För en tid sedan träffade jag en dam som stämde mig på så gott humör att jag nästan brast ut i ett föredrag om varför Karl Marx hade fel, men i sista stund tog mitt goda omdöme överhanden och jag höll tyst. Så nu tänkte jag i stället trötta dig med denna exposé.

Marinhistorikern Northcote Parkinson (bilden; 1909 – 1993) blev världsberömd sedan han troligen år 1955 – uppgifterna varierar – presenterade sin första lag om byråkratin i en artikel i The Economist. Lagen var självklar och därför enkel att begripa, förenlig med de flesta människors spontana uppfattning om byråkratier och dessutom roligt beskriven. Lagen var ödesbestämd att bli en succé.

Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling har startat Kommissionen för skattenytta som ska vara ”en oberoende granskning av effektiviteten i hanteringen av våra gemensamma skatteresurser”. Det är bara att applådera. Om fler hade samma medborgerliga instinkter som Östling så skulle hoppet om Sveriges framtid kunna återskapas.

Enligt min för varje år alltmer luttrade erfarenhet är problemet lurigare än man tror. Till exempel skriver Östling så här:

När jag arbetade inom det bi- och multilaterala utvecklingsbiståndet gjorde jag ett antal i mitt tycke grundläggande observationer. En var att denna utrikes social- och utvecklingshjälp på det hela taget inte fungerade. En annan var att inte bara jag, utan också övriga välutbildade och kloka människor inom utvecklingsbataljoner som Sida och UNDP, noterat detta faktum och därför hade en tendens att gripas av missmod. Vem vill ägna sitt yrkesliv åt något som inte fungerar? Det visade sig emellertid att det med jämna mellanrum på kanske tre eller fyra år uppstod nya teorier om hur utvecklingen skulle främjas och när sådana teorier slog igenom kunde personalen återfå hoppet och andas ut ty verksamheten skulle förnyas och äntligen börja ge de eftersträvade resultaten.

Det är tur för mig att det finns många insiktsfulla personer som jag kan samtala med och på så vis få perspektiv ty annars hade det inte blivit så många krönikor. Nyligen träffade jag en perspektivgivare som hade en mer optimistisk bild av Sveriges framtida möjligheter än folk jag normalt brukar träffa. Han sa att om man tar reda på vad de politiska partierna, särskilt de borgerliga, faktiskt skriver i sina program och andra överväganden – eller till och med talar med aktiva partirepresentanter, vilket han hade gjort – så framträder en hoppfull bild av möjligheterna.

Sveriges problem är inte av den arten att de kan lösas med friska pengar och nya lagar vilket betyder att lösningarna inte existerar inom det härad där politikerna verkar eftersom politikerna bara jobbar med pengar och lagar. Det måste till något annat också för att rädda Sverige från det gradvisa sönderfall som tycks hota överallt.

Rolf Hansson gjorde nyligen ett antal intressanta och av läsekretsen uppskattade observationer till förklaring av den svenska PK-ismen. Tanken var, om jag förstod den rätt, att svensken har tappat sin tro på Gud och därför lider av ett hål i själen där gudstron tidigare satt och att detta i kombination med ett dåligt samvete för vårt ekonomiska välstånd skapar andliga kval som svensken löser med hjälp av ”kvasireligiösa” PK-tankar om att offra sin välfärd eller i alla fall sin bekvämlighet och därtill sina barn för invandrarnas skull.

Vid FN:s klimatmöte COP15 som avhölls år 2009 i Köpenhamn beslöts att de rika länderna varje år skulle överföra hundra miljarder dollar till de fattiga länderna för att dessa skulle kunna ställa om sina ekonomier och bli mindre beroende av fossila bränslen. Den överföringen har inte skett enligt plan. Förra året ska ungefär åttio procent att den utlovade summan levererats. (Ett problem är att de rika länderna inte kommit överens om hur räkningen ska fördelas mellan dem. Tänk dig ett gäng på restaurang som kivas om hur notan ska delas upp.)

Om man inte kommer på något att skriva om kan man alltid förutsäga framtiden. När framtiden kommer är det i alla fall ingen som kommer ihåg ens spådomar. Men här kommer en prognos som jag gärna satsar en tusenlapp på även till dåliga odds. Den handlar om vad Magdalena Andersson tänker göra om hon får sitta några år som statsminister. Hon har nämligen visat sina kort sedan lång tid tillbaka.

En god vän hade hamnat i ett sällskap med konstnärer. De var trevliga och vänliga människor allihop, sa han, men de var benhårt politiskt korrekta. Till exempel tyckte de mycket om invandrare, särskilt muslimer, verkade det. Vännen undrade vad det kunde bero på. Och kom nu inte för tusende gången med dina teorier om det välfärdsindustriella komplexet! sa han och såg strängt på mig.

Ibland sätter man blinkers på hästar för att de inte ska se så mycket av vad som pågår runt omkring dem och därför bli lugnare och lättare att hantera. När det gäller människor får man använda andra metoder. Man döljer inte världen för dem med ögonbindlar utan med idéer.

