Många uttrycker idag en djup frustration över att barn och ungdomar inte lär sig något i skolan. Det heter att vi behöver kunskap för att kunna orientera oss i tid och rum. Det ligger säkert något i det. Men ändå. Tror verkligen intelligenta och tänkande människor att äldre generationers svenskar hade tillgång till en mängd utantillkunskaper som de hade lärt sig i skolan och att det var dessa kunskaper som sedan hade gjort dem till kloka och insiktsfulla medborgare? Tro de verkligen att kunskap är en garant för förnuft och perspektiv?

Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgsposten, gick nyligen ut i en artikel och anklagade vår svenska skola för att inte längre förmedla kunskap. Hon berättar att hon på en middag träffat en person som kunde rabbla hela den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt utantill. Det märkvärdiga vara bara att personen i fråga hade lärt sig detta efter och inte under sin skoltid.

Maud Hemberg är en av flera framträdande personer i kulturföreningen Gimle. I tider av globalism och mångkultur är syftet med Gimle att bevara och förvalta vårt svenska kulturarv. ”Vi behöver ta hand om vår egen kultur”, säger Maud Hemberg. ”Annars försvinner våra traditioner och vi tappar vår identitet. En kultur kan alltid utvecklas, men den ska inte raseras.”

Gimle är en nystartad rikstäckande svensk kulturförening med ”kulturkonservativ” inriktning. På sin hemsida skriver man att det finns en ”tydlig koppling mellan bevarandet av det svenska kulturarvet och bevarandet av vår svenska identitet. Vi anser att man har rätt att känna en stolthet över sin kultur, och genom att synliggöra och tillgängliggöra vårt kulturarv så möjliggör vi för fler att ta till sig av det.”

Svenska samtida skådespelare verkar ha svårt att framställa sina rollfigurer med självklarhet och naturlighet. Man försöker vara äkta och sann, men ofta blir det inte trovärdigt. Kan det vara en spegling av en samhällsutveckling där vi inte längre upplever vår tillvaro som rättfärdig och legitim? Hur gestaltar man en svensk man 2019 som bottnar i sig själv och tar sin existens för självklar?

Jag har en teori. Jag tror att vår svenska oförmåga att bottna i oss själva och att ta vår existens för självklar kommer till uttryck inte bara i en självmordsbenägen politik i förhållande till vår kultur och identitet utan också i en märkbar svårighet hos våra skådespelare att utöva sin konst med självklarhet och autenticitet. Det är som att många svenska aktörer till varje pris vill vara naturliga, men att naturligheten inte finns.

Forskare drabbas allt oftare av hot om våld och repressalier. Fenomenet ska inte försvaras, men det kan förklaras. Det svenska forskarsamhället har nämligen inte ställt sig utanför den i vår moderna tid så framträdande ideologiska trend som säger att kamp och förändring har ett egenvärde. Orättvisor ska bekämpas, normer ska utmanas, strukturer ska krossas. Varför skulle den akademiska forskningen gå fri från konflikter den själv till viss del har underblåst?

Vetenskapsrådets nättidning om akademisk forskning, Curie, publicerad nyligen en artikel om de hot om våld och repressalier som forskare verksamma i Sverige numera kan utsättas för: ”Runt om i landet utsätts forskare för hot i sin vardag. Hoten kan leda till att forskare känner sig otrygga på arbetsplatsen, inte vågar forska inom vissa områden eller blir försiktigare med vad de publicerar.”

Vi har en övertro i Sverige på lagar och kontrakt. Allt vi gör ska stipuleras och regleras. Det gäller alltifrån regler i skolan till normer och värderingar i samhället. Vår tids kontraktsteoretiker tror till och med att vi ska kunna hantera vilka kulturkrockar som helst så länge vi alla lever under samma lagar. Men är det inte så att vår besatthet av lagar och regler egentligen mest avslöjar vår brist på tillit och gemenskap?

Jag har en bekant som jobbar på ett HVB-hem, det vill säga på ett institutionsboende för ungdomar med sociala problem.

Richard Sörman har sett Jane Magnussons nya dokumentärfilm om Hasse och Tage (Hasse & Tage – En kärlekshistoria, dokumentär, 1,45 min.). Allt som handlar om de båda komikernas liv och karriär är intressant och gripande. Men filmen är också politisk. Den ger en idealiserad bild av ett homogent folkhem där människor höll ihop och alla skrattade åt samma skämt. De nutida komiker och kulturpersonligheter som framträder i filmen ger den en klar vänstervinkel. Effekten av folkhemsnostalgin blir ändå märklig: hade vi ett bättre Sverige när alla var likadana?

