Under de senaste två åren har jag skrivit något tjogtal texter om coronat. Entusiastiskt och självkritiskt började jag nyss leta upp dessa krönikor för att jämföra med dagens facit i frågan om hur coronat bör bekämpas. Det har hänt en del. Två års tidigare i världshistorien troligen oöverträffade medicinsk forskning har genomförts, åtskilliga vacciner har tagits fram på nästan försumbar tid. Det finns hur mycket statistik och erfarenheter som helst. Mänskligheten har i denna fråga samlat på sig medicinsk kunskap som aldrig förr.

Jag menar att jag hela livet tagit kurser i kritiska vithets- och rasstudier både genom att läsa hyllmeter efter hyllmeter av forsknings- och debattlitteratur i dithörande saker och genom att tillbringa minst tio år av mitt yrkesliv med att inom biståndssvängen iaktta min egen vita kultur konfrontera så kallade rasifierade kulturer. Hela frågan är så känslig att ömhudade personer flyr undan i raketfart när den närmar sig. Det är en måhända förståelig men feg och djupt olycklig utväg eftersom den mänskliga kunskapen och förståelsen aldrig kan utvecklas om folk inte törs prata med varandra.

The Wall Street Journal har ofta klargörande artiklar. Häromdagen publicerades en redogörelse av John F. Cogan från Hoover Institution vid Stanford för det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utveckling. För mig känns det som att ha hittat Rosetta-stenen (som upptäcktes år 1799 under Napoleons fälttåg i Egypten och gjorde det möjligt att tolka hieroglyferna eftersom stenen innehöll samma text på grekiska). Cogans diagram ovan visar de federala amerikanska välfärdsutgifterna som andel av BNP sedan 1950 samt tillika för militärutgifterna och alla andra federala utgifter ihopklumpade.

Häromdagen fick jag ett brev från en läsare som satte fingret på en sak som många observerat men inte alla formulerat:

Jag råkade igår lyssna på Sveriges Radio om hur polisen och det sociala tar hand om minderåriga brottslingar/snattare/småkriminella. En hel del har uppenbarligen förändrats. 

En vän påpekade att allt det där som politiker kallar för utmaningar, till exempel utanförskapet, gängkriminaliteten och de allt sämre skolresultaten, inte borde kallas för utmaningar eftersom de beror på bakomliggande orsaker som inte alls låter sig påverkas av sådana motåtgärder som politikerna brukar komma med, det vill säga nya miljardskyfflingar och fler förbud. De verkliga utmaningarna, sa han, är två potentiellt mycket skadliga åsiktsriktningar eller ideologier.

Jaså, sa jag, vilka är de?

Nu har jag i två dagar pekat på några av centraliseringens faror (jo, jag vet att det ibland är bra, till och med nödvändigt, med centralisering, men nu handlar det inte om sådana situationer). Tjänstepersoner såsom lärare och bibliotekarier som tidigare hade avsevärd auktoritet i sina yrkesroller har under senare decennier i ökande grad utsatts för uppifrånstyrning från exempelvis Skolinspektionen. I min tidigare karriär som organisationskonsult stötte jag ofta på sådant inom den offentliga sektorn. Jag har kunnat konstatera vad som brukar hända när man – till exempel jag i egenskap av organisationskonsult – ska försöka vända en sådan olycklig trend.

Jag blev så tagen av vad jag skrev igår att jag ska säga det igen fast i annat perspektiv. Budskapet grundades på en förmodan att det kan bli svårt för regeringen att förverkliga sitt planerade tillträdesförbud till biblioteken för stökiga och störande element. Vi får se hur det går. Den nya lagen ska börja gälla den första juli.

För snart sju år sedan började Paulina Neuding skriva varnande artiklar om stök på svenska bibliotek. Ungdomsgäng och utslagna hängde där för att det var lugnt och bekvämt och för att de kunde föra rejält med busliv inklusive narkotikahandel och sexbrott utan att någon hindrade dem. De anställda, ofta kvinnliga, bibliotekarierna vågade inte ingripa. Resultatet blev att biblioteken ofta inte kunde fungera som de lugna oaser för bildning och förkovran som de tidigare gjort.

Brottsförebyggande rådet gjorde en undersökning där bland annat följande framkom:

Ibland tar mig det rena förnuftet ut på hiskliga turer trots att all min goda uppfostran och utbildning spjärnar emot så mycket de orkar. När det rena förnuftet – en uppfinning av filosofen Immanuel Kant (bilden) som jag just nu har lust att ta ut på exercis – är på det humöret kan vad som helst hända. Häromdagen rök demokratin.

I sällskap med några ungdomar hamnade jag i en diskussion om yttrandefriheten. De hade hört talas om att yttrandefriheten var något fint som skulle värnas men de var inte så säkra på att de höll med. Snarast ville de hävda motsatsen eftersom de hade egna erfarenheter av hur mycket onödigt och till och med våldsamt bråk det kan bli om folk, särskilt om de är berusade, får släppa sina hämningar och framföra vad som helst som faller dem in. Det kan sluta med slagsmål, kravaller och massmord, kanske till och med krig om det vill sig illa.