En idé som särskilt framgångsrikt har förblindat det svenska folket är den statliga värdegrunden som förklarar att alla människor och därför alla samhällen och alla kulturer har samma värde och existensberättigande.

En av de många epokgörande böcker som jag inte kommer att skriva handlar om det påstådda kvinnoförtrycket. Att jag inte kommer att skriva detta angelägna verk beror inte på att jag misstänker att mina hypoteser inte skulle hålla inför en prövning mot verklighetens vittnesbörd utan på att det är ett himla jobb att skriva böcker där det står något meningsfullt (vilket är förklaringen till att de flesta författare nöjer sig med att skriva onödiga och meningslösa böcker; även jag har gjort mig skyldig till sådant).

För nästan sju år sedan, inför den stora migrantvåg som redan hördes mullra längre söderut i Europa, skrev jag att det här kommer som på beställning av det välfärdsindustriella komplexet. Dess hemmamarknad var i stort sett mättad. Det var svårt att hitta nya klienter och alla de mänskliga tillstånd som ansågs behöva behandling och bidrag av socialkontoren och de psykiatriska hjälpinstanserna var redan uppfunna.

Enligt uppgift ska det ha kommit runt fyrahundra privatjet till klimatmötet i Glasgow. Bilder visar att det är fullt på alla flygplansparkeringar. Uppenbarligen vill ett stort antal internationella företagsledare och privatförmögna personer gärna vara med på COP26. Frågan är varför. Det kan inte vara att de vill sitta i en stor publik och lyssna på trista och förutsägbara tal. Ej heller deltar de, utom möjligen Bill Gates, i de slutna samtal där miljödiplomater från olika länder schackrar om hur betalningen av de utlovade årliga hundra miljarder dollarna till u-länderna ska gå till.

Det är alltid med ett mått av obehag som jag läser morgontidningarna och ser de statliga nyhetsprogrammen på teve eftersom jag alltför ofta inte begriper vad som skrivs och sägs. Jag menar inte att publiken presenteras svåra ord och komplicerad grammatik utan att narrativet så sällan håller. Ofta frågar frugan i stolen bredvid vad ett Rapport-reportage vi just sett handlade om och jag tvingas erkänna att inte heller jag har förstått.

Klimatrörelsen uppvisar alltmer totalitära ambitioner, inte minst i sina skamlöst öppenhjärtiga önskemål om att inrätta en statlig propagandaapparat – som om det inte hade räckt med statens tv-kanaler! – som skulle ha tilltalat informationsgurun Joseph Goebbels.

Jag ska inte hävda att det var jag som låg bakom de senaste seklernas strålande framsteg i västerlandet. Men däremot är det väl bara naturligt att alla som liksom jag har fått tillfälle att med bävan och beundran studera denna process måste ha blivit påverkade av den idévärld – de värderingar, de uppfattningar, de synsätt, kort sagt den mentalitet – som skapat de sociala och ekonomiska framgångarna. Och har vi undgått att låta oss påverkas av den idévärlden så har vi åtminstone lärt oss att känna igen den.

Den vetenskapliga formeln för vetenskap är så här: Vetenskap = sunt förnuft + trial and error. Det betyder att vetenskapspersoner (och andra kunskapssökare) börjar med en hypotes som verkar rimlig och sedan testar hypotesen på verkligheten. Till exempel råkar jag gilla kycklinglårfilé och testar hypotesen att det finns kycklinglårfilé i min normala ICA-butik. Experimentet faller inte väl ut alla dagar och därför testar jag även en annan livsmedelsaffär. Till slut har jag räknat ut i vilken affär sannolikheten är störst att jag ska hitta vad jag söker efter. Det är vetenskap.

Asymmetrisk krigföring är när två eller fler krigförande parter möter varandra med helt olika typer av vapen och strategier. Om du någonsin ägnat dig åt spädbarnsvård vet du precis vad det handlar om. Fastän du är så mycket mognare, kunnigare och starkare så är det illiterata krypet en fullvärdig motståndare ty det har en formidabel krigarinstinkt som det hänsynslöst utnyttjar för att få sin vilja igenom, till exempel att slippa gå och lägga sig eller att skrika sig till något annat. Alla mina barn var i den åldern mina övermän (och kanske även senare men med tiden blir barnen vuxnare och då minskar asymmetrin vilket ger en sådan som jag bättre chanser).

Om något inte händer som borde hända så beror det nästan alltid på att människor inte tar de ofta obetydliga initiativ som det civiliserade samhället kräver – eller borde kräva – av dem. En gång seglade jag rejält på grund och kunde inte komma loss av egen kraft. Båt efter båt for förbi utan att hjälpa till att släpa oss av grundet. Sedan kom en som lovade att kalla dit sjöräddningen. Det hade jag kunnat göra själv. Till slut simmade en djärv besättningsman till en närbelägen fyr och fäste en tamp så vi kunde vinscha oss av grundet.