När jag går ut från biografen efter att ha sett Jane Magnussons film om Hasse och Tage frågar jag den 17-åriga dottern vad hon tyckte om filmen. Jodå. Den var intressant och bra, men det blir lite ”störigt” med all denna nostalgi: Var allting verkligen så mycket bättre förr?

Har någon sett filmen om Gustav Vasa? Eller äventyrsfilmen om Karl XII? Har någon sett TV-serien om den svenska stormaktstiden? Vikingatiden? Medeltiden? Stockholms blodbad? Brandskattningen av Visby? Dackefejden? Förlusten av Finland? Inte det? Det är inte så konstigt. De här filmerna eller TV-serierna finns inte. Visst är det märkligt att svenska manusförfattare och filmproducenter totalt ignorerat vår svenska historia? Kom igen nu alla filmentreprenörer! Tiden är kommen. Gör storverk av vår svenska historia!

Ska svensk kultur bli en kultur bland många andra i ett mångkulturellt ”Sverige”? Inte om undertecknad får bestämma i alla fall. Här det motstånd som gäller. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt. Vi behöver visa oss själva och våra ungdomar att vi inte står nakna och blottställda i ett tomt universum: Vi har en kultur att falla tillbaka på, vi har en tradition, en historia, en gemenskap, en självmedvetenhet. Under hösten kommer Det Goda Samhället publicera en rad artiklar om svensk kultur som tillsammans ska utgöra en litet, men förhoppningsvis inte helt betydelselöst bidrag i kampen för att premiera en svensk renässans. Vi behöver en svensk renässans. En sådan kan mycket väl komma, men vi behöver hjälpa den lite på traven.

Ibland räcker det långt med integritet. Den som har självkänsla och klarar av att sätta gränser utsätter inte sig själv för onödiga förödmjukelser. Fördelen med integritet är också att man klarar av att ta kritik. Det är väl inget konstigt att andra inte håller med? De tycker vad de vill, men jag tycker också vad jag vill. Opinionsbildare till höger borde verkligen odla sin integritet. Äg era åsikter så blir allt mycket enklare! Sverige som land skulle också behöva en ny integritet. Vilken enda orsak i hela himmelriket fanns det att försätta oss i den situation vi nu hamnat i när det gäller immigrationen och dess följder?

Många människor nås aldrig av intellektuella argument. De är helt enkelt inte intresserade av politik och ideologi. Därför måste en politisk rörelse agera även socialt och kulturellt. I Sverige har vi slagit sönder familjebanden och vi är på väg att slå sänder välfärdsstaten som skulle träda i deras ställe. Vi har också gjort allt vi kan för att ta ifrån en hel ungdomsgeneration dess nationella identitet och naturliga könsroller. Det finns mycket att göra för den som känner sig hugad. Har du idéer? Hör av dig till Det Goda Samhället!

Historien väntar på hjältemodiga uppror. Passiv underdånighet ger inga poäng när det förflutna summeras. Svensk ungdom har ett uppror att göra mot vad den själv borde uppfatta som passiviserande och fördummande indoktrinering. Rimligtvis bör ett sådant uppror komma. Alla kommer inte delta, men tillräckligt många. Under tiden kan vi alla göra aktivt motstånd i vardagen. Vi måste börja stå upp för oss själva och vägra delta i ett politiskt projekt vi inte tror på.

Varje generation har sin egen strid att utkämpa. Kanske har detta inte gällt vår svenska efterkrigsgeneration, men nu är verkar det vara dags igen. Förhoppningsvis behöver det inte bli en strid mot en militär fiende, men däremot en strid mot en mentalitet, mot en mental konsensus, mot en ideologi som förenklar och fördummar.

Till skillnad från vad vänstern tycks tro finns det gott om plats i konservatismen för klassisk humanism. Man kan nämligen vara konservativ av kärlek och acceptans. Vänstern förlåter oss inte våra synder utan kräver rättning och perfektion. Konservatismen har lättare att överse med vår ofullkomlighet och låter oss vara både egoistiska och trångsynta. Dessutom är det uppenbart att konservativa och nationalistiska människor ofta hyser ett starkt intresse för andra länder och andra kulturer. Vilka är det egentligen som ”gillar olika”?

Vänstern säger att människor blir konservativa för att slå vakt om sina privilegier. Det kanske ligger något i det. Men vad gör det i så fall? Anledningen till att människor blir konservativa idag är knappast att de vill återupprätta 1800-talets privilegiesamhälle. Däremot vill de slå vakt om det rimliga privilegiet att få vara sig själva och känna sig hemma i sitt eget land.

Så här brukar det låta: Konservatismen är de priviligierades ideologi! Det är de besuttnas ideologi, de framgångsrikas, de mäktigas ideologi!

