats i Dagens Nyheter råkade jag läsa en nyhet som i all sin alldaglighet ger djupa insikter i det svenska samhällets, eller snarare politikerväldets, tänkesätt – om nu nyheten inte är fake news.

Min forskning har nu kommit så långt att jag vågar mig på att definiera den politiska korrektheten – eller ”wokeism” som är samma sak fast på amerikanska – och dess roll i historien.

PK-ismen är inget en gång för alla fastställt regelverk som Bibeln eller det periodiska systemet utan en flexibel och ständigt föränderlig uppsättning teser eller trossatser. Alla dessa teser – nytillkomna, etablerade och utrangerade – har två saker gemensamt.

En spelevink som jag känner sa att han såg fram emot möjligheterna att vi får ett extraval och strax därefter ordinarie val. Det ger oss två chanser, sa han.

Två chanser till vadå? frågade jag.

Att bli av med miljöpartiet, svarade han. Men du, fortsatte han och såg ännu mer exalterad ut. Vi får ju dessutom två chanser, och mycket större chanser, att bli av med liberalerna!