Om det finns någon som fortfarande tror att det växer en inkännande humanitär välvilja i mitt bröst så kommer han att ha avfallit från den tron när han läst denna text.

Jag vill gärna resonera kring ett svårt mänskligt dilemma om vilket Jesus hade starka synpunkter, nämligen huruvida vi är skyldiga att hjälpa vår nästa. För att inte trassla in mig i en massa obegriplig moralfilosofi så ska jag bara pang på rödbetan koncentrera mig på ett enda konkret fall, Afghanistan.

Sedan många år har jag lett i mjugg när jag hört nationalsången, särskilt raden ”Du tronar på minnen från fornstora dar”. När jag gick i skolan föreställde jag mig, fast ingen lärare förklarade det, att de fornstora dagarna avsåg 1600-talet när Sverige ett kort tag faktiskt var en stormakt. När vi under de senaste årtiondena sjungit Du gamla, Du fria så har jag utgått från att alla liksom jag själv tänkt på sextio- och sjuttiotalen som de fornstora dagarna ty då var vi faktiskt en internationellt erkänd och beundrad humanitär stormakt.

Det feministiska paradigmet baseras på en grundläggande föreställning att det i samhället finns en könsmaktsordning. Könsmaktsordningen har två egenskaper eller inneboende krafter. Den första är att ordningen genom inverkan av ett oändligt antal mer eller mindre osynliga strukturer säkerställer att kvinnan alltid är förtryckt av mannen. Den andra egenskapen är att könsmaktsordningen är evig och odödlig. Den slutar alltså aldrig att verka. Det spelar ingen roll hur mycket kvinnor (och män) kämpar för kvinnans jämställdhet och befrielse ty samhället kommer alltid att stå under könsmaktsordningens dominans.

Lars Åberg är en skribent med vägande uppfattningar. Så här skrev han i Bulletin:

Vi lever i de förfördelades land; de flesta är missnöjda, just deras grupp är särskilt missgynnad. Hur blev det så?

När man hör politikerna beskriva alla behov som finns i det svenska samhället kan man tro sig vara förflyttad till Afghanistan eller Centralafrikanska republiken. Ingenting tycks längre fungera, allt måste rustas upp: vården, skolan, polisen, miljön, integrationen, vägarna, kollektivtrafiken, elförsörjningen, barnomsorgen, jämställdheten, tilliten.

Varenda morgon vaknar man till ett samhälle som är på dåligt humör.

I sitt avskedstal 1961 efter sina presidentperioder varnade Dwight D. Eisenhower det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det system där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

Igår skrev Bitte Assarmo en ironisk och mycket uppskattad text om att statsägda media gör sig till tolkar för vissa missnöjda invandrare som anser att det vilar en vithetsnorm över den svenska naturen och att svenskarna bör kritiseras för att de satt sin prägel på skog och fjäll. Inte bara på naturen, förresten, utan också på kulturen, vilket Bitte berörde i en text om Zornutställningen på Nationalmuseum i somras.

När folk vill förklara olägenheter i tillvaron, exempelvis Agenda 2030 och ESG-konceptet (att företag ska tänka på ett hållbart leverne vilket betyder att bry sig om miljö, sociala faktorer och bolagsstyrning; om du inte förstår vad detta kan betyda så har jag slagit in en av mina poänger, nämligen att det är tveksamt om konceptet går att förstå), så brukar jag rysa av obehag. Jag påpekar att de lagar som styr oss som bor i Sverige måste passera Helgeandsholmens smala näs och där klubbas av Riksdagen. Sådana som World Economic Forum har ingen möjlighet att skriva svenska lagar och därför är det att villa bort korten att skylla dumheter som drabbar oss på mäktiga internationella intressen. Om några har ansvaret så är det våra folkvalda. All skuld faller på dem.

Den kanske besvärligaste läxa som jag lärt mig under de senaste åren är att politiken inte enbart kan vara ett onödigt slöseri med medborgarnas pengar utan också – och i ökande grad, tror jag – kan ställa till med allvarlig skada. Du kan med rätta förvåna dig över att jag först de senaste åren blivit så uppmärksam på detta – redan Axel Oxenstierna inskärpte ju hos sin son ”med vilken ringa vishet världen styres” – men jag säger som politikerna att jag varit naiv och inte sett komma.

När rapparen Einár blir mördad i Hammarby Sjöstad (bilden) är det inte så mycket mordet på en troligen kriminell (fast musikaliskt begåvad) rappare som förvånar och väcker uppmärksamhet utan det faktum att dådet inträffade i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad är ett attraktivt och ganska centralt beläget bostadsområde i Stockholm fågelvägen ungefär två och en halv kilometer från Mariatorget. Hammarby Sjöstad är nästan lika trendigt som Mariatorget. Här bor det politiskt korrekta människor som ofta röstar på miljöpartiet. Området är, skulle jag bedöma, ett tillhåll för de grupper vars tänkande styr Sverige.