En sista gång ska jag försöka fånga ett allmängiltigt fenomen som sätter sin prägel på vår samtid och vår samtida debatt kring immigration och nationalism. Jag började med vår oförmåga att hantera abstrakta problem som kategoriseringar och kvantitet. Sedan kom jag in på det sociologiska, det religiösa och senast på betydelsen av kvinnornas nya framträdande roll i samhället. Jag vill till sist säga något om de intellektuellas roll, och jag tänker då speciellt på deras oförmåga, eller ovilja, att tala om sammanhang de inte vill veta av. När diskussionen ska vara abstrakt och allmängiltig försvinner nämligen lämpligt nog en mängd omständigheter som inte passar in i teorin. Sociologen Pierre Bourdieu talade här om det ”skolastiska perspektivet”.

Vad har hänt med Sverige? Hur är det möjligt att vi sätter vårt eget lands väl och ve på spel i ett utsiktslöst försök att skapa ett idealsamhälle i miniatyr för jordens alla folk? Var kommer all dårskap från? Kanske måste vi våga oss längst ut i de mörka tassemarkerna och tänka det mest förbjudna? Att det handlar om att svenska män varit så urbota korkade att de låtit hysteriska ”kärringar” ta över ruljangsen.

Jag tillåter mig att spekulera. Jag har inga bevis för någonting. Jag går på misstankar och intuition. Förakt och nedlåtenhet är välkommet. Det är bara att köra på. Jag tänker i alla fall säga vad jag vet att många tänker och andra kanske bara anar, men inte riktigt vågar formulera, ens för sig själva.

Vill man ge en helhetsbild över de problem vi har att hantera i vårt samtida Sverige är det ofrånkomligt att diskutera de märkliga inslag som finns av en sträng religiositet. Värdegrundskulturen med sin tro på den fulländade godheten, sin besatthet av rättfärdighet och skambeläggning, framstår som vår tids principfasta kristendom. Problemet ska inte underskattas. Ingen sätter sig upp mot Guds allsmäktiga godhet.

Jag minns när jag första gången hörde någon säga att värdegrundshysterin är vår moderna religion. Jag hade själv inte tänkt på det, men det framstod som rimligt. ”Var kommer dårskapen ifrån?

Finns det något vi diskuterat så mycket i Sverige de senaste åren som vad vi får diskutera? Har vi talat om något annat än konformism och social åsiktskontroll? Sanningen är den att svensk pk-kultur är en öppen bok för alla som vill studera hur människors påstått fria tänkande kan styras av sociala processer. Svenska sociologer borde hjälpa oss att förstå detta bättre, men verkar inte ha den distans som krävs.

Vill man ge en helhetsbild över de problem vi har att hantera idag i Sverige är det svårt att komma förbi ämnet social anpassning. Människor vågar inte sticka ut. De är rädda för konsekvenserna av att ha fel åsikter.

Igår inledde jag ett blygsamt försök att skapa en helhetsbild över de problem vi diskuterar eller kanske omedvetet aktualiserar i vår samtida samhällsdebatt. Jag började med några frågor som kan beskrivas som abstrakta eller teoretiska. Naturligtvis dök det efteråt upp ännu ett problem i huvudet som måste nämnas. Finns det något vi talar så mycket om idag som kategorier och generaliseringar?

Vår moderna tid vill vara individualistisk. Vi har en etik som säger att ingen får bedömas utifrån grupptillhörighet (kön, klass, sexualitet, osv.). Att kategorisera människor är orättfärdigt. Allt ska hänföras till individen.

Det kan vara dags att försöka skapa sig en helhetsbild över den samtida debatten. Vissa ämnen eller problem tycks återkomma hela tiden. Först kan det vara bra att identifiera några vanligt förekommande abstrakta problem. Det handlar bland annat om nödvändigheten av att upprätthålla en balans mellan ytterligheter, om skillnaden mellan praktisk realism och teoretisk idealism samt om hur kvantitet blir kvalitet när kvantiteten blir för stor.

Jag tänkte försöka skapa mig en helhetsbild över de problem vi diskuterar i dag i Sverige. Det finns några ämnen, eller några perspektiv, som hela tiden aktualiseras i debatten.

Gårdagens text om konspirationsteoriernas funktion i en svårbegriplig tid väckte ont blod hos somliga. Skulle vi själva vara våra värsta fiender? Ja, på sätt och viss är det faktiskt så. Vem kan styra oss om vi inte låter oss styras? Vem kan hunsa oss om vi inte låter oss hunsas?

I går skrev jag en text här på Det Goda Samhället där jag hävdade att de konspirationsteorier som florerar kring globalistiska agendor förklaras av att vår samtid är så absurd att den inte låter sig förstås.