Ekonomiska krascher i världsskala förekommer ganska ofta. Själv kan du säkert komma på tre eller fyra stycken sedan du började räkna dem. Nu har vi ytterligare en bubbla som dagligen pumpas upp med offentliga medel vilket leder till att tillgångsvärden, läs fastigheter och aktier, hela tiden stiger i pris.

Nu har jag kommit på ett nytt argument för personval (till skillnad från listval), kanske det bästa argumentet av alla.

Om du ska köpa en vara, till exempel en Mercedes-Benz C-Klass Kombi eller en iPhone 13 Pro 5G, så bryr du dig inte så mycket om vem som skruvat ihop grejorna eller ens vad producentens verkställande direktör, CEO alltså, heter. Du får den standardprodukt som du valt och betalt för och om du åkt på ett måndagsexemplar som inte funkar efter förväntan så kan du vara ganska säker på att leverantören byter ut eller på annat vis försätter produkten i önskat skick.

Dr Angelique Coetzee (bilden), ordförande i Sydafrikas medicinska förening, är den läkare som i slutet av november anses ha upptäckt covidvarianten Omikron. Hon säger att hon är förvånad över hur mycket uppmärksamhet Omikron fått med tanke på hur ofarlig denna variant är även om den förefaller mer smittsam än andra varianter. Behandlingen är ”ganska enkel” säger hon:

Västerlandets livserfarenhet sedan andra världskrigets slut har i stort sett varit att vi utsatts för många faror som aldrig förverkligats i något påtagligt obehag. I hela mitt liv har jag hört att vi skulle gå under på grund av överbefolkning, skogsdöd, ozonhål, löntagarfonder, kärnvapenkrig, brist på alla slags resurser, peak oil till exempel, samt förstås kapitalismens sammanbrott på grund av dess inre motsägelser som leder till profitkvotens fall och därmed till depression.

Den demokratiske Senatorn Joe Manchin (bilden) från den amerikanska delstaten West Virginia håller på att vända upp och ner på politiken i USA genom att stoppa president Bidens Build Back Better Act. I senaten står det 50 lika mellan demokrater och republikaner vilket innebär att den demokratiska vicepresident Kamala Harris får utslagsröst. Om nu inte en demokrat hoppar av från partilinjen och röstar med republikanerna vilket alltså skett.

Det var nog för ett halvsekel sedan – eller kanske ännu längre tillbaka – som jag insåg att när journalister tycks skälla på och avslöja politiker så är det i själva verket motsatsen man iakttar. En smålandstidning hade ett stort reportage med början på förstasidan där kommunalrådet anklagades för att nonchalera att Elsa, 82, som bodde ensam i skogen, inte fick någon mat. Elsa kunde inte ta sig till handelsboden för all snön. ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” var den anklagande rubriken.

Som vanligt är samtiden ovanligt utsatt för oroväckande geopolitiska störningar. Kina rustar upp för att eventuellt hota Taiwan med en invasion eller för att skrämma Taiwan att ge sig för kinesisk överhöghet som i Hongkong. Putin har skickat 150 000 soldater (90 000 enligt andra källor) mot Ukraina för att understryka att han ogillar tanken på en Nato-anslutning. Iranierna jobbar på med sin atombomb vilket israelerna aldrig kommer att låta gå till fullbordan. Det ser kort sagt mörkt ut. Det kan eskalera till krig både här och där.

Förr i tiden, när vi oroade oss för intrång i den svenska skärgården av sovjetiska ubåtar, särskilt miniubåtar, kunde man notera ett intressant avvikande beteende hos svenska militärer, särskilt flottister, när det talades om ubåtsjakt. De sade inte ubåtsjakt utan ubåtsjákt, alltså med akut accent och tonvikten på sista stavelsen. Jag förstod så småningom att detta oväntade uttal inte var något dialektalt till exempel kommet av att all personal i krigsflottan skulle ha härstammat från Karlskrona och att blekingeborna i den trakten talade så. I stället stod man här, övertygade jag mig så småningom om, inför en halvt medveten viljeakt hos en samhällelig subgrupp, nämligen folk i svenska flottan, att markera sin identitet på ett så diskret sätt att det knappt noterades av andra än dem själva. Frimurarna lär bruka ett liknande men ännu mer välutvecklat system för hemliga sociala signaler.

Med viss självövervinnelse – eftersom skriften är nästan 500 sidor lång och kommer igång först mot slutet – har jag läst Göran Rosenbergs bok om överrabbinen i Sverige Marcus Ehrenpreis (1869 – 1951; bilden). Överrabbin är ungefär som ärkebiskop för judar. Ehrenpreis var, förstår man av Rosenbergs bok, en framträdande judisk intellektuell, boksamlare, författare, församlingsledare och predikant. Han talade ett stort antal språk och var djupt inblandad i den europeiska politiken i judiska frågor. Han förtjänade enligt Rosenberg inte mycket av det ansvar för Sveriges mot judar snåla flyktingpolitik under krigsåren som man sedermera velat pådyvla honom.

Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget. Och även om vi hade velat något så hade vi saknat kraft att påverka de utrikes förhållandena. De utrikes förhållandena är svårare att påverka än de inrikes förhållandena och vi står hjälplösa inför åtskilliga inrikes förhållanden. Trots detta anser försvarsminister Peter Hultqvist att vi tillsammans med baltiska länder ska träna krig i Ukraina mot 100 000 ryska soldater. Sverige som inte ens kan få bukt på några gäng ungdomsbrottslingar ska reta upp världens tredje starkaste militärmakt.

Det finns en utbredd föreställning – några skulle säga myt – om att den svenska ursprungsbefolkningen enligt 1950 års modell genom migrationen gradvis håller på att bytas ut mot folk som härstammar från 1950 års ursprungsbefolkning i exempelvis Irak och Somalia. De räkneövningar som anhängarna av denna teori, till exempel Kyösti Tarvainen, för fram som belägg för sina farhågor går, vad jag kan se, inte att enkelt avfärda bara för att man ogillar dem (vilket många gör; det är bara att googla för att se protesterna).

Som jag fattar det finns du för att uppmärksamma och motarbeta hotet om rasism. Du ”stöttar”, står det på din hemsida, dem som ”utgör demokratins ryggrad” så att de blir bättre på att möta hotet.

Jag en av dem som utgör demokratins ryggrad. Emellertid vill jag inför dig bekänna att jag på senare år kommit på mig själv med tankar som jag fruktar kan vara understuckna med rasism. För en demokratisk ryggrad som jag är detta mycket plågsamt att erkänna. Jag skriver för att efterhöra om du, med den avsevärda erfarenhet du besitter, kan hjälpa mig. Kanske har du råkat ut för liknande fall. Har du förresten någon hjälptelefon?

Klimatvetenskapen verkar indelad i två skolor som nått motsatta slutsatser. Den ena, den dominerande, säger att soten är farligare än boten vilket betyder att koldioxidutsläppen kommer att skada mänskligheten mer än de motåtgärder som vidtas. Den andra säger att boten är skadligare än soten vilket betyder att de åtgärder människan vidtar mot koldioxidutsläppen, typ tyska Energiewende och de tusentals planerade vindsnurrorna i Sverige, kommer att göra samhällena mer illa än den temperaturhöjning som kan inträffa. Varför ska jag som inte är expert i frågan skriva om detta och, framför allt, varför ska du läsa vad en amatör skriver? Ett svar kan vara att det slags expertis som behövs i denna fråga inte alls bara är sådan som sysslar med meteorologi, oceanografi, rymdfysik, kryologi (läran om snö och is) och närliggande naturvetenskaper.

För någon vecka sedan föll en pollett ned. Det var när elpriset i prisområde 4 tillfälligt ökade med 500 procent för att det inte blåste på vindsnurrorna.

Om det hade blåst skulle det kanske inte ha hjälpt i alla fall eftersom distributionskapaciteten för elen inte är tillräcklig. Det borde vi ha begripit tidigare eftersom vi kunde ha tittat på Kalifornien där vinden står för mer uppemot trettio procent av elproduktionen mot mindre än tjugo i Sverige. Vindel är instabil och dålig el, tror jag att jag nu har lärt mig, och därför måste man i Kalifornien regionvis stänga av elen enligt ett i förväg uppgjort program. Officiellt hävdas det att nedstängningarna beror på de svåra skogsbränderna och därmed på klimatförändringar men det har i alla fall jag svårt att tro på. Det är mer sannolikt att elbristen beror på att generatorerna står stilla.

I min samhälleliga ekokammare – där jag tror att majoriteten av svenska folket är medlem – är en aktuell fråga varför svenska företagsledare så snabbt och motståndslöst blivit PK-ister. De anpassar sig villigt efter politiskt korrekta signaler, gör givakt och lovar att vara hållbara och mångkulturella. För tjugo år sedan gick företagsledarna tvärtom i bräschen för nyttiga och samhällsförbättrande ambitioner som meritokratiskt urval och vinstmaximering. Hur gick den metamorfosen till?

Den västerländska demokratin har ungefär etthundrafemtio år på nacken – USA ensamt kanske hundra år till – och jag skulle tro att de flesta folk som avnjuter detta samhällsskick utgår ifrån att det inte bara representerar statskonstens oövervinnerliga höjdpunkt utan dessutom är evigt. I och för sig har tänkare som Arnold Toynbee, Oswald Spengler och, såklart, Sokrates lagt framlagt teorier om demokratins undergång genom olika skickligt uttänkta mekanismer. Men ingen tar sådana sönderfallsteorier på allvar så de hade lika gärna kunnat vara otänkta. Det finns ingen efterfrågan på funderingar om att demokratin har sin undergång programmerad i sitt DNA så därför kommer ej heller denna text att få några särskilda hyllningar.

Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina. (Den återstående stora skillnaden verkar vara att socialdemokraterna till skillnad från de andra är hämningslöst sugna på att regera.)

Med detta vill jag bara framhäva en uppfattning som jag framhävt i ett par decennier och kanske borde arkiveras. Men en del gamla godingar blir bara bättre och sannare med tiden såsom exempelvis Rembrandts tavlor, Beatles låtar och just teorin om politikerväldet.