För någon vecka sedan föll en pollett ned. Det var när elpriset i prisområde 4 tillfälligt ökade med 500 procent för att det inte blåste på vindsnurrorna.

Om det hade blåst skulle det kanske inte ha hjälpt i alla fall eftersom distributionskapaciteten för elen inte är tillräcklig. Det borde vi ha begripit tidigare eftersom vi kunde ha tittat på Kalifornien där vinden står för mer uppemot trettio procent av elproduktionen mot mindre än tjugo i Sverige. Vindel är instabil och dålig el, tror jag att jag nu har lärt mig, och därför måste man i Kalifornien regionvis stänga av elen enligt ett i förväg uppgjort program. Officiellt hävdas det att nedstängningarna beror på de svåra skogsbränderna och därmed på klimatförändringar men det har i alla fall jag svårt att tro på. Det är mer sannolikt att elbristen beror på att generatorerna står stilla.

I min samhälleliga ekokammare – där jag tror att majoriteten av svenska folket är medlem – är en aktuell fråga varför svenska företagsledare så snabbt och motståndslöst blivit PK-ister. De anpassar sig villigt efter politiskt korrekta signaler, gör givakt och lovar att vara hållbara och mångkulturella. För tjugo år sedan gick företagsledarna tvärtom i bräschen för nyttiga och samhällsförbättrande ambitioner som meritokratiskt urval och vinstmaximering. Hur gick den metamorfosen till?

Den västerländska demokratin har ungefär etthundrafemtio år på nacken – USA ensamt kanske hundra år till – och jag skulle tro att de flesta folk som avnjuter detta samhällsskick utgår ifrån att det inte bara representerar statskonstens oövervinnerliga höjdpunkt utan dessutom är evigt. I och för sig har tänkare som Arnold Toynbee, Oswald Spengler och, såklart, Sokrates lagt framlagt teorier om demokratins undergång genom olika skickligt uttänkta mekanismer. Men ingen tar sådana sönderfallsteorier på allvar så de hade lika gärna kunnat vara otänkta. Det finns ingen efterfrågan på funderingar om att demokratin har sin undergång programmerad i sitt DNA så därför kommer ej heller denna text att få några särskilda hyllningar.

Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina. (Den återstående stora skillnaden verkar vara att socialdemokraterna till skillnad från de andra är hämningslöst sugna på att regera.)

Med detta vill jag bara framhäva en uppfattning som jag framhävt i ett par decennier och kanske borde arkiveras. Men en del gamla godingar blir bara bättre och sannare med tiden såsom exempelvis Rembrandts tavlor, Beatles låtar och just teorin om politikerväldet.

Anfäderna till fåglarna på bilden – Geospiza fortis och Geospiza magnirostris om du ville veta – påstås ha kommit till Galapagosöarna för två miljoner år sedan och därefter muterat i snabb takt så att Charles Darwin kunde iaktta att näbbarna anpassade sig efter olika födokällor såsom nektar från kaktusblommor, insekter, frön samt blod från Galapagos leguaner. Dessa observationer i kombination med munken Gregor Mendels rön vid experiment med olika ärtsorter har under de senaste hundrafemtio åren lagt grunden till människans förståelse av hur hon själv och allt annat liv kommit till och utvecklats.

Nu ska jag ge mig långt utanför områden där jag har någon sakkunskap. Jag vet ingenting om elektricitet och kraftnät och hur olika slags elektricitet uppför sig när man under olika förhållanden ska skicka dem från en producent till en konsument. Då kan någon med fog anse att jag borde avhålla mig från att framföra synpunkter i sådana frågor. Men för det första har vårt lands offentliga expertis, enligt professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren, sedan ungefär 1980 slarvat något kopiöst med detta problemkomplex – så varför skulle inte jag få fuska lite i ämnet? – och för det andra förstår jag bättre än många andra den mänskliga dynamik i samhällsfrågor som Karl Marx uttryckte i frasen om att intresset aldrig ljuger.