Konspirationsteorierna blomstrar just nu på sociala medier: en globalistmaffia styr utvecklingen mot en världsomfattande diktatur. Men varför just nu? Varför dessa naiva teorier om hur lätt det skulle vara att manipulera en hel värld? Kanske för att människor aldrig haft så svårt att förstå vad som händer i deras eget land. Om inget går att förstå får man skapa förståelsen själv.

En konspirationsteori är en förklaring på något som framstår som både omotiverat och obegripligt. Den kan till och med syfta till att förneka det omotiverade och obegripliga. Ouppklarade mordfall på kända personer brukar leda till en mängd spekulationer om bakomliggande sammansvärjningar.

Voltaire var ironins mästare. God ton i debatten var inget som bekymrade honom. Den ironiska effekten blev som starkast när Voltaire skrev som om han accepterade sina motståndares argument men i realiteten påvisade deras totala absurditet. Hur hade han beskrivit dagens Sverige? Kanske genom en oskuldsfull DN-journalists ögon som skriver som om Sverige kunde bli vad Voltaire skulle kallat ”den bästa av alla möjliga världar”.

Voltaire var, som många vet, en fransk upplysningsfilosof som på 1700-talet kämpade mot maktmissbruk, rättsröta, vidskepelse och vad han betraktade som människans allmänna dårskap.

Det pratas mycket om den nya högerns kulturpolitik. Vänstern trodde sig ha monopol på uppror och olydnad. Man trodde dessutom att vi skulle klara oss utan rötter och traditioner. Nu står man handfallna inför det faktum att det nya och utmanande kommer från nykonservatismen. Debatten om Moberg är ett tecken i tiden.

Jag tittade på SVT:s sändning av Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Talet började – har det undgått någon? – med ett långt citat av Vilhelm Moberg där författaren talar om det svenska folkets gemensamma strävan genom seklerna.

Det Goda Samhället bjuder härmed på en improviserad enaktare där det hysteriskt överambitiösa och snart totalt utbrända Sverige går till en psykolog för att tala om sina problem. Samtalsterapin riskerar bli långvarig eftersom problematiken är mycket komplex: narcissism, hysteri och gränslöshet, kombinerat med bestämda förnekanden av problem är några av diagnoserna psykologen sätter redan efter första samtalet.

Låt oss tänka att Sverige är en person som börjar lida av psykisk utmattning. Sverige vill så mycket och är så ambitiös, men inget blir riktigt som Sverige har tänkt.

Inom vetenskapen sysslar man inte bara med att fastställa observerbara fakta. Man försöker också förklara det man observerar med hjälp av hypotetiska teorier. Genusvetenskapen bygger på hypotesen att det finns skillnader mellan män och kvinnor som inte har med biologi att göra. Det är en högst intressant hypotes som är väl värd att undersöka. Men när genusvetarna förnekar det naturligas eller biologiskas påverkan på våra liv gör de sig bara löjliga i sitt totalitära tänkande.

Det står inte skrivet i stjärnorna att Sverige måste finnas. Vi kan välja att inte finnas, precis som varje individ kan välja att dö istället för att leva. Vissa frågor handlar inte om logik eller om rätt och fel utan om livshållning och etik. Ska vi finnas eller inte? Upp till oss själva att bestämma.

Ibland hamnar man i ett läge i en diskussion där man känner att det inte längre handlar om rätt eller fel. Vissa grundläggande frågor har knappast med logik att göra (även om vi kan försöka låtsas det) utan med livshållning och etik.

1700-talets upplysningsförfattare försökte väcka människor ur deras invanda föreställningar genom att vända och vrida på perspektiven. ”Gullivers resor” hade idag kunnat skrivas om Sverige. Ett litet land långt i norr där en liten och för världen högst obetydlig befolkning tar sig själv och sina små patetiska perspektiv på högsta allvar. Lämna det lilliputanska! Höj blicken och inse vad som verkligen står på spel!

Att betrakta saker med omdöme är ofta att betrakta dem utifrån större perspektiv. Man sätter saker i större sammanhang. Man ser ” the big picture”.

Kanske är det själva berättandet som ger läsningen en stor del av dess läkande kraft. Att sjunka in i en bok, i ett berättande är också att befrias från sitt eget tänkande. Att läsa blir som att meditera. Man slipper ifrån sin egen frenesi, sitt eget kaos.

Många kopplar av med att läsa romaner under sommaren och jag har skrivit några artiklar där jag funderar lite kring detta. Jag skrev först en text om orsakerna kring betraktandets stillande effekter på sinnet och sedan en om hur tiden blir mindre plågsam i litterära texter och istället en källa till vila.